DU&JAG (GT) Det här är Embla och Alice, tio år senare. Om några månader tar de studenten och sedan väntar resten av livet. Läs en rapport från ett land mittemellan.
Tio år. Så lång tid och så kort, beroende på vem du frågar. För Embla Linge och Alice Löfqvist är det en hel evighet där minnena är svaga från erans bortre ände.
Inte funderar de heller nämnvärt på vad de gjorde när de var åtta. Nu är framtiden i fokus, i juni tar de studenten, de planerna upptar en stor del av tankarna.
Det är tio år sedan jag gjorde en första intervju med de båda, publicerad 29 december 2006. Den inleddes så här:
”Alice och Embla är åtta år och bästisar. Två skrattande tjejer i början av livet. Vad tänker de om framtiden, om kärleken och om att en gång bli vuxna”.
Nu ses vi igen för att ta reda på hur allt blev och blivit.
Ur förra intervjun: Hur är det att vara barn? Alice: Mycket bättre än att vara vuxen. Som när man leker kurragömma, då har man fler ställen att gömma sig på för när man är vuxen är man inte så smal och kommer inte in överallt.
Det som var årskurs två på Norrbackaskolan, det var där de träffades och blev bästisar som hängde ihop på rasterna och ibland sov över hos varandra på helgen, har blivit tredje året på Wisbygymnasiet.
Efter nio år i samma klass gjorde de skilda val, går nu olika program och ses inte lika ofta som förr.
Det är en märklig tid i livet, till hösten de första stegen utan ett lotsande skolschema.
Alice: Det är en dag man sett fram emot hela livet, men nu när den kommer närmre är den samtidigt lite skrämmande.
Hur menar du?
Alice: Att skolan faktiskt är slut och det är så mycket som rör sig i huvudet. Sommarjobb, vad man ska göra till hösten, kompisar, pengar och allt med studenten, att fixa vagn, välja musik, allt sånt!
Vi träffas hos Alice i Visby, i den lägenhet där hon bor med mamma och lillebror. Embla bor i Bäl, sedan i vintras har hon körkort och tar sig enkelt dit hon vill och behöver.
Alice går humanistisk med kulturinriktning. Konst och litteratur har visat sig vara hennes ”grej”.
Embla, som alltid gillat matte, pluggar på naturvetenskapliga programmet. Roligast är fysiken, men vad kan man få för yrke inom fysik? Hon vet inte och så får det vara ännu en tid.
Embla: Kanske gör jag något inom film och teater istället, vi får se. Jag tänkte låta det ta tid att fundera ut vad jag vill göra, jag vill inte kasta mig in i något.
De befinner sig i en brytningstid i livet, på en plats mittemellan. Små, men ändå stora. Stora, men samtidigt små. De ska vara allt men är ändå, som Alice uttrycker det, ingenting.
Båda är de 18 fyllda och därmed vuxna på pappret, men inte riktigt i livet.
Det är en klarsyn som tycks tydlig hos de båda. Ännu finns många erfarenheter att samla på sig, fortfarande är det mesta nytt och framför.
På vilket sätt ser ni fram mot studenten?
Embla: Det ska framförallt bli skönt att gymnasietiden är över, då blir man liksom mer vuxen, mer fri.
Alice: Ja, man får börja göra egna val, man följer sina egna intressen. Jag har längtat efter att bestämma själv...men hur skrämmande det än är just nu så tar man sig väl igenom det.
Man måste markera mot föräldrarna, menar Embla. Göra vad man känner för, visa sin egen vilja.
Embla: De tror nog vi är mer beroende av dem än vi är.
Alice: Ja...men så är man i det där mellanlandet, som du säger. Försöker hitta sin väg, samtidigt har man föräldrarna som känner en så väl. De kanske bara hintar lite, liksom ”har du tänkt så här” eller ”ska du inte göra så här istället”.
Ur förra intervjun: Hur tror ni det är att vara vuxen? Embla: Tråkigt. Man kan inte ha lika kul som när man är barn. Man måste jobba och har aldrig raster och kan inte jaga killarna eller så.
Det spontana har dämpats, deras sätt är mer vuxet. Så klart. Åtta är åtta, arton är arton. Och i tanken är de redan långt fram i tiden.
Alice vill ut i världen, hon har fått så kallad blodad tand av de många resor familjen gjort, men också av egna tripper till Frankrike och Grekland.
Till sommaren hoppas hon hitta ett au pair-jobb i Europa. Det är i så fall första steget bort från hemön, för flytta kommer hon att göra, det vet hon.
Embla ska sommarjobba i en Ica-affär, sedan vet hon inte. Framtiden ligger öppen och oplanerad.
Vi ska än mer fram i tiden i den här intervjun, men först går vi bakåt. Hur länge är egentligen tio år?
För mig, som passerat femtio, är det ett ögonblink och alldeles nyss. För Alice och Embla är det en disig forntid.
Jag kollar med datorn, vad hände egentligen i december 2006? Jo; Christer Fugelsang blev förste svensk i rymden, Iraks exdiktator Saddam Hussein avrättades och Kofi Annan avgick som generalsekreterare i FN.
Men allt det där är vuxna minnen:
Embla: Jag minns verkligen inte mycket från när jag var åtta.
Alice: Det är så länge sedan. Men samtidigt har det flugit förbi.
Inför vår träff har de båda läst den förra intervjun, läst om den killarna jagar tjejerna-lek de varit med om tidigare under den dagen och en som hette Filip hamnade i ett träd och efter ett tag även en som heter Felix.
Då gick de i samma lågstadieklass, men nu...
Alice: ...går en på fastlandet och en i en helt annan klass på skolan, vi har inte pratat på många år.
Och så är det, säger jag. Allt har sin tid. Mitt i glädjen är studenten också en tid för avsked, man går ut ur skolan och vissa av ens kamrater ser man aldrig igen.
Embla: Fast de man vill hålla kontakten med fortsätter man ju att ha kvar.
Alice: Ja, det tror jag också.
Er egen vänskap, hur tänker ni kring den?
Alice: Vi har alltid varit rätt olika, men mötts någonstans på mitten. Jag tror vi kommer att höras av.
Embla: Ja, det tror jag med.
Ur förra intervjun: Hur känns det att vara kär, tror ni? Embla: Jag vet inte riktigt...det är nog tråkigt för tänk om en tjej är kär i en kille och talar om det för den och så är han kär i någon annan...jag tror inte det är så jättekul.
Vi gör ett nytt kast i tiden, ger oss långt in i en hypotetisk framtid. Hur ser det ut där, om ytterligare tio år?
Då är de båda 28, ungefär den ålder som Alice två storasystrar är i nu. De vet inte, så klart, men...
Alice:...då kanske man för första gången hittat hem, så tänker jag.
Hur då, menar du?
Alice: Man är färdigutbildad, vet vad man vill, har kanske lite mer lugn och ro. Som mina systrar, de har jobb nu...alltså, jag kan inte ens tänka den tanken! Att ha ett jobb och vara expert på något.
Embla: Antagligen pluggar jag eller har jag pluggat klart...jag är nog mer bestämd, mer säker på vem jag är. Och så får jag bestämma helt själv.
Det får du inte nu?
Embla: Nej, förut var det ”när du är 18 får du bestämma själv”, nu är det ”så länge du bor hemma är det så och så”.
Jag ber dem att från den framtid vi i tanken befinner oss i se tillbaka på det som är nu, Visby i april 2017. Hur kommer de att se på den här perioden av livet?
Jag har själv en gång tagit studenten och både minns och inte minns den unge man jag tyckte att jag var. Tämligen aningslös, inga större visioner, jag hamnade på ett vikariat på en lokaltidning och blev kvar inom yrket. Så slumpmässigt sker inte sällan de stora besluten i livet.
Embla: Jag kanske tänker att jag kunnat ta det lugnare, det man stressar upp sig för nu, en del betyg och så, visade sig inte vara så viktigt.
Alice: Men samtidigt ska man aldrig ångra något, brukar man säga. Jag är nog alltid glad att jag valde hum, det är viktiga år som har format den jag är.
Vad kommer ni att sakna av de möjligheter som finns för en 18-åring?
Alice: Att man ännu står inför alla val, framtiden är helt blank. Man kan göra allt man vill, det påverkar inte framtiden så mycket. Nu går det alltid att ändra sig, det är så mycket tid kvar.
Embla: Ja, precis, att det inte är så tydligt vad man ska göra. Jag tänker låta det ta tid, inte stressa fram något.
I förra intervjun berättade Embla att hon i framtiden vill jobba på kattdagis medan Alice vill bli programledare för Bollibompa. Hårddraget ligger det inom deras valda fält: katter är djur som är biologi och naturvetenskap, Bollibompa är tv som huserar inom kultursfären.
Förmodligen flyttar de i väg från Gotland i framtiden. Det är så de tänker. Gotland är för litet, för känt, för vant. Det stora, det som ska hända sedan, finns någon annanstans, ännu oklart exakt var.
Alice: Många säger att de ska komma tillbaka sedan när de bildat familj, men det beror på jobb och annat.
Embla: Man kommer hem och hälsar på, sen drar man igen!
Alice: Man får bli sådan där sommargotlänning som alla här är så sura på.
Embla: Ja, en som kör bil där man inte får och slänger skräp i dikena. Sådana kan vi bli!
Det finns så lite förr, så mycket framtid. Allting ligger öppet, möjligheterna är många för den med fantasi och visioner.
Vi säger att vi får väl ses igen om tio år, då. För att se hur allt blev ännu en gång.
Och kanske prata lite kärlek.
”Det är nog lite jobbigt att vara kär” löd rubriken på förra intervjun.
Om detta pratade vi inte alls, den här gången. Eller, nja: jag frågade, men fick just inga svar. Gott nog, det.
...och för att avsluta den här texten med precis samma ord som den förra, publicerad 29 december 2006:
”Åtta år är just ingen ålder för grubblerier. Och tur är väl det, den tiden kommer”.