En lördag förmiddag strax före jul är det en jämn ström kunder på Gulf-macken i Burgsvik. Någon ska ha frimärken:
– Jul eller vanliga? undrar Hassan Alarfi, som står i kassan.
Kunderna köper trisslotter och spelar på Keno. Paket ska hämtas ut. Någon letar efter stift till en häftapparat. Tankningen sköter de flesta – men inte alla – på egen hand. Det ordinarie sortimentet är dessa dagar utökat:
– Vad tar ni för julgranarna? frågar en kund.
Tjuvlyssnar man lite på Hassan Alarfi så sköter han ruljangsen till synes utan språkliga hinder, trots att hans modersmål är arabiska och tiden i Sverige inte så lång.
På Gotland stöter man allt som oftast på nyanlända män och kvinnor i arbete – som golvläggare, stenarbetare, skräddare eller vaktmästare. På kaffeserveringar, i köket eller disken på en restaurang, som handläggare på försäkringskassan eller i någon kommunal förvaltning. Till exempel är deltagarna i en språkgrupp på Sudret, personer som för några år sedan mödosamt tragglade sig igenom övningarna, samtliga i arbete.
Fotbollsspelaren och ungdomstränaren i Hansa Hoburg, Hassan, är ett annat exempel. Han har kommit långt med det nya språket, svenskan.
"I Syrien läste jag till lärare och spelade fotboll på fritiden och när jag kom till Sverige jobbade jag först som elevassistent på Högbyskolan i Hemse, samtidigt jobbade jag på en snickerifabrik i Grötlingbo. Jag har också läst på Folkhögskolan i Hemse ett år."
Stycket är hämtat från tankar som Hassan nyligen skrivit ner. Han funderar bland annat om språk:
"Det är stor skillnad mellan arabiska och svenska, när man läser eller skriver eller lyssnar. Bokstäverna uttalas på olika ställen i munnen och halsen. Svenskar tror ibland att när vi pratar på arabiska att vi är arga, eftersom vi talar både högt och hårt..."
Eller om barn, i Syrien:
"Många går inte till skolan i Syrien, just för att de ska hjälpa sina föräldrar. Barnen måste arbeta eller tigga för att få ihop pengar. Många barn som förlorar sin barndom blir förtryckta. Det är orättvist för dem som inte kan gå i skolan och inte får lära sig."
Och i Sverige:
"Den första tiden får man som föräldrar hembesök av BVC och det tycker jag är jättepositivt, för att barnen ska må bra i livet."
Han har nyligen fått godkänt i Svenska 2. Parallellt med jobbet på macken – och ett annat jobb inom Region Gotlands hemtjänst i Visby – läser Hassan på Folkhögskolan i Fårösund; en två-årig yrkesutbildning inom socialpedagogik.
– Men mitt mål är att så småningom bli lärare, berättar han.
Hassan Alarfi är 26 år och bor på Jungmansgatan i Visby, tillsammans med föräldrarna Mahmoud och Nariman, samt yngre brodern Hamza, som går på gymnasiet och extrajobbar på Destination Gotland. Fotboll är ett starkt intresse för Hassan, teater ett annat. Det senaste engagemanget handlar om FN-förbundet och Unescos arbete. Som ett mantra genom det vi pratar om går "att utvecklas".
– Ska man plugga eller jobba? Det viktigaste är att utvecklas, säger Hassan.
Och då lutar nog svaret just nu för en ung man åt att plugga, även om han påpekar att han hela tiden lär sig något nytt från sina båda arbeten.
Personer som bytt land kan vittna om processen när inte bara orden man talar, utan också drömmarna och tankarna formuleras på det nya språket.
– Jag tänker på svenska, kommenterar Hassan den saken.