Han var hemlig agent DEL:1

Gösta virade halsduken om halsen och klev ut på Söderväg där morgontrafiken denna fredagsmorgon redan var i full gång.
Innan han stängde ytterdörren hann han känna doften av nybakade vetebullar från köket. De kommer att sitta bra till eftermiddagskaffet tänkte Gösta. Dessutom hade han en hare hängande på mörning ute på altanen sedan en knapp vecka. Ordentligt förberedd för grytan med en enetopp och några bär instoppade i skrovet. Det skulle bli en fin middag med Elsa och barnen. Men först hade han ett ärende att uträtta nere vid domkyrkan.
I tidningen denna morgon hade han läst en notis om att man ringt från Östergarnslandet igår kväll och rapporterat att man åter sett ljussken ute i öster och hört svagt muller som av kanoneld. Och under morgonen hade det som vanligt varit gott om långa kondensslingor högt på himlen.
Av en god vän som var militär hade Gösta hört att dessa ofta kom från vad som allmänt kallades ?spårvagnen?. NATO:s regelbundna spaningsflygningar över Östersjön för att hålla koll på sovjeternas marina övningar utanför Ventspils, Liepaja och Kaliningrad.
Vi skrev nu mars månad 1963 och det kalla kriget hade nått sin absolut lägsta temperatur. John F. Kennedy hade i oktober hösten innan blockerat Kuba och därmed ryssarnas försök att etablera missilbaser hos Fidel Castro. Världen höll andan. Så nära ett tredje världskrig hade vi aldrig varit tidigare.
Under sin promenad på Adelsgatan ner mot torget kom Gösta ihåg vad han upplevt under och efter kriget. Han hade deltagit i åtskilliga konvojer och patrulleringar runt den svenska kusten mellan 1942-1947 då han mött såväl tyska som sovjetiska krigsfartyg, och varit vittne till ryssarnas tillbakadragande från Bornholm. Upplevt sönderbombade hamnar under den första långresan efter kriget med flottans långresefartyg.
Krypterade meddelanden
Det var lite småhalt i backen ner mot torget, men snart var han framme vid dubbelgrinden in till domkyrkan. Nu var frågan: satt det någon gummisnodd på den vänstra grindstolpen? Tecknet som skulle visa att det fanns meddelande att hämta i den döda brevlådan bakom en av gravstenarna invid kyrkan.
Nej, idag fanns där ingen gummisnodd, så då var det bara att vända hem mot Söderväg. Uppgiften var dock inte slut i och med det. Nu blev det att sätta sig ner hemma i arbetsrummet och skriva och kryptera det övningsmeddelande som han skulle sända vid niotiden nästa morgon. Men innan han lämnade innerstan via Söderport slank han in i blomsteraffären och köpte några tulpaner till Elsa, hans hustru som delade hans hemlighet sedan ett år tillbaka och som kom att göra det många år framöver.
Fram till idag när Gösta har valt att berätta vad han var med om under flera år på 60 och 70-talet.
Idag vet han att han var delaktig i vad som gick under beteckningen ? Organisation Stay behind ?.
Men då när det var som mest intensivt visste han bara, att vad han förväntades göra och var förberedd på, överensstämde med hans egen övertygelse om att göra en insats för sitt land om det skulle behövas.
År 1994 redovisades en offentlig utredning som fick beteckningen SOU 1994:11, och som kom att följas av en ny utredning som publicerades under beteckningen SOU2002:87. Allt vad som här kommer att redovisas finns att läsa där och utgör en intressant om än något torr underhållning på kanslisvenska.
Där konstateras att; genom sitt geografiska läge nära Baltikum och Sovjetunionen satt den svenska spaningen och underrättelsetjänsten på första parkett ? i synnerhet om man befann sig på Gotland. Det var därför utredningens åsikt att genom att byta egna uppgifter från bland annat Östersjöområdet kunde Sverige i utbyte få andra för oss ej tillgängliga uppgifter. Något som enligt komissionen ?var till övervägande till gagn för Sverige.?
Under 1940-talets senare del inleddes underrättelsesamarbete med i första hand Norge och i någon mån Danmark. I samtal kring planer på att bilda ett nordiskt försvarsförbund rekommenderade nationerna att, även om det inte skulle komma att resultera i ett förbund, man ändå avsåg att fortsätta utbyte information länderna emellan.
nnChefen för Försvarsstaben, Nils Swedlund, angav i februari 1949:
?det samarbete som redan nu sker beträffande underrättelsetjänsten bör fortgå och omfatta jämväl planläggning av verksamheten i krig, bland annat beträffande samordning av flyg- och sjöspaning?.
Samtidigt bedrevs ett omfattande samarbete med den amerikanska flyg- och arméstridskrafterna i Europa. Livliga kontakter förekom mellan utrikesavdelningen och den amerikanska arméns underrättelsecentrum i Heidelberg. När det stod klart för den amerikanska regeringen att Sverige inte avsåg att gå med i NATO gav man order om att samarbetet skulle läggas på is. Det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst i Wiesbaden beslutade dock att överskrida direktiven och valde att i stället intensifiera samarbetet, då man ansåg att det svenskarna kunde leverera var av sådan karaktär och kvalité att man svårligen kunde avstå från materialet. Så småningom kom samarbetet även igång med marinsidan.
I slutet av 1950-talet förekom regelbundna möten mellan Försvarsstabens underrättelseavdelning och samtliga försvarsgrenar i Norge, Danmark, Storbritannien och USA. Ett par tre officerare reste på besök ett par dagar per år och utbytte Warszawapaktens ?Order of Battle? således styrkeförhållanden, grupperingar, uppmarschmöjligheter, kapacitet på järnvägar, lastfartyg och hamnar samt ny teknik och materiel.
Inriktning mot Sovjetunionen
Under 1960-talet tillkom även visst samarbete med den franska underrättelsetjänsten. Inom NATO finns det än idag en viss gruppering, vilka man i första hand samverkar med. Det kan också noteras en indelning i A- B- och C-lag nationerna emellan, där länderna kring Medelhavet hamnat i C-laget och sannolikt får avsevärt mindre del av underrättelsekakan än övriga nationer. Danmark och Norge lär, enligt utsago från officerare på utbildning inom en del NATO-grenar, betraktas varande i B-laget av det A-lag som består av USA och England.
Även den hemliga underrättelsetjänsten, det vill säga T-kontoret under ledning av Thede Palm och sedermera B-byrån och dess efterföljare IB under Birger Elmér , hade nära kontakter med sina utländska motsvarigheter i ett flertal NATO-länder. Men även om man räknade med att detta samarbete skulle kunna ske i krig vidtogs emellertid inga särskilda förberedelser för detta. Under 1960-talet inriktades det svenska försvaret mot ett sovjetiskt angrepp med kort förvarningstid och ett häftigt inledningsskede. Det ställde krav på hög beredskap. Det är nu organisationen Stay behind i Sverige har sin mest intensiva period med etablering och övningar.
Försvarets Radioanstalt FRA:s kontakter med andra länders underrättelsetjänster startade när man deltog i utbildningen av den danska respektive norska brigaden i Sverige i slutet av andra världskriget. Detta lade grunden till den framtida samarbetet inom signalspaningsområdet. Under slutet av 1940-talet utbildade svenska FRA norrmän och danskar i inhämtning, kryptoforcering, signalspaningsteknik och trafikbearbetning. Det senare en nödvändighet för att få en bild av förbandsuppbyggnader på olika plan. Norrmän och danskar besökte FRA och svensk FRA-personal tjänstgjorde på spaningsstationer i Danmark och i Norge.
Planering för att evakuera
Under följande decennier förekom även samarbete med andra länder på signaltrafiksidan. Den spaning som utfördes av FRA var i första hand för tillgodose svenska underrättelsebehov. Om resultatet visade sig vara intressant även för andra nationer var det en bieffekt.
Grundplanläggning tycks ha pågått under 1940-talets senare hälft. I fall att Sverige skulle råka i krig med Sovjetunionen, skulle en grupp ur FRA:s ledning bege sig till England. För att därifrån leda verksamheten i Sverige, och förbereda för att ta emot signalspaningsförbanden om det skulle bli nödvändigt att evakuera dem ur Sverige på grund av ett försämrat krigsläge. Me