Länsstyrelsens lista över de förorenade platser på Gotland som prioriteras högst innehåller 14 objekt, där 13 av dem hamnar i riskklass 1, vilket är den allra högsta.
– Den här riskklassificeringen är baserad på vilka ämnen vi tror eller vet finns på platsen, hur mycket av ämnet som finns, hur stor risk det är att ämnet är en fara för människors hälsa samt hur stor risk det är att ämnet sprids vidare, berättar Ulf Lavergren, handläggare på miljö- och vattenenheten på Länsstyrelsen på Gotland.
På samtliga av dessa 14 platser är någon form av process inledd, även om det sannolikt kommer att dröja länge innan alla har sanerats eller åtgärdats på annat sätt.
– Det finns närmare 1 000 platser på Gotland som potentiellt kan vara förorenade på något sätt, men det här är de objekt där vi vet eller tror att det är störst behov av åtgärder. Vissa vet vi mer om, och vissa har vi inte alla svar om ännu, men gemensamt för samtliga är att det pågår någon form av utredning av dem.
Han säger att listan är ett levande dokument, men att det i stort sett är samma objekt som följer med år efter år.
– Jag tror att arbetet med förorenade platser på Gotland drog igång mer systematiskt för drygt 20 år sedan, och den här listan har ju funnits i många år. Vi ser över den litegrann varje år, och ibland försvinner platser som saneras, och ibland tillkommer objekt, men till stor del är det samma som återkommer.
Hur farligt är det att vistas på de här platserna?
– Det är ju väldigt olika givetvis. Vissa av platserna kan vara en hälsorisk att vistas på, medan andra är en risk mer på lång sikt. Min rekommendation är att alltid tänka sig för när man är på den här typen av platser, men främst handlar det om långsiktiga risker för miljö och hälsa.
Bland de förorenade platserna på Gotland som ligger på länsstyrelsens prioriteringslista nämner Ulf Lavergren Södervägs brädgård som den allra mest förorenade.
– Den är knepig. En gammal värdering tyder på att det kan kosta 10-15 miljoner att sanera där, men har föroreningen gått ner i berggrunden så kan det bli betydligt dyrare än så, och det är inte ens säkert att det går att åtgärda helt och hållet.
Enligt Ulf Lavergren finns ett nationellt mål om att alla objekt i riskklass 1 och 2 ska vara åtgärdade till år 2050. Det finns dock stora utmaningar för att nå den målsättningen.
– Det handlar ju om dels resurser, och dels ekonomi. En sanering kan kosta från några hundra tusen till flera hundra miljoner. Finns inte verksamheten som förorenat platsen kvar så behövs statliga bidrag, och det är hård konkurrens om de bidragen. Därför tar det lång tid att beta av de här platserna.