Hårdrockande ö-bor

Innerst inne är vi alla hårdrockare. Texten står fäst på var och varannans rygg och är tryckt på en t-shirt från Sveriges Radio P4:s specialprogram Dist, ett radioprogram som uteslutande spelar hårdrock och alla dess förgreningar. Att hårdrocken har förärats både ett program i P4 och ett i P3 talar sitt tydliga språk. De som gillar skräniga elgitarrer, sylvassa nitar och tuperade hårmaner har vuxit upp och på fler än ett sätt kommit att sätta en standard. De är köpstarka och inte särskilt intresserade av att förnya eller ens utveckla vare sig sin musiksmak eller sin garderob. En mer trogen kundkrets än hårdrockarna får man därför leta efter. Ge dem en knippe band som de gillade för tjugo år sedan och de vallfärdar i tiotusentals till vilken landsort som helst. Det verkar ligga en trygghet i alla de där rebelliska och farliga framtoningarna, att det är en yta hårdrocksfansen känner och alltid har älskat och därför inte kan eller vill göra sig av med.
De som gillar hårdrock är av den anledningen en konservativ grupp av människor som inte alltid ser med blida ögon på förändringar och uppdateringar. När Mötley Crüe - festivalens största namn - för ett par år sedan rekryterade en annan sångare än Vince Neil blev det upplopp i leden. Ett gallskrik som inte tystnade förrän bandet för en tid sedan återförenades i den osunda och ständigt rumlande originaluppsättningen. Samma trulighet har drabbat sångare som blivit soloartister, som den gamle Iron Maiden-sångaren Paul Dianno som uteslutande ombeds sjunga Maidens gamla örhängen. Ingen ger ett skvatt för hans senare produktioner.
Men fansen är alltid snälla, glada och hyggliga så länge de får sina hjältar, hur mordiska och tjurskalliga hårdrockspubliken än ser ut.

Resonemanget bekräftas senare av den gotländske festivalgeneralen och hårdrockaren Jan-Ola Jonsson som sedan flera år är en trogen Sweden Rock-besökare. Han berättar att hela konceptet Sweden Rock Festival bygger på igenkännandets glädje. Detta menar även gotlänningen Kenneth Arnerstedt som för andra året besöker tillställningen och enligt hans mening så är det bättre desto äldre banden är. Men Kenneth motsäger sig själv då han och kompisen Lasse Eriksson berättar att de rördes till tårar när Dream Theaters progressiva och introverta hårdrock ljöd från scenen.
- Fast jag är ju å andra sidan egentligen för gammal för att tycka att det som är kul är kul, flinar Kenneth.
Jan-Ola Jonsson har dock sin ståndpunkt huggen i sten.
- Banden på festivalen ska inte bemöda sig med att spela en låt som är yngre än femton år. Den här rockfesten handlar inte om nyskapande, säger Jan-Ola och försvinner ut i ett långt och bitvis bittert resonemang:
- Hårdrocken har ju blivit trendig och det beror på att vi som var med under Mötley Crües egentliga storhetstid på det tidiga 80-talet har vuxit upp och kommit en bit i karriären. Vi har pengar i dag, löner som vi är mer än villiga att spendera på hårdrock och allt där runt omkring. Därför pushas det väldigt hårt på hårdrocksattiraljer just nu. Fan, man kan ju nästan köpa hårdrocks-tröjor på HM i dag. Allt handlar om pengar, säger Jan-Ola som för första året bor i en lånad husbil tillsammans med sina När-kumpaner. En boendeform han givetvis ursäktar sig för.
Vadstuckgänget har inte bara besökt Sölvesborg för att dricka öl och lyssna på sina gamla barndomshjältar, gänget har även affischerat och promotat sin egna Vadstuckfestival som äger rum den 30 juli. Dragplåstret för i år är det mytomspunna rockbandet Sator.
- Vi har satt upp ett helt gäng affischer, men eftersom det var ganska dyrt att trycka fyrfärgsaffischer så har vi valt ut platser där man vet att de får sitta kvar, säger han.
Har ni några planer på att växa och närma er Sweden Rocks storlek?
- Nja, vi vill inte bli större än vad vi är eftersom det skulle krävas så mycket mer folk som jobbade med festivalen. Vi tar en festival i taget, säger han och ursäktar sig för den något utslitna klyschan.
- Men det är klart att man går omkring på området och drömmer och samlar inspiration. Aha...de har gjort så där med publikinsläppet och sådana grejer, säger han innan han skyndar vidare.
Senare, när Status Que är på väg mot ännu en boogie-dänga, möter vi Visby-borna Siv Larsson och Thomas Lindberg.
- Det bästa med Sweden Rock är att man kan vara sig själv, det är en väldigt glad och trevlig festival och det är aldrig några bråk här. Det är inte som i Roskilde, säger de och överröstas av de malande gitarrmattorna från Status.
De får senare medhåll av Jenny Cronholm och Kenneth Nilsson som befinner sig i Sölvesborg tillsammans med hela Jennys familj. Pappa-Tomas driver tillsammans med en kollega krogen Effes i Visby och Tomas har missionerat hårdrock i många år. Han bär även den sällsynt hårdrockiga mössan med texten Born to raise hell tryckt över pannan.
- Alla är här av exakt samma anledning. Att lyssna på hårdrock. Det är så jävla fantastiskt, säger de.
Trots att jag inte lyssnat på hårdrock sedan mellanstadiet, så inser jag att de har rätt.