Röken stiger och temperaturen är snabbt på väg upp, bara en timme efter att studenterna har tänt årets kalkmila.
– På nätterna ser man hur lågorna dansar här ovanför, säger Kristin Balksten och berättar att hon de senaste 20 åren har bränt kalkmila tillsammans med studenterna som läser byggnadsvård vid Campus Gotland Uppsala universitet.
De senaste åren har platsen varit Norrbys museigård i Väte, och här kommer studenterna att vaka vid milan dag och natt fram till på söndag. Då öppnas milan för att blotta den brända kalken som sedan ska släckas med vatten i stora kar. Kalken ska om bara ett par veckor användas för att kalka den stora mangårdsbyggnaden vid Norrbys.
På Gotland har kunskapen att bränna kalk gått i arv och hållits vid liv i generationer som ingen annanstans i Europa.
– Det är en obruten tradition sedan vikingatiden. De som har tappat kunskapen i resten av Sverige, i Norge och i Baltikum, har fått komma hit för att hämta den igen, säger Kristin Balksten och berättar att 15 kubik ved under några dygn bränner omkring två kubik osläckt kalk.
Historiskt har kalkmilor, och från 1600-talet och framåt de större kalkugnarna, försett gotlänningarna med kalk till att bygga kyrkor, Visby ringmur och hela det byggnadshistoriskt intressanta arv som finns kvar än i dag i gårdar och byggnader runt om på ön.
– Att det medeltida kalkbruket fortfarande sitter kvar på väggarna är otroligt, säger Teodor Mattsson, student från Kalmar län, och berättar hur han hänförd brukar vandra runt i Visby innerstad för att känna in atmosfären och studera det han annars bara läser i teorin.
Teodor Mattsson räknar med att få jobb som byggnadsantikvarie när han är färdigutbildad.
– Med ett klimatperspektiv ökar återbruk och att ta tillvara gamla tekniker. Att använda material som håller länge och underhålla de hus man redan har, säger han.
I skogen strax bakom gården i Väte har studenterna själva fått fälla kraftiga tallar, som bilats för hand och nu blir ett bulhus.
– Ett handikappanpassat lyxdass i traditionell bulhusteknik. Det är lättare än man tror, men det krävs tålamod, säger Elin Leander som tillsammans med Andrea Hallstensson lägger sista handen vid ett av de drakhuvuden som formats med stämjärn och nu pryder dassets tak.
Studenterna kommer under resten av maj månad att fortsätta jobba vid Norrbys museigård i Väte.