Andréa tycker fortfarande att det är lite märkligt att hon faktiskt är präst. Ett år sedan hon prästvigdes i Visby domkyrka, men ännu kan den känslan komma över henne.
Som när hon ser sig själv, prästklädd, speglad i en bilruta. Då är tanken där, sekundsnabbt från ingenstans: "Är det här verkligen jag?".
Men det är så det är, livet tar sina märkliga vägar.
Vi ska prata om det i den här intervjun. Hur det skulle bli och hur det blev. Om drömmar, tro och hur det rycker i kroppen av en riktigt bra låt.
Andréa Bogren, som växte upp som Andréa Karlsson, är sedan tre månader komminister i Gothems församling.
Hon älskar att verka i det lilla.
- Jag vill vara på landet. Jag ser mig själv i framtiden som en riktig landsbygdspräst, som hon säger.
Kajlungs i Lärbro, alltings början, alltings mitt. Här har familjen bott i fyra generationer.
Andréa och maken Jimmi, också han från Lärbro, har just tagit över Andréas föräldrahem. Renovering pågår, när vintern kommer ska allt vara klart.
Men det är nära till mor och far, de har byggt ett hus bara ett ögonkast därifrån.
Här finns hela Andréas barndom och uppväxt, här kan hon känna historiens andetag. Som av gammelfarmor, vars rabarber och vinbär ännu går att plocka och göra pajer och saft av, trots att hon varit borta i många år nu.
Så många minnen, osynliga för ögat men närvarande i allt. Kojorna i skogen, skrubbsåren, fantasierna, drömmarna.
Ungdomen går över
Jag ber henne ta sig tillbaka dit och hon berättar om tankarna på att bli mäklare eller jurist, om Spice Girls-affischerna på väggen i flickrummet och sen om den lilla ettan i Visby dit hon flyttade under gymnasieveckorna.
Det var före prästkragen.
Men efter insikten att hon faktiskt bar på en kristen tro.
Berätta om drömmarna, där i tonåren.
- Tja, det var väl det där vanliga...utbildning, jobb, hus, familj här på Gotland. I konfirmationsåldern kom faktiskt första tanken på att bli präst, det var då jag insåg att jag faktiskt tror på det här. Sen försvann det bort i många år, men jag minns att det tanken kom redan då.
Jimmi, förresten. De blev ihop i krogvimlet, på Hamnplan 5, under tiden Andréa utbildade sig till präst.
- Jag var ju tvungen att säga vad jag pluggade till och tänkte att nu är det väl kört, skrattar hon.
Det var det inte. "Präst? Ja, det är väl ett yrke, det också". Inte mer än så.
Och för två år sedan gifte sig Andréa med sin larmtekniker.
Andréa Bogren är en ung präst, men det går över. Det var vad biskop Lennart Koskinen sa vid deras första möte. Du är ung, men det går över.
Och så är det ju, livet kommer i fatt, så småningom. Erfarenheterna blir fler och det kan behövas för det är stora frågor hon har att handskas med; livet och döden.
Kyrkan som den sista utposten, dit människor vänder sig i glädje, i sorg, när hopplösheten är som störst och inget annat finns kvar.
På några minuter ska hon ibland under en begravningsgudstjänst med varma streck skissa ett helt liv som sörjande varit del i och bär med sig närmast hjärtat.
Kärleken finns kvar
Hur trött är du på att höra kommentarer om din ålder?
- Nja, inte alls, egentligen. Jag har vant mig, säger hon med ett snett leende.
Vilken betydelse har de egna erfarenheterna när du hanterar sorg, till exempel?
- Alla erfarenheter är förstås bra, men mest handlar det om att vara närvarande. Det handlar inte om att ge något rätt svar utan att våga vara i sorgen. En begravning är ett fint avsked, då är det jag som ska hålla ihop det. Jag kan inte bryta ihop, det är jag som ska bära det framåt.
Vi dricker av kaffet där vi sitter på altanen, ljuden av såg och hammare där inifrån, getingarna som snurrar runt om oss, och hon tänker på sorgerna i sitt eget liv. Inte särskilt många än, men makens mormor, en kvinna så lätt att älska, gick bort härom året och då blev världen en mörkare plats för en tid.
Och hon tänker på tsunamin, hur den drabbade henne, trots att några personliga band till drabbade inte fanns.
- Då kan jag på mig själv med att be. I den totala hopplösheten tror jag att många människor ber eller går till kyrkan och tänder ett ljus.
Det är stora krafter, stora ämnen.
- Ja, men det är så livet är. Och ändå pratar vi nästan aldrig om döden, trots att den är så närvarande. Men jag måste förhålla mig till den varje dag.
Vad har det gjort med dig som människa?
Andréa sitter tyst ett tag, ser ut över gräsmattan, bort mot skogen:
- Jag är nog inte rädd på samma sätt...det finns ett hopp om något mer.
Hur då?
- Jag tror att det finns någonting mer, bortom det här livet. Och att kärleken finns kvar...jag lever av mina förfäders kärlek, den kärlek jag ger till nästa generation kommer också att leva vidare. Så tänker jag.
Andréa säger att det främst är tre präster som hjälpt henne längs vägen. Maud Nordgren Andersson i Lärbro, konfaprästen, Marita Lindmark, prästen i Othem som hjälpt henne med många nycklar till sin tro och Martina Åkesson Wollbo, som varit hennes handledare i Väskinde församling, där hon var innan det blev Gothem.
Vi ska gå vidare med tron men först en avstickare till vinet. Och livet är verkligen inte bara nattvardsvin, det är en helt egen och fantastisk värld.
- Jag älskar vin, säger Andréa och ögonen glittrar. Årgångar, druvor, länder...vi har varit i Sydafrika på vingårdar, Jimmi och jag, nu planerar vi en vinresa till Frankrike. God mat och gott vin...kombinationer som blir stora smakupplevelser.
Du är en livsnjutare?
- Ja, det kan man verkligen säga, vin, goda ostar...och kakor. Jag älskar kakor! Men vinet, vi är rätt mycket inne på olika länder, Italien ett tag, Sydafrika, nu dricker vi mest viner från USA.
En del förefaller undrande kring det här med vinet, berättar Andréa. Får präster verkligen dricka? Jodå, det får de.
Och svär gör hon också, som när hon slog tårna i dörrposten. Det vet ju alla, sånt gör inte bara ont, det gör verkligen förbannat ont!
Och man ska kalla saker vid dess rätta namn.
- Fast man har ett visst ansvar, också. Så är det ju. Jag kan, och vill, inte bete mig hur som helst inför andra.
Betett sig har hon dock gjort, under uppväxten som de flesta andra. Hon berättar om cider-åren som sedan gick över till sött vitt vin, oftast Dreams, det är "tjejvin" i en gulblå flaska.
- Vi var ute nästan varje helg, mest Hamnplan 5. Det var kul. Fast då var man mest ute för att träffa någon och nu är ju det klart, haha.
Det hindrade inte att det ryckte i benen när hon hörde Swedish House Mafia från dansgolvet när hon i somras stod i Svenska kyrkans "Varannan vatten"-tält där nere vid hamnen.
Det är i Kajlungs Andréa vill bo, det är här hon vill bli gammal. Här känner hon vinden, här kan hon tala med träden, det här är hennes plats på jorden. Alltings mitt.
Att bli präst var ett eget val. Uppväxtens kamrater valde andra vägar, men Andréa började läsa teologi i Uppsala efter gymnasiet och så blev det som det blev.
Det lilla frö som såddes under konfirmationen grodde i ro och visade sig vara en ros av kristen tro.
- På något sätt har jag alltid känt mig trygg i min tro. Sen att jag skulle bli präst...jag kunde lika gärna blivit religionlärare, till exempel. Men önskan att verkligen bli präst växte fram under studierna.
Det är ju ett rätt specifikt yrke.
- Ja, men jag har alltid känt stöd utifrån, från familj, vänner. Och även om alla inte har en tro så tänker man ändå rätt lika, har jag märkt. Bara man sätter sig ner och pratar.
Hoppet kommer tillbaka
Hon säger att hennes Gud är Kärlek. En Gud som ger kärlek, som vill kärlek.
- Varför just den kristna tron, undrar en del. För att Jesus var en så klok person, han gjorde så många bra saker, han handlade verkligen i kärlek.
Hur vet man att man har en tro?
- Ja, du...man gör val i livet...jag tror att man väljer det, jag tror att de flesta har en tro och sedan hittar sina uttryckssätt för det. För mig handlar det egentligen inte bara om vad som finns efter döden utan om hur jag kan vara en bättre människa i livet, hur just jag kan göra världen lite, lite bättre.
När sätter tvivlet in?
- När barn dör. Det sägs att allting stärker en, men den sorgen tror jag inte stärker, den tär. Då kan jag känna tvivel, jo, faktiskt, då i chockfasen. Men någonstans kommer ändå hoppet tillbaka...Gud som är med oss, tar hand om oss och ger oss hoppet tillbaka.