I Slite finns en paintballförening sedan fem år och medlemmarna träffar varandra flera gånger i veckan.
I maj debuterar laget Tooth Fairief Gotland i fastlandsspel, då man går in i Värmlandsserien, en av tre serier i landet.
Ålder med dispens
Tony Andersson är en av fyra gotlänningar i laget. De andra är hans son, Leonard Pettersson samt Sebastian Hanquist och Mikael Ståhl Mousa. Dessutom ingår två fastlänningar i laget, Mikael och Alexander Dahlin.
Egentligen ska man vara 18 år för att få vara med och spela. Men Leonard är bara 13 år och har fått dispens av föreningen.
- Sporten är relativ, säger ordföranden Kristoffer Hanquist. Leonard får vara med på villkor att hans pappa spelar på samma lag. Man får spela om man är yngre än 18 år och föräldrarna har gett sitt tillstånd men man får inte äga en markör.
Både inne och ute
Markören, det är själva "geväret" som man skjuter ut små gummikulor med när man spelar inne i hallen så som det här gänget gör flera gånger i veckan.
På vintern spelar de i Cementas gymnastikhall i Slite och sommartid flyttar de ut till en skog i Tingstäde.
- Vi har ett samarbete med föreningen i Fårösund och hoppas kunna få till en Gotlandsavdelning, säger Kristoffer Hanquist. Det finns tre föreningar på Gotland nu.
Paintballspelande bygger på teknik. Hur man ställer sig bakom värnet till exempel, att inte sticka fram huvudet för mycket, då är det kört.
I hallen finns så kallade värn uppställda och lagen springer mot varandra och skjuter.
Det handlar mycket om ärlighet eftersom de inte använder några färgkulor så som man gör ute i skogen. När man blivit träffad räcker man upp handen och markerar att man är ur spel.
- Vår förening bildades efter en svensexa där några av oss prövade första gången, säger Kristoffer Hanquist. Vi har blivit allt fler och vårt motto är att det ska vara roligt att spela och att alla kan vara med.
Spel med pappa
De har en speciell dräkt på sig med tunt vadderade armar och ben. Men visst svider det till när kulan träffar armen.
Leonard Pettersson är flitig på planen och spelar tillsammans med sin pappa.
- Det ger en riktig adrenalinkick, säger han. Jag är en riktig tävlingsmänniska och tycker det här är jättekul.
Återanvändning
I föreningen finns tre tjejer. En av dem är Sabina Krantz:
- Jag mår inte riktigt bra idag men kan ändå inte hålla mig härifrån, säger hon. Jag måste se hur det går för killarna. Jag har spelat några år nu. Men vi är inte så många tjejer, det behövs fler i föreningen.
Och så smäller det igen så det är omöjligt att föra ett samtal. De små kulorna sopas upp för att användas igen.
- De är inte billiga så vi brukar försöka återanvända dem, säger ordföranden, Kristoffer Hanquist.