Här läggs Laus största pussel

Efter 60 år med plåttak pryds nu öns högsta flistakshus åter med vildlagd kalksten.

Hemmansägare. Björn Björn vid Botvide i Lau räds inte att ha 22 ton sten över huvudet. "Det är större chans att månen ramlar ner", säger han med ett betryggande skratt.

Hemmansägare. Björn Björn vid Botvide i Lau räds inte att ha 22 ton sten över huvudet. "Det är större chans att månen ramlar ner", säger han med ett betryggande skratt.

Foto: Henrik Radhe

Gotland2011-10-15 04:00

Björn Björn vid Botvide i Lau räds inte att ha 22 ton sten över sig.

Kalkstenshuset från 1700-talet ligger vackert ovanför havet, vid landsvägen nedanför Laus backar.

Redan för 15-20 år sedan fanns drömmen om att återställa det ursprungliga taket på manbyggningen genom att ersätta 50-talets plåttak med varaktig kalkstensflis.

Björn Björn berättar att han redan då tog fram stockarna till åsarna ur egen skog. De har fått god tid på sig att torka.

Nu bär de, tillsammans med husets gavlar och mellanväggar i kalksten, upp omkring 1 000 flata stenar av varierande storlek. Stadiga hammarband ovanpå långsidesmurarna, två grova mellanåsar och en nockås som mäter 11 gånger 12 tum, samt ett nytt undertak av en och en kvartstums bräder, falor, ska försäkra ägarna Björn och Katarina Björn om att stenen inte brakar in i huset.

- På varje kvadratmeter ligger uppemot 170 kg sten. Taket är 130 kvadratmeter stort, så det blir totalt ungefär 22 ton kalkstenflis, säger byggbossen Dave Smisser från Stånga bygg.

Den flacka taklutningen, typisk för alla hus med flistak och nödvändig för att de stora stenflaken ska ligga kvar, är orörd.

De flesta hus som en gång haft flistak har med tiden byggts om. När tegel började användas i mitten av 1800-talet höjdes taken och fick en mer än dubbelt så brant lutning, minst 45 grader.

Enligt Lau-bon Stefan Haase, byggnadsantikvarie på Gotlands museum, var stenflis i princip det enda takmaterialet som användes förr söder om en linje från Eksta mot Lojsta och Garde, och vidare upp mot Kräklingbo, eftersom trä var en bristvara på Sudret.

Från Lau och norrut användes kalkstenflis från Millklint nära Torsburgen. Söderöver var taken gjorda av sandstensflis. I dag finns det bara kvar ett 20-tal bostadshus av varierande storlek med flistakskonstruktion.

- Det här är det högsta av dem med en full rumshöjd på hela övervåningen, säger Stefan Haase, som är kontrollant för bygget i Lau och dokumenterar återskapandet av flistaket.

- Som jämförelse är Bottarvegården i Vamlingbo lägre med bara en våning med loft ovanpå.

Arbetet har tagit ungefär två månader. Resultatet ser strålande ut och är synligt för alla som lyfter blicken. Flisen ligger lite omlott så att regnet rinner av utan att läcka in, de största längst ner och de minsta mot nock.

Till grundkonstruktionen hade Dave Smisser hjälp av sonen Josef och Johan Källén.

För att få den vildlagda, alltså oregelbundet lagda, flisen på plats har fler händer kallats in, de byggnadsvårdskunniga hantverkarna Jasmine Smedberg, Ann-Sofie Svensson och Björn Jonsson har periodvis hjälpt till.

- Vild läggning betyder inte att det går att lägga stenen hur som helst. Man börjar nertill med rak kant, sen gäller det att hitta bästa passning, få följsamma linjer och undvika "hajtänder". Det är noga med att pinna under flisen så att den ligger stadigt och håller att gå på. Man måste bli vän med stenen, beskriver Dave Smisser.

- En av utmaningarna är att infoga moderna krav på sotningsstegar och liknande så att de i princip inte syns, menar Johan Källén.

En annan kompromiss är isoleringen invändigt eftersom huset är en permanentbostad. Bara ett hus till med samma typ av tak bebos permanent.

Ove Nilsson från Eksta och Dan "Dagge" Andersson från Ardre har brutit stenen ur ett nyupptaget brott vid Millklint på gränsen mellan Ardre och Gammelgarn. Han berättar om svårigheterna med att få tillstånd till ett nytt stenbrott, en anledning till att förverkligandet av flistaket dragit ut på tiden.

- Kalksten till tak av den här kvalitén finns ingen annanstans. Den ska vara så jämn som möjligt och extremt hård för att hålla i 100 år.

- Den har en speciell "klang" och det tar tid att lära sig lyssna på stenen, förklarar Ove Nilsson, som bryter för hand med kil och slägga.

Förr var det hästar eller oxar som drog upp stenen på taket. Nu tar hantverkarna hjälp av en lyftkran.

- Långa trästörar lutades mot huset. Rep bands runt flisen och kastades över taket, till djuren på andra sidan som manades på att dra. Det kunde hända att de blev skrämda och drog iväg så att stenen for tvärs över taket, berättar Stefan Haase.

Gotland har i dag flest byggnadsminnen i landet, exempel på flistakshus med den statusen är Bottarvegården, Petsarve i Eke och Änggårde i Rone. Botvide är inte byggnadsminne, men kan kanske bli det i framtiden. I Lau bidrar länsstyrelsen med ungefär 75 procent av totalkostnaden för taket på drygt 1 miljon kronor. Pengarna kommer från Riksantikvarieämbetets pott som länsstyrelsen årligen får att fördela till vård av värdefulla kulturmiljöer.

-  Ägarens andel motsvara kostnaden för ett nytt, vanligt tak. Det blir för kostsamt för en privatperson att genomföra en sådan här kulturgärning. Varje år lämnar länsstyrelsen ett större bidrag till en angelägen specialsatsning som denna. Vi är mer frikostiga till utvändiga arbeten som många ser och har glädje av, säger Tor Sundberg som är byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen och ser till att bidraget används på rätt sätt.

Det finns inga villkor knutna till bidraget, eller återbetalningsskyldighet om fastigheten säljs.

- Förmodligen ökar värdet på fastigheten, men vid en eventuell försäljning kontrollerar skatteverket vilka bidrag som utgått, vilket i sin tur påverkar kapitalvinsten, förr kallad reavinstskatt, säger Tor Sundberg.

- Det som åtgärdats finns kvar om huset säljs. Vi ser det som att det är huset som får bidrag, inte ägaren.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!