Här hämtar Rune sin energi efter den svåra tiden

Rune hade mycket svårt att inse att han drabbats av en utmattningsreaktion. Det är först i dag som han börjar acceptera att han faktiskt är sjuk och att hans hårda arbetsliv var orsaken till detta. När han var mitt uppe i det älskade han varenda minut av sitt arbete och tycktes inte kunna få nogdet var innan bördan blev för tung för en människa.
Rune Olofsson började arbeta vid ett stort företag 1981. Han var duktig och ambitiös vilket ledde till att han 1994 blev ekonomichef. Jobbet innebar att han hade personalansvar, ansvar för bokslut och budget för tre dotterbolag och ett koncernbolag.
Fick mera uppgifter
År 1997 startade ett projekt där man skulle införa ett koncerngemensamt affärssystem och naturligtvis blev Rune Olofsson ansvarig också för detta. Han förstod att det skulle bli mycket arbete och begärde att få utöka tjänsterna men eftersom ekonomiavdelningen redan var hårt pressad fick han inte göra det.
Det blev en hektisk tid för honom. Del av 1997 och hela 1998 reste han till Stockholm tre dagar i veckan för projektet och de övriga fyra dagarna gick åt till sköta ekonomichefsjobbet, hemmet och familjen.
Han förstod att det här inte kunde hålla i längden och under 1998 påpekade han både muntligt och skriftligt att krafterna höll på att ta slut. Hans arbetskamrater såg att han mådde dåligt och de påpekade även detta för företagsledningen men ingenting hände.
Hösten 1998 fick han lite hjälp med projektet men då var han redan slutkörd.
Våren blev ett helvete
Vid årsskiftet infördes projektet samtidigt med en ny organisation och bokslutövertiden för Rune Olofsson under tiden november-februari uppgick till 200 timmar.
Åter igen larmade han företagsledningen om att krafterna var slut men ingeting hände.
Den vår som kom beskriver han som ett rent helvete bestående av: sömnlöshet, hur mycket arbete som helst, hjärtklappning rastlöshet, ingen ork, ingen glädje och han förlorade alla sociala kontakter på den privata sidan eftersom han inte orkade med dem.
Han var fullt övertygad om att han höll på att få en hjärtinfarkt och sökte upp en läkare på vårdcentralen som sjukskrev honom i 29 dagar. Han minns att läkaren inte ville sjukskriva honom längre eftersom han hade låtit honom veta att "det var för mycket papper att fylla i". Nu när Rune Olofsson ser tillbaka på den här sjukskrivningen säger han att det var dumt att gå tillbaka igen och försöka arbeta under sommaren, 50 procent kompledighet och 50 procent arbete. Fler anställdes och till hösten 1999 var han uppe i 100 procent arbete igen.
Läkaren som förstod
Redan i början på 2000 insåg han att något var fel. Han hade inga krafter kvar och sökte upp företagshälsovården. Där insåg läkaren att det handlade om utbrändhet/utmattningsreaktion. Förutom läkaren träffade Rune Olofsson en mycket bra psykolog som sedan kom att hjälpa honom en hel del.
Psykologen lyckades dock inte få honom att inse hur pass dålig han var. Det är först i dag när Rune Olofsson tänker tillbaka på vad psykologen sa som han förstår hur illa det var ställt då.
I dag kan han se tillbaka på de reaktioner han drabbades av under den här tiden. Helt plötsligt under bilfärden hem från jobbet visste han inte var han var. Han satt bakom ratten och tittade undrande på omgivningarna.
Nätterna gav honom ingen rohan led svårt av sömnlöshet. Han orkade inte äta och ville absolut inte prata i telefonen med någon, inte ens med sina barn.
Han kunde sitta uppe klarvaken om nätterna och gråta, kände sig skyldig för att han var sjuk, blev svårt deprimerad. Han levde i sin egen värld och var svår att få kontakt med. Han kunde inte vistas bland människor i grupp, kunde inte gå till affären, hade svår ångest och kände en total vilsenhet i livet.

Egna rehabförslag
Under hösten 2000 fick han antidepressiva mediciner för att klara av situationen. Samtidigt började han och hans fru fundera på hur de skulle gå vidare. Ingen föreslog någon behandling förutom medicinering så de började leta på nätet och fann en rehabilitering i Hudiksvall som hette stressmedicin.
Rune Olofsson fick vistas där under två veckor hösten 2000 och företaget betalade vistelsen. Han fick genomgå hälsoundersökning, fick utbildning och träning i kost, motion, fick lära psykologiska metoder för stresshantering, samtalsmetodik, sömn och avslappning. Detta var mycket bra för honom.
Ha mådde så bra efter de här två veckorna att han trodde att han kunde gå tillbaka till arbetet igen. Under våren 2001 började han arbeta två timmar per dag men han insåg snart att det inte gick. Han beskriver det som att det satt så mycket i väggarna och arbetskamraterna väckte för mycket tankar om det som hade varit.
Han deltog i ett projekt som drogs igång av försäkringskassan och Proffice Return. Deltagarna skulle lära känna sig själva och sina starka sidor, finna de situationer i arbetslivet där ens kompetens kommer till sin rätt, vidga perspektiven och få nya uppslag om vad man vill göra, genomföra studiebesök och parktik på olika arbetsplatser och ha individuella samtal.
I detta projekt träffade Rune Olofsson fler i samma situation och tillsammans startade de Föreningen för Långtidssjukskrivna.

Kompetensen fanns kvar
Han hittade ett jobb som kamrer på 50 procent och lyckades till slut få tjänstledigt från sitt dåvarande arbete för att prova på det nya. Han började arbeta där våren 2002 och det kändes bra. Framför allt insåg han att hans kompens, som han hade tvivlat på, fortfarande fanns kvar.
Efter den här tiden började han arbeta på sin gamla arbetsplats igen. Han arbetade 50 procent och hade inget personalansvar längre. Under hösten slog han larm några gånger och undrade om han inte kunde få prova på att arbeta på något annat ställe i företaget men fick hela tiden kalla handen.
Över huvud taget kände han att företaget hade gett upp på något sätt och han upplevde det som om han mest var till besvär än nytta. De kom till en överenskommelse att han skulle bli uppsagd.
Sommaren 2003 hittade han ett nytt jobb. Självkänslan var i botten.
Han arbetade 100 procent och arbetet varade bara några månader. Han tyckte att det kändes bra på den här arbetsplatsen och alla hade respekt för det han hade genomlidit. Han kände sig accepterad.
Till hösten började han på ett nytt arbete 100 procent men måste snart sjukskriva sig 25 procent.
Behöver vila sig
Just nu har han slutat arbeta eftersom han känner att han behöver vila. Han inser att 100 procent var för myckethan kände sig ivrig att få känna sig frisk.
I dag ser Rune Olofsson tillbaka på de jobbiga åren och tänker på hustrun och barnen som haft det svårt eftersom han inte har vart lätt att tas med under den här tiden. Ändå har de stöttat honom fullt ut. Det som stärkte honom under en första sjukdomstiden var barnbarnet Amanda som nu är fem år. Hon var då ett år och för honom var det underbart att få dela ett litet barns vardag med den kravlöshet och den glädje som förknippas med ett litet barn. Det var bar för honom att se hur hon trivdes i hans sällskap och hon gjorde honom delaktig i hennes upptäckter av de små, små detaljerna i livet.
Hade jag inte haft en sådan stöttning från min hustru, barnen och Amanda så hade jag inte orkat ta mig igenom det här. Det är inte lätt att vara anhörig, säger Rune Olofsson.
I dag tycker han att de forna krafterna är borta. Han vill så mycket men krafterna finns inte där. Han har börjat ändra sitt liv och är kanske mer lyhörd när det gäller de budskap som kroppen ger honom.
Vad som ger en krafterna tillbaka kan vara mycket individuellti Runes fall är det havet. Han älskar att vandra sakta utmed en gotländsk strand, se djurlivet och lyssna på det fantastiska ljudet av havets eviga vågor. Han känner hur havet ger honom ny energi.
Han inser att han måste lära sig att leva sitt nya liv och ta en dag i taget och vara vaksam på det han gör.
Visst känner han ett sting i hjärtat n