Hasselberg hade lejts av smeden Roswall, som han var nära bekant med, och dennes svåger, slaktaren Ekelöf, för att ta livet av kakelugnsmakaren C.J. Sundberg. Sundberg hade flyttat till ön från fastlandet och bedrivit ocker vilket satte många i skuld.
Smeden Roswall var en av dem, utblottad och fylld av hat.
Tillsammans med svågern övertalade han hattmakare Hasselberg att ända livet för ockraren, så illa omtyckt som denne var skulle en sådan gärning knappast rendera i något straff, snarare någon form av belöning, menade de.
Så blev det nu inte, ty det här var en tid då inga fingrar lades emellan. Så efter att Hasselberg slagit ihjäl Sundberg med två rejäla hammarslag ställdes han inför rätta och dömdes till döden.
Nådeansökningar hjälpte inte och till slut anmälde fångpredikanten att Hasselberg var redo att undergå det honom för mord utdömda dödsstraffet.
Onsdagen den 5 mars 1845 lät den hitkallade skarprättaren Carl Styf från Hörsne bilan falla över Hasselberg som, enligt referatet i Wisby weckoblad, synts ”med lugn och sinnesstyrka gå sin död till mötes”.
Det kom att bli den sista avrättningen på Galgberget i Visby.
Gamla avrättningsplatser kallade just Galgberget finns i flera svenska städer, som Uppsala, Falun, Hudiksvall och Norrköping. Galgberget i Visby är dock den enda där lämningar av själva galgen fortfarande står kvar, ja, enda platsen i hela Skandinavien, faktiskt.
Hit kommer besökarna om sommaren för att förföras av utsikten, här har så många gotlänningar tagit sitt första bloss och sin första bläcka.
Annat var det på den gamla onda tiden, då drog folk sin sista suck på den lilla kullen. Efter avrättningen fick liken hänga tills de började ruttna, vilket skulle verka avskräckande på stadens befolkning.
Per Widerström är arkeolog och historiker vid Gotlands museum och skapade 2011, tillsammans med Gun Westholm, en utställning om avrättningar på ön.
På den lista av dödsdomar som de grävde fram ut det förflutna finns 81 avrättningar från 1334 till 1876 beskrivna. Detta anses dock vara i underkant.
– Sannolikt var det betydligt fler, säger han.
Det är oklart hur många avrättningar som skedde just på Galgberget, men vid utgrävningar för ett antal år sedan fann man två hela skelett och benrester av 30-50 människor.
Det var hårda bud på den tiden, alltså.
– Jo, så var det. Och de som hamnade här var oftast fattigt folk, särskilt unga män, har det visat sig.
1700-talet var det århundrade då lagen var som allra strängast. Då fanns 70 brott som kunde leda till döden. Barnamord, knivskärningar, dråp och blodskam var gärningar som kunde innebära hängning eller halshuggning.
Men det var, enligt Per Widerström, betydligt vanligare att folk dömdes och sedan benådades. Alternativa domar var inte sällan att sättas i någon form av arbetsläger.
En annan bestraffning var så kallade skamstraff, vilka inte avskaffades i Sverige förrän 1864.
En replika av en skampåle finns att beskåda på Klinttorget i Visby. Man kunde också, inte sällan beroende på otrohet, beläggas med halsjärn och visas upp för allmän beskådan, vilket givit namn åt Halsjärnsgatan i sydvästra Visby.
Att gå tillbaka i tiden är en blodig resa. Historiskt skedde avrättningar på ett 20-tal platser runt om på ön, av vilka endast ett fåtal är exakt identifierade.
Vi ska återvända till Galgberget men först till Stenkumla backe, där Sveriges sista offentliga avrättning genomfördes. Inför 700 åskådare halshöggs där 38-årige rånmördaren Konrad Tector den 18 maj 1876.
Tillsammans med Gustaf Hjert, som han träffat på då han satt fem månader på Långholmen i Stockholm för mordbrand, stöld och förfalskning, bestämde han sig för att emigrera till Amerika. Men för det behövdes förstås pengar.
De valde sedan de frigivits ut posttransporten mellan Sparreholm och Eskilstuna.
Natten till 1 augusti 1874 stoppade de vagnen genom att stänga en grind och sedan skjuta såväl kusk som passagerare.
Rånet misslyckades dock kapitalt då de faktiskt stoppat fel vagn och inte kom över ett enda öre.
Tector föreslog att fly till Gotland där han varit tidigare. Och så fick det bli. De tog ångbåten från Kalma, anlände till Visby 27 september och genomförde en stöldturné där de på 13 dagar gjorde 18 inbrott på bondgårdar och i kyrkor.
Sedan de återvänt till fastlandet greps de, i september året därpå, på olika platser i Stockholm. Senare i samma månad dömdes de båda till döden, en dom som 17 mars 1876 fastställdes av Högsta domstolen.
Tector bidade sin tid fram till avrättningen i cell nummer 30 på Visby länsfängelse, där han förbereddes på sitt öde av fångpredikanten O.A.Westöö.
Den 18 maj 1876 halshöggs Gustav Hjert i Lidamon, norr om Malmköping, inför omkring 3 000 personer. Tectors avrättning, utförd av skarprättare Steineck från Vadstena, skedde samma dag på Stenkumla backe.
Den gick inte helt smärtfritt. Kanske på grund av bödelns oskicklighet, möjligen också på att Tector tilläts bära såväl rock som halsduk när han lades på stupstocken.
Så här skildras avrättningen i skriften ”Sann skildring af mördarne Hjerts och Tectors lefnadsäfventyr och sista stunder”:”Bödeln höjde bilan...den föll..men träffade ej rätt. Eggen träffade istället i närheten af ena skuldran. Ej ett ljud hördes från delinqventen. Än en gång höjdes bilan...nacken träffades, men hufvudet skildes ej från kroppen! Bland åskådarna blef det en förfärlig uppståndelse. Qvinnor, ja, starka män, afsvimmade. Synen var ohygglig! För tredje gången höjdes bilan – och hufvudet rullade på marken”.
En annan plats där många mött döden är den i dag mycket stillsamma gamla galgbacken i Endre. Endast ett gammalt träkors minner om det som en gång var Gottlands Norra Härads Afrättsplats.
Den 4 februari 1837 hade skarprättaren Carl Styf en slitsam dag på jobbet, orsaken var den här:
Olof Olsson var gift med Anna Maria, men älskade Gardrud Jacobsdotter. Anna Stina Stendal var gift med Jacob Stendahl, men älskade Christian Lundgren.
Olofs hustru Anna Maria vägrade skilsmässa, men Olof och älskarinnan skaffade med Christian Lundgrens hjälp fram arsenik, vilket fick Anna Maria att dö i plågor.
Historien uppdagades dock, och i domstolsförhandlingarna kom också Anna Stinas och Christians förhållande till allmän kännedom, ett förhållande som givit Christian sex barn.
Lokaltidningen Wisby Weckoblad beskrev avrättningsdagen så här, via endast fem rader: ”Förleden Lördag afrättades fyra för mord till döden dömde brottslingar. Det lugn, den styrka och förnöjsamhet med hwilken de gingo sitt öde till möte, wäckte allmänt deltagande, till heder för den lärare, som haft det wigtiga kallet att leda deras beredelse.”.
Olof hade dömts att mista höger hand, halshuggas och steglas, Gardrud dömdes liksom Anna Stina att halshuggas och brännas på bål, Christian att halshuggas och steglas.
Hovrätten tyckte dock att det var nog att de fyra miste sina huvuden.
Den lista över domar som Pär Widerström och Gun Westholm tog fram till utställningen 2011 är ruggig läsning.
Så låt oss, när vi ändå är igång, ta en titt på ytterligare tragik:
Tjänstepigan Brita Pedersdotter i Lummelunda hade 1662 fött barn i hemlighet och sedan dödat det då hon inte såg någon annan utväg. Lagens straff blev halshuggning och att sedan brännas på bål.
Båtsman Per Spilling dömdes 1672 till halshuggning för mord på en hustru från Stockholm. Hon lurades ut i båt, bragdes om livet och sänktes i sjön. Klockan nio morgonen för avrättningen fördes han genom gamla staden till rättsplatsen utanför Norderport, halshöggs och fick sedan huvudet uppvisat på en påle.
Rånmördaren Johan Petter Hammarström misshandlade längs landsvägen mellan Visby och Källunge den 27 oktober 1858, hemmansägare Nils Olofsson Kullsarfve till döds och stal hans penningar: 81 riksdaler och 24 skilling. Hammarström avrättades i Endre den 25 augusti 1858, men gjorde motstånd in i det sista. Under läsningen av Fader vår försökte han undkomma, men blev genast gripen och trycktes med våld ned på stupstocken där huvudet föll.
Den tidigare nämnda avrättningen av Konrad Tector var den sista offentliga i Sverige. Tector ligger i dag begravd på kyrkogården i Stenkumla, där en gravvård högtidlighåller hans minne.
Den allra sista avrättningen utan publik inträffade i Långholmens centralfängelse den 23 november 1910 då mördaren Johan Alfred Ander av skarprättaren Anders Gustaf Dalman via giljotin togs av daga.
Dalman var Sveriges siste yrkesverksamme bödel.
I augusti 1885 utsågs han till Stockholms stads skarprättare och förblev i tjänst tills han blev påkörd av en spårvagn och dog 1920.
Under sina 35 år i yrket genomförde han sex avrättningar, den första var den av Anna Månsdotter, känd som Yngsjömörderskan.
Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921 medan dödsstraffen i krigstid levde kvar ändå till 1973.
På Gotland är Galgberget alltså alltjämt ett landmärke med de tre stenpelarna pekande upp mot skyn.
Vad kan den här platsen berätta för oss i dag, Per Widerström?
– Det kan inte minst fungera som en påminnelse att Sverige inte varit annorlunda än många andra länder, även här har staten avrättat de som inte passar in eller har begått brott.
Det var bättre förr, brukar man ju säga?
– Nja, för de som stal eller kanske blev för fulla var det i alla fall inte bättre.
Sista gången blodet flöt på Galgberget, den 5 mars 1845, skildes dock Anders Johan Hasselbergs huvud från kroppen genom bödelns yxa.
Samma datum 168 år senare, den 5 mars 2013, stod den då från Sörmland och till närområdet nyinflyttade Fredrik Hasselberg ovetande och läste på avrättningsplatsens informationsskylt, nyfiken som han var på sina nya omgivningar.
Döm om hans förvåning och lite kusliga känsla när såväl efternamn som datum stämde!
– Men så vitt vi vet var de inte släkt, säger hans hustru Madeleine, arbetandes på Gotlands museum och ingift i släkten Hasselberg.
Dock kan hon berätta att hennes makes farfar Theodor Hasselberg omkom i Hasa-katastrofen i november 1944 då han skulle återvända till sin militärtjänstgöring på Gotland efter permission i Nyköping.
Men det är en helt annan historia.