Han lever sitt liv mitt i musiken
Frågan är om vi behöver alla ljud som finns omkring oss. Producenten Micke Lyander har levt hela sitt liv i musiken. Han kanske vet? Vi stämmer träff - och jag kommer därifrån med historien om hur han fick Ulf Lundells ögon att frysa till is.
Instrument, sladdar, förstärkare och datorer. Mitt på golvet en röd elgitarr i sitt ställ. Travar med musiktidningar, fruktfat, det lilla pentryt med minibar och espressobryggare.
Det är viktigt med den rätta stämningen i en musikstudio, det kan vara nyckeln till det drömda resultatet.
- Det är så jag jobbar, säger han. Ser till att säkra miljön, att den är schysstfångar in vad artisten vill, sen får inspelningen bli som den blir, man tar det på uppstuds, då blir det bäst.
Micke fångades av musiken genom Little Richards Tutti Frutti-vrål i barnaåren - bara tanken på den upplevelsen kan än i dag fylla honom med rent fysiskt välbehag.
- Redan då var nog, på sätt och vis, riktningen klar, säger han, där han sitter mitt i sitt, ska vi kalla det, livsverk.
Annika Fehling och Dana Cooper har just spelat in några låtar när vi ses, arbetet med en ny Tomas Boström-platta pågår. Hela tiden nya projekt, hela tiden ny musik.
Mick Jagger-hångel
Hur mycket musik finns det egentligen, Micke?
- En jävla massatyvärr är en hel massa oupptäckt, det finns så mycket bra musik som inte når ut, som drunknar i all McDonald´s-musik och Idol-kulturdet finns hur mycket som helst, det finns inget stopp.
Ingmar Bergman ägnade ett sommarprogram i radio åt frågan: varifrån kommer musiken? Har du svaret?
- Det är svårtmusiken är ju ett universellt sätt att kommunicera utan språk eller ord, som funkar i alla kulturer och alla länder, liksomdet måste finnas i oss genetiskt.
Den här intervjun bokades, på modernt vis, via mejl. Det blev några vändor fram och tillbaka, sju, åtta stycken, kanske, innan vi fick till en tid som passade.
Alla mejls döptes, utan någon anledning alls, till Abba-titlar; Waterloo, Ring Ring, Does Your Mother Know, Money Money.
Så frågan är kanske inte given, men varför inte:
Är du en popgissmänniska?
- Nej, jag kan ingenting såntjag vet inte vem Mick Jagger hånglade med 67 och vet inga låttitlar ochjag hade tur att ha en Abba-platta här för att kolla vad låtarna heter...
Annars borde du ha förutsättningardet har varit några namnkunniga artister här.
- Jovi har haft några bra bokningar.
När du har band som, till exempel, Cardigans eller The Ark här...hur förbereder du dig?
- Det är nog som jag sa förut, ser till att allt funkar, att det inte blir tekniska problem...att det blir en schysst stämning.
Kan du känna dig nervös inför ett jobb?
- Aldrig. Jag kan känna att det ska bli roligtmer entusiastik, nyfiken, men nervös...nej.
Det är tio, snart femton, år sedan Söndagsklubben på Snäck blommade som bäst. Då hängde jag där, precis somk så många andra, sänkte bärs och diggade till Efterfest och Är det party eller?.
Micke satt bakom trummorna i Gaston, det hårdast svängande gänget alive och...ja, det var då det. Sommar och sol och ett liv som lekte på ett helt annat sätt än nu.
Tiden går och i dag har Micke och jag barn i samma småskoleklass. Jag frågor om han tror att vi kommer att bli bra klasspappor och det tror han:
- Utmärkta, rent av oförglömliga, säger han och skrattar så den randiga halsduken hoppar.
Ideliga återfall
Micke fick i unga år fick sin skolning som trummis i pappa Lars dansorkester Sega Gubbar, som om helgerna spelade slowfox och foxtrot under kulörta lyktor.
Hela sin ungdom tillbringade han i Gaston Bros. De "repade som svin" med sin orginalmusik och var nära ett genombrott när man istället började kompa andra artister.
Då öppnade sig en ny värld:
- Man fick gage, man fick en macka och en starköl, det var ju wow!från det utvecklade vi ett slags partykoncept, en slags musikalisk försunkning, ha, ha och det blev hur stort som helst, 200 gig om året och
...saknar du den tiden?
- Ja, det gör jag...saknar det som fan...
Micke blir allvarlig. Tittar inåt, bakåt. Han säger att det varit en avtändningsprocedur som varat ända fram till nu. Som att bli fri från ett begär.
Och med glimten i ögat, men bottnat i allvar, säger han att det borde finnas ett annat slags AA, ett anonyma artister, för så kämpigt kan det vara.
- Jag menar, 200 dar om året som man garvar och lirar och dricker bärs och 2000 pers står och jublar, hur ersätter man det?men det är ingen sund livsföringdet blev för stort, för mycket, så
Så?
- Jag gjorde en slags motpol, jag gav ut en Gustaf Larsson-platta, en lågmäld grej ochdet har väl tagit tio år att landa. Men vi lirar ännu ibland, några gånger om året.
Tar ett återfall.
- Jo, just det, ha, ha...när man hinner, det är mycket med lämning och hämtning av barn och...ja, du vet hur det är.
Micke Lyander berättar om sin första bandare, en liten svart sak som han bar i en väska, "den hade jag jävligt mycket nöje med".
Numera arbetar han vid mixerbord med tusentals knappar, "jag vet exakt vad alla är till".
Onödig teknik
Men han klev in i studiovärlden under 8-kanalstiden och egentligen tycker han att åtta kanaler räcker bra än i dag.
- Det är inte så viktigt med teknik, liksom. En bra låt med bra svängdet kan vara punk och äckligt eller smäktande balladerdet kan låta hur fan som helst, brunt och murrigt, men när det finns där, från hjärtat, när det berör, det blir hur bra som helst ändå...men så sitter man där ibland och jagar flugor.
Flugor?
- Man sitter där med fräschaste ljudet och tänker "vad sjunger dom om?", det är liksom tomt, det finns inte därman kämpar fram nåt med teknikens hjälp fast det egentligen är helt fel från början.
Micke Lyander omger sig med musik dagarna i ändå. På jobbet, men också hemma.
- I bilen blir det en del slick MTV-r?n?b, annars är det nog mest äldre musik, tar man ett par järn är det skönt med nån gammal BB Kingjo, det är nog jävligt gubbigt.
Jag trodde du skulle säga att du inte lyssnar alls på fritiden?
- Nja, det blir inte så mycketmen jag är nog rätt bredsenast köpte jag en Meat Loaf-platta, han är så jävla skön,, det finns liksom inget stoppsamtidigt är det härligt med nån fiollåt ellerjag hörde tramporgel och nån tjej som läste en text om en gammal bondes händer på Radio Gotland och det var så otroligt bra.
Men så var det det där med all musik, alla ljud. Behövs verkligen allt vi översköljs med?
Micke tittar ut över Östersjön, det är - faktiskt, för en gångs skull - knäpp tyst omkring oss. Det är det under hela den timslånga intervjun.
Inte ens en telefon som ringer.
- Problemet är nog att det ges ut för mycket som låter likadant, jag menar, det vet ju varenda bonde att det krävs växelbruk för att det ska bli bra skörd. I dag är det mer exklusivt att ge ut en platts som knappt låter.
Utan riktning
Det finns dock en platta som Lyander varit inblandad i som låter rätt mycket - Ulf Lundells album "Fanzine, studio + live" från 1999.
Det var under arbetet med den, i Emi-studion i Stockholm, som rockikonen med is i rösten bad Lyander att "inte lägga dig i så jävla mycket".
Micke berättar:
- Jag baxade in en jäkla massa stärkare och högtalare för att få till rätt sound, det skulle ju vara en livekänsla, ochman brukar ju vilja ha nån att bolla med, men jag satt där ensam i kontrollrummet ochjag visste liksom inte, jag hade till slut ingen koll vart allt var på väg...alla bara spelade och ingen sa nåt, man måste ju till slut bestämma en riktning.
Så inför kommande dag mixade Lyander, på eget bevåg, en del inspelat material.
- Då såg jag liksom i hans blickhela bandet, de verkade rädda för honom, bara frösdet blev iskallt i studion, och sen gick han loss; "ditt jobb är att sköta tekniken" och "du ska in lägga dig i så jävla mycket" och
Psykologisk vändning
Ja...?
- Vi jobbade vidare, det var verkligen iskallt och inför nästa dagjag hade laddat, en grej till och jag gör en walk out, mendet var hur bra stämning som helstvi satt
Så jobbar vi med nyheter