"Handlar det om rock, så handlar det om rock"
Det finns en smått fantastisk formulering i Popgissbloggen, säkert skriven med glimten i ögat, men ändå så där syrlig att ingen invigd ska missa dess egentliga mening. "De är fortfarande med för att lära, men kommer säkert att klättra för varje år."
Foto: Henrik Radhe
Men i sin ursprungliga kontext sammanfattar den tävlingens hela världsbild. Popgiss är till för veteraner, skivsamlare som likt den svenska kriminalförfattarkåren levererar sina svar - eller mordgåtor om vi håller fast vid deckarliknelsen - utan att ta någon som helst notis om allt det som pågår utanför den egna sfären. Handlar en fråga om rock, så handlar den om rock, och inte rock, om ni förstår skillnaden. Därför kan tävlingen heller aldrig vinnas av någon utomstående.
Visst, ungefär vartannat år gör ett nytt, okänt lag entré, de kan en jäkla massa om rocken och ställer till med viss oreda i toppskiktet. Laget Unga Moderna gjorde det nästan för inte så länge sedan. Nu senast skrällde Looserville i Mellangisset. Fyra killar som nästan ingen kände gick och vann hela tävlingen. (Man skulle kanske kunna hävda att Looserville vann eftersom just detta Mellangiss var kryddat med soul, indie och annan icke Popgiss-sanktionerad musik. Men det ska vi inte göra.)
För hur som helst. Det hör till ovanligheterna att nya förmågor hamnar högt, ska ni veta.
Vilka är det då som tävlar, undrar den som inte har fler än trettio skivor, varav de allra flesta är samlingar utan någon annan röd tråd än den namnet signalerar. Det finns några kategorier:
Paragrafryttarna, som hela tiden ifrågasätter tävlingsledningens facit i hopp om att tillskansa sig ett extra poäng, ett poäng som på det stora hela inte brukar spela någon som helst roll.
Judas Priestfansen, som dricker bärs och skränar så fort något som kan uppfattas som hårdrock spelas i högtalarna.
Rolling Recordsnostalgikerna, som tycker att det var bättre förr, innan tävlingen blev var rockälskares egendom.
Teambuildarna, som satt samman ett glatt gäng kollegor och ser det hela mest som en kul grej. (Denna kategori jobbar allt som oftast på "Kassan".)
De unga, som när drömmen om att en dag kunna lika mycket om rocken som Tjoffen. Dit når de, naturligtvis, aldrig.
De som gillar Neil Young och har ett tokigt lagnamn, som aldrig når topp tre. Mellan tävlingarna ordnar de egna gissningslekar och läser Uncut tills ögonen ramlar ur skallen. Men topp tre når de, som sagt, aldrig. (Och Neil Young kan självklart bytas ut mot typ Led Zeppelin eller Bob Dylan.)
Men är det då inte just detta som gör Popgiss så vansinnigt roligt?
Att sitta i en svettig källare tillsammans med andra och lyssna på rock?
Jo, naturligtvis. Men som i så många andra sammanhang, så skulle även denna tävling må mycket bättre om ett lag som på allvar älskar något annat än treackordspunk vann och fick arrangera.
Eller så snackar jag bara en massa skit. Jag vill ju egentligen bara vinna.
Så jobbar vi med nyheter