Han slapp bli skickad ut i krigstjänst

På tisdag, 15 februari, är det på dagen 20 år sedan Vladimir och hans familj flyttade till Gotland.

Sedan dess har han hunnit bli en omtyckt kamrat, inte minst för sina år som centertank i VIF Gutes framgångsrika lag från tidigt 90-tal.

Han har också röstats fram som Gotlands bästa fotbollsspelare någonsin.

Men livet är ju så mycket mer än titlar. Livet, hans liv, är också att växa upp bakom järnridån, att hotas att skickas ut i krig och att till slut lämna sitt land. Om det kommer den här intervjun att handla.

Vi ses i familjen Kapustins hem en lugn lördagseftermiddag. "Hej, Magnus, välkommen, jag har satt på kaffe" säger han redan i dörren.

Jag trodde du skulle bjuda på vodka i stora glas?

- Haha, nej, tack, inte för mig. För dig, kanske. Vill du ha?

Det är damstafett i skidskytte på tv och vi avvaktar tills den är klar. För Vladi blir slutresultatet storslam. Ryssland först i mål, Sverige tvåa.
- Jag håller alltid på Ryssland. Så klart. Men om de missar har jag ju Sverige att hålla på också. Vinner de dubbelt är det det bästa.

Vladi blev sovjetisk mästare med Spartak Moskva för andra gången som 29-åring 1989, men inför kommande säsong meddelade tränaren att Vladi skulle få svårt att ta en plats.

I samma veva började det hända saker politiskt. Gorbatjov kom till makten i Sovjet, Berlinmuren föll och östblocket rasade samman.

- Livet började ändras, säger han. Tidigare var det förbjudet att spela utomlands, nu fick idrottsmän luckor ut mot väst.

Så Kapustin såldes till Gais, som en i den första kullen av ryska spelare i väst.

- För mig var det konstigt. Sälja spelare, vadå? Var man en slav? Det begreppet hade man aldrig hört talas om.

Familjen kom till Göteborg i april 1990. Ett år senare landade de på Gotland, en plats de då aldrig hört talas om men kommit att älska.

Lycka och tragik i ett
Men här backar vi i tiden, till 1960-talets Sovjetunionen. Vladimir växte upp i stadsdelen Kuntcevo i västra Moskva. Det var han och mamma Natalja. Inga syskon, ingen pappa.

- Pappa försvann när jag föddes. Jag har träffat honom en gång, när jag var nio, tror jag. Han ville komma tillbaka men mamma sa nej.

Hur var det, att inte ha en pappa trots att han fanns där ute nånstans?

- Mamma gjorde allt, det har jag ju förstått nu. Och när jag tänker tillbaka...visst finns det en saknad efter honom, men jag märkte det inte då. Det var naturligt som det var.

Ta mig med dit du bodde, hur såg det ut?
- Det var ett hyreshusområde, fyravåningshus byggda på 30-talet, nån gång. Vi bodde tre familjer i en trea och delade toa och kök. Men vi var lyckligt lottade ändå som hade en lägenhet.

Vad drömde du om som en 10- 12-årig Vladimir? Minns du?
- Jag vet inte, jag tror inte jag drömde alls. Men det var mycket idrott, vi bodde 100 meter från en stadion och där var jag jämt, spelade fotboll, hockey, jag var jättelycklig där. Vi hade ju ingen tv eller nånting, det var bara idrott.

Vladimir ser gärna humorprogram, sport och nyheter i tv, familjen äter en bra middag med ett glas vin på fredagskvällen och gillar att tillbringa ledig tid med familjen, kanske åka ut längs kusten.

1978, 18 år gammal, blev Vladimir proffs i Dynamo Moskva. Han fick ett minimikontrakt värt 120 rubel per månad och hans minns det som både lyckligt och tragiskt.

- Det var dubbelt så mycket som mamma fick ut som arbetat ett helt liv, som städare och som biträde på dagis. Då kändes alldeles overkligt.

Allt har ett samband
Jag avböjde vodkan så vi dricker av kaffet. Jag berättar om min egen upplevelse från 70-talet. Om Sovjet som det stora hemliga landet, om CCCP:s hockeyspelare som dök upp i väst, vann allt utan att röra en min för att sedan försvinna igen.

Upplevde du Sovjet som hemligt?

- Man tänkte väl inte så, det var det enda man kände till. Men samtidigt, när jag började komma utomlands med fotbollen förstod jag att det var mycket man inte visste. Du vet, socialism mot kapitalism...men jag hade kläder och mat, det var inga problem.

När landet började reformeras ställdes allt på ända. Maten i butikerna sinade, rubeln devalverades.

- Pengarna var inte värda nåt, säger Vladi och slår ut med händerna. 100 rubel blev en rubel, två nollor mindre i förmögenhet...hur kan man få göra så!

Järnridån var på väg att falla, det var en tid av kaos i Sovjetunionen och familjen Kapustin var på väg mot väst.

Vladimir gjorde sin första utlandsresa 1976. Ett lag med spelare från olika klubbar representerade Moskva stad i en turnering i Bulgarien.
Efter det blev det åtskilliga resor ut i världen och spel inför 100 000-tals åskådare på stora arenor.

Familjen Kapustins villa i Visby är modernt inredd. Jag ser mig förgäves om efter ryska influenser och Vladi säger att de faktiskt inte finns.

- Nej, du...ingen matruska, ingen balalajka, ingen samovar...jo, förresten, där i hyllan finns en te-samovar, men det är bara en souvenir.

20 år, Vladi. Halva din riktigt medvetna tid har du bott på Gotland. Det hade du aldrig kunnat tro.
Han ser ut genom fönstret, chauffören, fotbollstränaren, familjefadern. Tänker sig bort, säger sedan:

- Nej. Men det finns ett samband med allt som händer i livet...jag kom hit av en slump, men anser mig riktigt lyckligt lottad. Kanske är jag menad för det här livet.

Hur då?
- Vad ska jag säga...jag har kompisar som bor lyxigare och har mer pengar, men det är inte det livet handlar om. Det handlar om att må bra och det gör jag, det här är en idyll.

Från Moskva till lilla Visby.
- Det är tryggare här, lugnare. Det uppskattar jag mer ju äldre jag blir. Jag älskade Moskva också, att växa upp där och det tog några år innan vi fann oss riktigt hemma här, men...alla ungdomar nu som vill till Stockholm, till livet! Vad de inte förstår är att livet finns här!

Och så ler han, Vladimir.

Han ler mycket under intervjun. Det är också så jag minns honom sedan åren som sportjournalist och de många (fotbolls)intervjuer jag gjorde då.

Alltid tillmötesgående, alltid jordnära, aldrig några yvigheter, men i det här mötet också med ett helt annat djup.

Vad saknar du av det ryska?
- Spontanitet, kanske. Att spontant ringa nån bekant: "du, nu kommer jag". Här är tiden mer planerad.

Trots 20 år...har det landat i dig att du faktiskt bor här?
- Ja, absolut.

Finns det ett korn av tanke att du en gång ändå vill tillbaka?
- Jag har funderat på det där mer och mer. Inte på att flytta, men på vilka orsaker det skulle finnas att återvända. Vad har jag där nu? Inte mycket. Visst, jag och Olga (hustrun som han träffade på en fest i tidigt 80-tal) har släkt och kompisar, men det finns inte mycket som binder mig längre, det är en annan stad nu än den som var min.

Finns det någon sorg i det?
- Inte sorg, men det är synd. Det gamla Moskva finns inte kvar, plötsligt fick folk kapital och makt och började bygga som galningar. Skyskrapor, stora hus, mycket av den gamla ryska kulturen är borta.

Krigsveteraner utan ben
Vladimirs mamma Natalja är 87 år. Ju äldre hon blir, desto längre blir avståndet dit, upplever han.

Någon i familjen Kapustin försöker resa till Moskva på besök tre, fyra gånger per år. Natalja har varit i Visby vid tre tillfällen de här 20 åren.

- Jag har försökt locka hit henne, att hon ska bo här men hon säger tvärt nej. "Jag ska dö på min mark", säger hon.

Du är 50 nu, hur gammalt var det när du var 20?

- Det var jättelångt fram. En evighet, eller hur?

Men i sinnet är du 20, erkänn.
- Jo. Speciellt på fotbollsplanen, man vill inte förlora en närkamp mot en 20-åring. Fast det får man igen dagen efter, ont i ben och knän, haha.

Du, visst händer det att det serveras rödbetssoppa, vodka och saltgurka här hemma?
- Det kan hända. Men inte vodka i dricksglas. Det räcker med små snapsglas, faktiskt.

Plötsligt kommer Vladi på vad han saknar. Någon att spela schack med, vilket han hade hemma i Moskva. Nu spelar han mest mot datorn där hemma. det går det också, men är inte särskilt socialt.

1978 började ryska trupper förbereda sig för att gå in i Afghanistan. Som tillhörande arméklubben Dynamo Moskva blev det en månads militärtjänst för den då 18-årige Vladi vid en militär camp tio mil från Moskva.

Skillnaden var att Vladimir återvände till fotbollen när utbildningen var över, de flesta andra sändes ut i krig.

Men kriget fortsatte vara ett hot även för honom. Skötte han inte träningen, uppförde han sig inte enligt reglerna, var Afghanistan ett alternativ.

- Man var aldrig riktigt avslappnad, minns han.

Dina kompisar på campen...vad hände?
- Jag vet inte. Jag vet inte var de är, om de lever. Men jag minns alla veteraner i Moskva sen, utan armar, utan ben. Fruktansvärt, man såg dem på gatorna. Veteraner, förresten...de var inte äldre än jag.