Gamla byggnader, rent och snyggt, en vänlig liten stad i Amerikas inland.
Det är så hon beskriver platsen där hov växte upp, Ashleigh Brown.
Där finns hennes hjärta, där finns kärnan i den poesi hon omger sig med.
Det här är en berättelse om Ashleigh, eller Ash, som hon kallas, om hur det var, hur det blev och vad som gjort henne till den hon är.
Ash gör sin andra säsong i Visby Ladies i Damligan, landets högsta basketserie för damer.
Hon är forward, en viktig kugge i det gotländska lagbygget.
■ ■ Ash har just varit hemma i Ohio över nyår när vi ses. Hon överraskade familjen, som var i extas när hon dök upp, gömd bakom mormor och morfar som var invigd i planen och hämtade henne vid Port Columbus International Airport.
- Det var fantastiskt. Jag fick sex dagar hemma, jag hade inte varit hemma sedan i augusti. Det är väl inte så jättelång tid egentligen, fyra månader, men det kan bli lite långsamt när man är här, på andra sidan jorden. Ingenting är som hemma, så är det ju.
Så vad gjorde du? Träffade vänner?
- Några av dem, många bor på orter runt om Delaware, men några träffade jag, det var kul...men alldeles för kort tid hemma.
Har lärt sig slappna av
Vi ska prata om uppväxten, om drömmarna där och då, vem hon var och vem hon blev.
Vi träffas i den villa där hon och Jeannie Saunders, Visby Ladies andra amerikanska proffs, bor. De kände varandra redan tidigare, hade bland annat spelat en sommarturnering i samma lag i just Ohio.
Vi sitter i köket, Ash har bryggt mig en kopp kaffe, själv avstår hon, häller upp en mugg te mot slutet av intervjun.
Låt mig träffa Ash när hon var 10, 15 år...vem var hon?
- En tjej som var mycket ute och lekte, spelade boll...min bästa vän, Matt, som bodde två hus bort hade en basketkorg där vi spelade, sen anmälde min pappa mig till basketträning med YMCA...det var nog där jag blev kär i basketen, tror jag.
Vad drömde du om, vad såg du framför dig?
- Jag vet inte...jag visste nog inte riktigt vad jag skulle göra av livet. Bara att jag ville att det skulle bli något med basket...och så blev det ju.
Ash är på sitt första utlandsäventyr som professionell spelare. Ett stort steg, förstås. Åtminstone när hon tittar bakåt. Just då, när det hände, var det väl inte så märkvärdigt:
- Jag hade bott hemifrån i fyra år gått på college, så det här är väl ingen big deal. Det var så jag tänkte.
Men nu, när det gått två år?
- I efterhand var det ett enormt steg, verkligen. Många är ju rädda att gå utanför sin egen trygghetszon och det var det jag gjorde...ett jätte-stort steg att ta.
Vad har det gjort med dig som människa, tror du?
- Jag har lärt mig att slappna av...hemma känner jag alltid en stress för allt jag ska göra, triviala saker, men ändå en stress från alla möjliga håll. Här har jag lärt mig att slappna av, vi har ganska mycket ledig tid...det enda man kan göra är att ta det lugnt.
Ash bor i ett hus i Visby tillsammans med lagets andra proffs, Jeannie Saunders från Long Berach, Kalifornien. De kände varandra sedan tidigare och Jeannie var anledningen till att Ash hamnade i Visby.
De spelar playstation om dagarna, ser film, läser, går på stan, tränar, laddar för match, reser, gör poäng.
■ ■ Delaware, igen. En liten stad med 35 000 invånare belägen i en jordbruksbyggd med staten Ohios stora städer runt om sig; Cleveland, Columbus, Cincinatti. Kolla en atlas så ser du.
Det var här hon växte upp och det är det här som är hennes hemma.
Saknar långa bilturer
Hon tar mig med till sin gata, Curly Smart Circle, namngiven efter en tävlingshäst känd från i Delawares stora kapplöpningstävling The Brown Jug.
Från flickrummet i familjens trevåningshus i ett välmående medelklassområde såg hon grannarnas trädgårdar och swimmingpools, på tomten står trädet kvar där hon och Matt brukade klättra.
De upptäckte skogarna tillsammans, cyklade omkring till kompisar, växte upp.
- Det var en bra, trygg uppväxt, säger hon när hon minns tillbaka.
Matt är fortfarande hennes bästa vän, han bor i Virginia nu och arbetar på bank.
Ash har en bror i Columbus, han funderar på att börja plugga igen gör vad han kan för att hitta ett jobb, hennes övriga två yngre syskon bor, liksom föräldrarna, kvar i Delaware.
När du tänker på hemma, vad saknar du, förutom vänner och familj?
- Att höra engelska överallt, tror jag. Man missar alla roliga konversationer i affären, alla roliga skämt...jag förstår lite svenska, men att förstå skämt, det är en annan sak. När jag var hemma över nyår skrattade jag så jag grät...att umgås på en amerikansk nivå, det saknar jag. Det är ju var jag kommer ifrån, det är min uppväxt.
Och så saknar hon de långa bilturerna, att ensam gunga fram i timmar utan egentligt mål och låta tanken löpa fri.
Känner du dig mer amerikansk sedan du kom hit till Sverige?
- Nej, det kan jag inte säga...mer vidsynt, snarare. Jag har nog lärt mig att uppskatta små saker i livet, hemma ska allt vara så stort. Jag uppskattar att promenera...mamma ville skjutsa mig med bilen när jag var hemma, "men mamma, det tar fyra minuter att gå, i Sverige går vi alltid"...jag gillar det.
Får kraft från mamma
Mamma heter Tonya och arbetar på ett försäkringsbolag. Hon är Ashs förebild. Ash blir smått rörd när hon berättar om mamma där vi sitter i köket.
Gråkallt och runt nollan ute den här dagen. Men ännu ingen januarisnö, och så kan det få vara, tycker hon, även om det inte är ovanligt med snö i Ohio.
Ash har sin mammas namn tatuerat på sin vänstra axel. Tatueringen gjorde hon för ett år sedan här i Visby.
Det är från mamma hon får kraft, säger hon. Från Gud, från sitt eget inre och från mamma.
- Hon lärde mig att hålla fokus, att vara stark och att tro på vad jag vill göra. Det har jag tagit med mig i livet.
Ash tycker om att skriva poesi och började redan under de tidiga skolåren. Och när hon var äldre vågade hon dela med sig av sin skrivna skatt om känslor, om den inneboende styrkan hos svarta kvinnor.
Skrivandet ger henne ro, säger hon. Och läsandet av andras verk ger henne uppslag till nya ämnen, nya ingångar till poesin.
■ ■ Intervjun görs på engelska och Ash har fått hjälp av svenska vänner att läsa igenom texten före publiceringen. Kanske skulle intervjun gått att göra på åtminstone svengelska, för en del har hon snappat upp under sina snart två säsonger i Sverige.
Var befinner du dig i ditt liv nu?
- Jag har kommit väldigt långt. Som person, inte minst. Jag var nog inte speciellt ansvarstagande förut, haha. Det var mer lek än allvar...när jag gick highschool och college, det var mest sport i skallen, basket och friidrott.
Men sedan, säger hon, var det som att slå om en strömbrytare, ett klick som fick henne att vakna till.
- Under mina sista år i college var jag mer seriös, jag insåg att jag snart skulle förlösas till den verkliga världen, så att säga. Jag pluggade konstvetenskap och plötsligt var det allvar, studierna gällde ju min framtid. Jag var tvungen att ta skolan på allvar...det var en verklighetschock.
Och vad ser du där framme, hur ska allt bli?
- Jag vet inte...jag hoppas kunna jobba med barn, kanske som basketcoach...jag hoppas kunna hålla kvar glädjen i det jag gör. Förhoppningsvis kunna publicera något av det jag skrivit när jag är lite äldre, det är en dröm.
Om vi tänker oss fram i tiden, säg, tio år...hur ser du på den här tiden då, tror du?
- Att jag var ganska ung, haha. 23! Jag ser nog tillbaka med ett skratt och på många roliga minnen. Jag hoppas kunna behålla en ung sida även när jag blir äldre.
Målet: att se sig omkring
Jag frågar om hon är orolig för framtiden, men hon säger att hon inte är det. Har man bara pengar sparade så löser det sig. Ekonomin är en trygghet.
- Pengar är roten till mycket ont, men är man trygg där slipper man så mycket stress och olycka i tillvaron, tror jag. Det är väl det jag oroar mig för, i så fall, annars...det blir nog bra, det tror jag. Hoppas jag.
Ash gillar att dansa. Hon går gärna ut på stan, tar en drink, lyssnar på något band, dansar; Bageriet, Surfers. Likadant var det där hemma, när hon gick på college i Oxford, Ohio. Då hängde hon på ställen som Brick Street Bar & Grill, på Skippers eller på 45 East.
■ ■ Basketsporten är hennes kärlek och hon hoppas den ska ta henne runt världen. Hon är en bit på väg, såväl Ash som Jeannie Saunders har kontrakt på ytterligare ett år med Visby Ladies.
- Mitt stora mål med basketen är att få resa, se mig omkring, och att göra bra ifrån mig oavsett vilket lag jag tillhör.