Här är en svunnen epok vid liv

Vi träffas en tisdagsförmiddag i oktober. Solen silar in mellan persiennerna, där ute i korsningen bråkar trafiken.
Löpsedlarna vid kiosken ropar om räntan och för tre dagar sedan tvingades den första lycksökaren lämna "Idol".
Men allt det där känns märkligt avlägset för här inne råder en annan epok.
En tid som var.
Men också - en tid som är.
Lars skrattar lätt, lutar sig bakåt i fåtöljen:
- En del tror att jag klär ut mig, i alla fall klär upp mig, men det gör jag ju inte. Det här är min vardag, det är så här jag ser ut.
Lars Kruthof - Kruthof är ett gammalt släktnamn från Blekinge - är egen företagare, utbildad instrumentmakare, arkeolog, historiker, musiker, personlig assistent och allt det där hade ju förstås också varit värt ett eget uppslag.
Hen lever och verkar i almanacks-nuet, 2008. Han har stressen omkring sig i den tidsanda som råder.
Men så har han också sin bubbla, som han uttrycker det.
- Jag jobbar ju mycket och spelar sena kvällar...jag lever ett stressigt liv, och då är det viktigt för mig att ha den här bubblan och att den är helgjuten...att vara här är det bästa sättet att meditativt släppa allt.

Vi träffas för att tala om tider som är och tider som varit och när jag ringer på dörren är det första gången vi träffas.
Vi bor i samma del av Visby och har tidigare bara mött varandra på gatan. Men jag har ju sett hans bil, så låt oss börja med den.
Det är en ljusblå Opel Olympia Rekord från 1961, en modell jag minns på gatorna från min egen uppväxt under sent 60- och tidigt 70-tal.

Undviker det moderna
- Den är egentligen för modern för mig, säger Lars. Mitt stilideal ligger på 40- och 50-talet. De flesta som håller på med rockabilly är mest inne på det amerikanska, men jag gillar det som fanns här i Sverige också.
Får du många kommentarer?
- Haha, flera gånger i veckan...mest äldre män, de kommer fram och pratar, det är kul.
Är du stolt vid ratten?
- Inte stolt, kanske...men jag tycker illa om modern design så bilen är en förlängning av mitt hem, kan man säga. Det är ett sätt att undvika moderna saker.
Lars köpte bilen för sju, åtta år sedan. 6000 spänn, som hittat.
Men egentligen skulle han vilja ha en bullig Hudson-limpa, han håller på att gneta ihop pengar för att kunna köpa en en dag. Det är en dröm han har.

Att komma hem till Lars är att komma in i det förflutna. Jag frågar hur allt började, var denna livsstil har sina rötter.
Han säger att han inte vet riktigt, men att det kan vara de Stieg Trenter-böcker han plöjde i tonåren.
- Det var så fantastiska miljöer...jag läste allt och började samla på saker runt omkring. Sen kom jag in på musiken, rockabillyn...och i och med att de band jag ville höra bara fanns på lp ville jag ha en snygg skivspelare, inte nån hemsk Technics utan den här, med rörförstärkare.

Tänk att få träffa Åke
Han visar grammofonen vid kortväggen, på vilken han spelade Gene Norman när jag kom in, "Three O’clock Jump"en gammal jazz-stompare från 50-talet.
- Det är klart, det går att spela cd också men det är inte lika roligt och låter inte lika bra, inte alls lika bra.

Lars, som växte upp med tajta pullovrar i det orangebruna 70-talet, sitter i fåtöljen och lägger foten över ena knät. Han har ett par amerikanska saddleshoes på sig, svartvita.
Han ler ofta under vårt samtal, är intensiv i blicken...närvarande, intresserad.
Jag frågar om Lars, som är född 1974, skulle velat vara med på "sin" tid.
Skulle du det?
- Jag vet inte...fördelen med min bubbla är att slippa det moderna bruset. Samtidigt väljer man ju den delen av det förflutna som var bra...jo, jag ville nog leva då...nej, jag vet inte, alla epoker har ju något negativt, jag är ingen förespråkare av Kalla kriget, till exempel...men, jo, kanske hade jag fått träffa Åke Grönberg, det hade varit kul.
Skådespelaren?
- Ja, det är en stor förebild...jag tycker väldigt mycket om hans filmer.
Jo, det kan jag tänka mig, Åke Grönberg-filmer i en sån tv!
Lars - som kallar sig just Lars och svarar "Ja, det är Lars" när det ringer i hans bakelit-telefon - plirar smått och ler stort.
- Fast det är en vanlig tv där inne, den står bara i det gamla skalet, haha...men de där moderna futuristiska apparaterna är ju så vansinnigt fula, jag vill inte ha dem här hemma.
Intresset, nej, passionen, för det gamla, det som en gång varit och just här inne fortfarande är, handlar inte bara om saker, om design och inredning.
Det handlar också om sättet att vara och förhålla sig till sin omgivning.
När vi samtalat kring det ett tag kommer vi fram till att kärnan i Lars passion för den tiden är "hjärta och smärta":
- Att saker och ting betyder något. Men också respekt för medmänniskorna, det som saknas så mycket i dag.

Hundraåriga idéer rasas
Varför var det bättre förr?
- Alltså...det jag skulle vilja fanns nu, men som generationerna före mig jobbat bort, är en respekt för språket...den är borta nu. Jag tycker det är trist med "duandet", till exempel. Och en större hänsyn till saker och ting...köper man nåt så vårdar man det, inte bara slänger bort det.
Han tystnar ett tag, flyttar ner foten och lutar sig fram i fåtöljen:
- Men samtidigt är jag medveten om att jag romantiserar, att jag ser allt genom en väldigt liten lins.
* * *
Några förtydliganden här, mitt i texten. Lars har en dator. Han har mobiltelefon. Han har till och med en modern bil.
- Men den är alltid på verkstad, Opeln är det däremot aldrig fel på.
Dessutom har han en sambo, Sophie, som både accepterar och tycker om hans sätt att leva.
* * *
2008, då? Vad är bra med 2008?
Förmiddagens längsta tystnad, en ambulans tjuter förbi där ute. Lars vet helt enkelt inte vad han ska säga.
Okej, vad är inte bra med 2008?
Med den frågan blir det med ens lättare:
- Det är en så hård tid. Jag minns en skolresa till London när jag var liten, vi var helt fascinerade av att det fanns uteliggare där...nu finns de här i Visby. Vi lämnar barnen på dagis för att kunna arbeta och de gamla på ålderdomshem...idéer man byggt i flera hundra år raseras på ingen tid alls. Jag tror folk är vilsna i dag. Det finns inga fasta mans- och kvinnoroller längre och det gör folk vilsna.
Får du ofta försvara dig och ditt sätta att vara?
- Nja...
...som de som inte dricker alkohol alltid tvingas förklara sig.
- Nej...det handlar ju också om respekt, jag måste ju också anpassa mig, jag kan ju inte peka med hela handen jämt, haha.
Men nu är jag också del av det där...att du är så udda att jag är här för att skriva om dig i tidningen.
- Jo...men jag tycker det är bra, det är kul när någon är intresserad av mina tankar och mitt sätt att se.

Lars Kruthof sjunger och spelar gitarr i bandet Here’s Johnny vars tanke är att låta så likt Johnny Cashs 50-talssound det bara är möjligt.
För Johnny Cash är den stora idolen.
- Vi har varit förband åt The Comets och Wanda Jackson på Kuten och då fått tillfälle att träffa dem, det kände ju Cash och...det är kul att ha fått förstahandsberättelser om honom...han var en väldigt ödmjuk och omtänksam person, en bra förebild, tycker jag.

Vill träffa kungen
Du lyssnar inte på "Tracks" i P3?
- Nej, du...det jag hör på radion, det är inte värt att ens lämna tid åt. Ingen känsla, inget hantverk. Och alla tävlingar! Att stå stylade och sjunga andras låtar och tro att man ska bli nåt bestående, det är bara så löjligt!
Men nåt bra har väl kommit sen, säg, 80-talet?
- Jag är ett stort fan av Morrissey, som ju har samma frisyr som jag, förresten...han bär upp den estetiken bra.

Samtalet går mot slutet om vi kommer in på det där vi började med, att han inte "klär ut sig" utan faktiskt ser ut som han gör. Alltid.
För att det är hans stilideal.
- Män kan väl ha snygga byxor, en snygg struken skjorta och en snyggt kortklippt frisyr...
...och här sitter jag med fleece och hål i ena jeansknät.
- Jo, men jag kan ju inte omvända alla, haha. Jag menar, killar kan lika gärna gå på damavdelningen, numera. Så får man nästan inte tycka, det är så lätt att verka fördomsfull nu, men det här unisex-modet gillar jag inte alls.
Och de kvinnliga idealen?
- Sickan Carlsson och Annalisa Ericson, vackra damer, helt annat är de som klär av sig i Big Brother.
* * *
Till sist frågar jag Lars om det finns någon nu levande person han skulle vilja träffa och i så fall varför.
Han funderar ett tag, säger så:
- Jag är mycket intresserad av kungahuset, så jag skulle nog vilja träffa kungen, prata om vad som händer i där...jag har en känsla av att han är mer gammaldags än han verkar.

Här är en svunnen epok vid liv

Lars Kruthof har en egen bubbla att leva i, en egen svunnen epok.Där inne slipper han det moderna bruset.Den här veckan hälsar vi på i 50-talet.