Hans skolresa kostade 90 öre

- Det var 1923, jag var åtta år och hade just börjat tredje klassen hemma i skolan i När. Då fick lärarna för sig att vi skulle åka på skolresa. Vad det nu var för nåt, jag hade aldrig hört talas om sånt, berättar Evert som numera flyttat till lägenhet vid Mickelgårds, ett bra stycke från Öndarve där han växte upp.
- Så en dag kom en lastbil och hämtade hos. Jag tror den kom från Ljugarn, i alla fall fanns ingen i När som ägde en lastbil på den tiden. Och själv hade jag aldrig förr åkt lastbil, ja inte personbil heller, för den delen.
- Jag minns att man satt upp pallar med bräder på flaket med kapell över flaket. Och de fick köra försiktig, vägarna var ju inte heller särskilt bra. Fast lastbilarna fick inte köra fortare än 20 kilometer i timmen på den här tiden, personbilarna fick öka till 45.
- Men resan till Torsburgen gick bra. Och det var nog första gången jag var utanför sockengränsen...

90 öre räckte
- Så skulle man då betala för sig. Jag hade fått två kronor av mor och det skulle nog räcka. Och det gjorde det, 90 öre kostade resan.
- Men när vi varit på Torsburgen ett tag - där vi lekte en del lekar - så tröttnade tydligen lärarna på det hela och ville åka till Ljugarn där det fanns ett café. Och i närheten fanns en kiosk - så det gick åt lite pengar både till kaffe och godis.
- Väl hemma igen gällde det som vanligt att traska de fyra kilometerna hem till Öndarve. Ja, landsvägen var det ännu längre men vi gick över markerna.

Nu reser barnbarnsbarnen
- Och när jag kom hem frågade mor hur det gått med pengarna. Jo, jag har 50 eller 60 öre kvar, svarade jag. Men då sa hon faktiskt: "Behåll du pengarna!" Hon var snäll och generös.
Det blev fler skolresor för Evert. I alla fall en till Visby. Då blev det att cykla till Stånga för att ta tåget därifrån.
- Fastlandet? Nej, men idag är det ju annorlunda. Jag har ett barnbarnsbarn som håller på att spara till en skolresa till Funäsdalen. Det är annat än Torsburgen...