Här hämtar han sin inspiration

- Utan Gotland hade det inte gått att leva det liv vi lever, Kerstin och jag. Ön är vår kraftkälla och inspiration. Rötter blir allt viktigare...
Säger nye utrikesministern som alltid poängterat vikten av vingar, vingar burna av fantasi och nyfikenhet. Vingar som fört honom kors och tvärs bland jordens humanitära kriszoner, som medlare och diplomat. Och nu återför honom till UD och den viktiga statsrådsposten.

Gotland2006-04-01 06:00
Rötterna letar sig till barndomen i Kålltorp i Göteborg, de senare i livet planterade sträcker sig 30 år ner i den gotländska jorden, till ett landskap som erbjuder hemmahörighet, en plats för vila, lugn och reflekterande. Och lite handfast kroppsarbete, som att bygga en stentun, röja i skogen eller bara försjunka i respekt för gångna tider, så som de gör sig påminda i den smedja som hör till gården, en plats med mer än hundraåriga verktyg, som nu vilar i tidens gång.
Jan Eliasson körde motorgräsklipparen i somras (när denna intervju gjordes) med påtaglig lycka - som vore det ett intrikat rally rattade han, i en ryslig halmhatt, mellan träd och buskar framför det varmgula gotlandshuset med snirklig veranda.
- Jag kan inte stanna den, då måste jag be grannen komma och starta den åt mig igen, ler har ursäktande.
Fast det gör de så gärna; diplomati på jordnära nivå, alltså.
Så stannar han maskinen.
- Kom och lyssna, säger han.
Ur ett fönster i det gula huset strömmar pianomusik - det är som en saga.
- Hon har spelat i tre timmar idag. Jag har suttit här och tjuvlyssnat... Allt hon gör, gör hon bra!
Hon är Kerstin, hustrun i ett minst sagt världsomspännande äktenskap, som ofta upprätthålls per telefon mellan kontinenterna. Strategin är nyfikenhet och ett ständigt pågående intellektuellt samtal.
- Det är avgörande. Det märks när vi inte ses var dag.
- Jag är nyfiken på honom än. Jan är fortfarande en spännande person. Han har fantasi och känsla för nya lösningar. Han är bra på att förklara så människor förstår. Han är sentimental också, säger hon.
- Känslor är kraftkällor, förtydligar diplomaten och utrikesministern.

Statssekreterare
Hon är statssekreterare i utbildningsdepartementet i Stockholm, ambassadören i Washington är i FN som president för FN:s generalförsamling.
Där vakar han över relationerna mellan församlingen och till exempel Säkerhetsrådet. I uppdraget ingår FN:s reformfrågor och en översyn av millenniemålen om en rättvis global utveckling. Nu ska det ske på halvtid fram till 11 september för 65-åringen.
Pragmatiskt progressiv, säger han att han är. Han beskriver sig som en optimist som bekymrar sig mycket och alltid förbereder sig för det värsta.
- Solidaritet är en livshållning som verkar både hemma och samhälleligt. Vi står inför historiska val. Vill vi ha minskande eller ökande klyftor? Vill vi arbeta multilateralt eller unilateralt? Det är ett filosofiskt val - hopp och framtidstro behövs. Vi har 3-4 år på oss. Ett upplyst egenintresse säger att vi måste vara solidariska. Den solidariteten måste tåla att prövas i det privata också.
Det handlar om USA:s hållning till FN, där är Eliasson ganska tydlig:
- Svåra diplomatiska diskussioner har rört sig om tilltron till internationella lösningar. Det har varit ett problem för USA. Men det finns tendenser till att USA engagerar sig mer i FN. Man erkänner miljöproblemen. Och antyder insikt i att globala krav inte kan hanteras på egen hand. Verkligheten tvingar fram internationella lösningar.

Vet vad han vill
Jan Eliasson är en man som vet vad han vill. Det har han vetat sedan föräldrarna, jobbare på SKF, motade in honom på det rätta pojkläroverket, sonen skulle kostas på. Det blev Hvitfeldtska i Göteborg, snart flög han ur den lilla lägenheten i Kålltorp, driven av idrottskillens tävlingsanda sökte han vidare till först Sjökrigsskolan, sedan Handelshögskolan och därpå UD,
- Man fick lära sig efter vägen, säger han när man undrar hur arbetargrabben från Göteborg lärde sig koderna för ett helt annat liv.
- Nåja, säger hustrun milt. Du träffade mig också...
För slutlig finslipning i den diplomatiska konsten att föra sig, får man anta.
Livet som diplomat har lärt honom omutlig respekt för orden:
- Jag tycker om att träffa den rätta tonen, nyanserna, det gör diplomatin till njutning. Jag föredrar den diplomatmodell som stavas tydlighet.
Kanske är han också vaken för tecken i skyn - som kadett i flottan, förlagd på Holmögadd, firade han födelsedag. Det var den 17 september 1961. Ur den knastrande radion kom budskapet att Dag Hammarskjöld förolyckats.
Så här i efterhand tror han att han bestämde sig då. Han kom till FN som president för generalförsamlingen på 100-årsdagen av Hammarskjölds födelse.
Vilka tecken i skyn som fick honom att tacka ja till Göran Person och därmed förse Gotland med ännu en minister?
Svårt att veta men frid andas platsen på ön där utrikesministern ska hämta näring. Veden i vebon räcker gott till kakelugnarna.
- Taket i salen är från 1680 säger han. Då levde ännu Karl XII.
Det ger perspektiv på vår stund på jorden. Och, för all del, hans stund i FN.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om