Det var en loj fredagskväll på tidningen Expressens redaktion i Marieberg, den unge gotländske fotovikarien Karl Melander hade just ingenting att göra. Inga uppdrag, inget som hände och nästa dags tidning var så gott som klar.
Då sprakade det till i polisradion, som vid den tiden stod på alla tidningsredaktioners nyhetsdesk; skottlossning på Sveavägen.
Så Melander skickades, tillsammans med reportern Tommy Schönstedt, dit, i brist på annat.
Det var legendariske nattchefen Leif Ingvardsson som gav order, med orden:
– Åk ni, de har visst skjutit nån kurd.
Karl Melander hade under den lugna bilfärden till city ingen aning om vad som väntade. Men när han kom fram hörde han pratet bland folk: Det är Palme.
Överallt nervösa poliser och bara en mindre avspärrning runt en blodpöl i vinterslasket på trottoaren.
– Jag reflekterade aldrig över att det var statsministern, det sjönk aldrig in. Det var så ofattbart. Det tog någon dag innan jag fattade vad jag varit med om, minns han.
Någon minut tidigare hade Olof Palme, död men ännu inte dödförklarad, körts med ambulans till Sabbatsbergs sjukhus i Vasastan.
Tidigare på kvällen hade paret Palme sett 21.15-föreställningen av ”Bröderna Mozart” på biografen Grand och promenerat längs Sveavägen hemåt mot Västerlånggatan i Gamla Stan. Vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan föll de två skott som än i dag, trettio år senare, ekar över Sverige.
Karl satte igång att fotografera det som fanns att fotografera – vittnen, poliser, blod – innan de körde tillbaka till redaktionen, där det nu var fullt fokus och men också fullt kaos.
– Alla stod upp vid sina platser och man ringde in folk för att jobba. Det var en jäkla cirkus, minns Melander.
Han gav sig ut igen, sedan han lämnat sina första rullar. Hela natten fortsatte arbetet, utanför Sabbatsbergs sjukhus, där han fotograferade familjen Palme i en bil, och sedan tillbaka till mordplatsen, där människor mitt i vinternatten samlats för att sörja.
Samtidigt började den ofattbara nyheten spridas över landet. Människor väcktes av telefonsignaler och försökte förstå, andra var redan vakna.
Som gotlänningen Donald Forsberg, verksam som agent inom svenska underrättelsetjänsten.
Den här natten befann han sig på spaningsuppdrag i Kungsträdgården, där folk började dela ut nytryckta flygblad som meddelade nyheten att Palme var död. På Café Opera dansade gästerna på borden.
För miljöminister Ingvar Carlsson i Tyresö blev det ett brutalt uppvaknande. Efter en snabb transport till city sprang han uppför trapporna i Rosenbad, bilder vi sett på tv många gånger.
Om den natten förändrade livet för många, gjorde den det definitivt för honom. Utan någon förberedelse alls var han i ett fingerknäpp statsminister. Från den stunden blev tillfällena till lugn och ro i sommarstugan i Lummelunda allt färre.
– Det var en extrem situation. Från att ha kunnat röra mig fritt blev det tio livvakter och att ständigt vara påpassad, har han berättat i en GT-intervju.
I Lummelunda har han sedan tidigt 1970-tal ett fritidshus där han så ofta som möjligt vistas tillsammans med hustrun Ingrid. Tar det lugnt, läser böcker och går långa promenader längs kusten.
– Det är skönt att komma till stugan, grannarna kommer över och pratar. Där är jag en vanlig granne, precis som jag vill att det ska vara, säger han.
Under de mest intensiva åren kom vistelserna på Gotland att bli än mer viktiga, om än också alltid övervakade av Säpo.
Även Gotlands 33-åriga socialdemokratiska riksdagsledamot Ulla Pettersson väcktes av telefonen, i lägenheten i kvarteret Bogen i Visby. Det var Jan Lundgren på tråden, den tidens socialdemokratiske ledare på Gotland.
Ett halvår tidigare, 30 september 1985, hade Ulla välkomnats till nya jobbet i Sveriges riksdag med ett handslag och en kram av partiledaren Olof Palme.
Nu, mitt i natten, låg hon i sängen och grät. Så obegripligt var det som Jan Lundgren berättat. Som om en nära anhörig gått ur tiden, trots att Palme och Pettersson aldrig umgåtts privat.
Det var inte bara på Expressens redaktion i Stockholm det jobbades för fullt. På Gotlands Allehanda i Visby tändes lokalen upp på nytt, allt medan lördagsmorgonen ryckte närmre.
Nattchefen Ingvar Andersson hade redan hunnit hem till Barlingbo efter att sedan länge lämnat ifrån sig lördagstidningen, när han väcktes av kollegan Jan Tidholm, som råkat höra radionyheterna.
Det var bara att slänga på sig kläderna och åka in till jobbet igen.
Ingvar Andersson, som i dag är 69 år och pensionär men fortfarande medverkar med krönikor i GA, rusade in i tryckhallen och vrålade de mytomspunna orden: Stoppa pressarna!
Och så blev det. De mullrande tryckpressarna tystnade och Andersson började ringa in den personal som behövdes för att göra om tidningens förstasida:
– Det kom korta telegram från TT efter hand. Jag klippte och klistrade och höll tidningen i det längsta, vi ville ju få med om mördaren skulle gripas.
1 mars 1986 vaknade Sverige upp till ett land som var förändrat. Hela dagen spelades sorgemusik i radion, tv sände extra och medborgarna försökte förstå vad det var som egentligen hänt.
GA:s prenumeranter fick reda på nyheten genom en under natten omgjord förstasida. Några tusen exemplar av den första versionen hade dock under natten redan hunnit tryckas och hämtas av tidningsbuden.
Den tidningen toppades av en nyhet om ungdomar som lekte långt ut på isen och hade rubriken ”Dödsleken”.
Gotlands Tidningars läsare fick ingenting veta, redaktionen hade släckt och stängt och missade dramat.
– Det kändes skönt när vi var ensamma om nyheten. Samtidigt kunde jag inte låta bli att lida med kollegorna på GT, säger Ingvar Andersson.
Till polisen i Stockholm började tipsen snart strömma in. Bland annat om en Palme-hatande person som i media kom att kallas ”33-åringen”.
Han hette Victor Gunnarsson och var under en kort tid i tidigt 80-tal vikarie på Fårösundsskolan.
Han greps någon vecka senare, den 8 mars, men frigavs kort därefter i brist på bevis. 1993 hittades Gunnarsson mördad i North Carolina, USA.
Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkorgård i Stockholm den 15 mars 1986.
Den gravsten han nu vilar under är hämtad på Fårö, där stenhuggaren vid Lauters, Nils Nilsson, valde ut den tillsammans med änkan Lisbet.
Det är en natursten i granit, hämtad en bit ut i havet. Enligt geologer hade det sannolikt förts till Gotland från Baltikum under istiden och knyter därmed samman historien då en del av Olofs rötter till dels finns på andra sidan Östersjön
Flyttblocket, som väger sina modiga ton, flyttades sedan av en transportfirma under största sekretess från Fårö till Fonus stenhuggeri i Södertälje. Där tvättades den sedan och graverades.
I all hemlighet restes gravvården på Adolf Fredriks kyrkogård på Sveavägen i Stockholm natten till onsdagen den 22 oktober 1986. Pådraget var enormt, 30-40 poliser på plats om det händelsevis skulle bli någon form av bråk.
Efter mordet kom gotländske polisen Ronnie Nilsson att under tre års tid bli Lisbet Palmes livvakt, då han mellan 1984 och 2004 var anställd av Säkerhetspolisen, Säpo.
Vart hon än gick utanför hemmet följde de i hälarna. Jobbet var intensivt, 800 övertidstimmar bara under 1987.
– Ibland gick det att lämna lite luft, ibland fick man gå nära och plöja väg, berättar han.
Särskilt i nära anslutning till mordet. Då vakade media utanför hemmet i Gamla stan i Stockholm och Ronnie och hans kollegor tvingades hålla undan närgångna journalister.
Lisbet Palme avled den 18 oktober 2018.
Det här är en uppdaterad version av en artikel tidigare publicerad 2016, då i samband med 30-årsdagen av mordet.