DU&JAG
Det här är första gången Helena, som egentligen heter något annat, ställer upp på en intervju. Förfrågningarna från journalister och privatspanare har under de 34 år som gått varit många men hon har konsekvent tackat nej.
Fokus har hamnat så fel, tycker hon. Vad skulle göra henne till expert på statsministermordet bara för att hon råkade vara just där just då?
Istället har hon försökt tona ner betydelsen av sin närvaro, liksom ”ja, jag var där, vill du ha kaffe?”. Slutpratat, tack och hej.
– Jag kommer aldrig att inte ha varit där, så är det. Min person har blivit så sammankopplad med en händelse som jag råkade bli del av och hela livet sedan dess tvingats förhålla mig till. Det är som att det inte är jag…det är så svårt att förklara.
Så du har helt enkelt valt att helst inte prata om det?
– Ja, precis så.
Den här gången, i den här intervjun som hon alltså trots allt tackat ja till mot att få vara anonym, lägger vi tonvikt på något annat.
Vi pratar om livet efteråt, hur hon påverkats som människa efter att ofrivilligt blivit indragen i det trauma som på olika sätt också påverkat ett helt folk och en hel tid.
För påverkats har hon, på många sätt.
Hon nämner ord som rädsla, försiktighet och tystlåtenhet. Det har kostat kraft att hantera.
– Jag har nog blivit mer introvert än i ungdomen, min själsliga hink har ofta varit full. Ibland har jag fjärmat mig, ibland tänkt mig dit och funderat…det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig kommer att bli fri från den natten.
Sveriges statsminister Olof Palme mördades i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm på kvällen den 28 februari 1986.
Han och hustrun Lisbet kom gående söderut längs Sveavägen efter ett besök på biografen Grand. En tredje person närmade sig bakifrån, sköt ned statsministern och försvann.
Ingen som vid tiden var i rätt ålder har glömt var de var när de fick höra vad som hänt.
För egen del skulle jag under lördagen hjälpa en kompis hemma i Småland att flytta, nyheten fick jag via lokaltidningen som hunnit få med bild och rubrik på förstasidan. Flytten blev av men den planerade inflyttningsfesten sköts på framtiden.
Helena hade även hon varit på bio den här vinterkvällen – dock en annan film än ”Bröderna Mozart” som paret Palme såg. Hon satt nu, klockan 23.21, i baksätet på en bil som stannat vid ett rödljus på Sveavägen.
Hög musik i kupén, ett ögonkast mot trottoaren där hon såg tre gestalter komma gående, en av dem föll plötsligt medan en annan försvann som en skugga in i gränden österut.
Kanske var det någon fyllegrej, hur skulle hon kunna veta?
Hon tänker sig dit, 34 år bakåt i tiden – hon hade flyttat till Stockholm efter gymnasiet på Gotland och jobbade vid tiden extra i en Ica-butik.
För tillfället hyrde hon en lägenhet i en kranskommun men skulle denna natt sova över hos en kompis – samma person som körde bilen i vilken även några ytligt bekanta färdades – för att börja jobba tidigt nästa morgon.
Och medan de står där och väntar på grönt sker alltså det som visade sig vara mordet på Sveriges statsminister strax intill.
– Tjejerna vi skjutsade pluggade till sjuksköterskor och sprang ut för att kolla om de kunde hjälpa till, de skulle ringa någon kompis för att ta sig hem. Det kom också en taxichaufför som stannade bilen och gick ut, själva stod vi nog kvar i tre, fyra ljusintervaller innan vi körde vidare hem.
Lördagen den 1 mars vaknade medborgarna upp till ett nytt Sverige. Radion spelade sorgemusik och de allra flesta program utgick.
Norska gruppen A-ha fick därför toppa Tracks-listan ytterligare en vecka med låten ”The Sun Always Shines on TV”, precis som Fredrik Willstrand – i dag boende i Buttle – fick en extravecka som svensktoppsetta med ”Susanne”.
Di Sma Undar Jårdi låg vid tillfället fyra med ”Snabbköpskassörsken”.
Även för Helena började en ny tideräkning – den som mordvittne.
Under natten hade hon fått vetskap om vad som faktiskt hade hänt när telefonen hos kompisen ringde, Helena som sov på soffan svarade:
– Det var en av tjejerna som åkt med i bilen som ringde. Du vet, jag blev uppryckt ur sömnen och trodde så klart hon skämtade. Man tänker ju så, jag menar Palme! Det var så osannolikt.
Helena och jag träffas på Galgberget i Visby, vi sitter på varsin sten och pratar, där ute ligger Östersjön lugn och solen blänker i dess vågor.
Hon flyttade åter till hemön i mitten av 90-talet. I dag arbetar hon inom hälso- och sjukvården på Gotland.
Det är Helena som valt platsen, här trivs hon och hämtar energi emellanåt. Jag föreslog en intervju i hennes bostad men dit släpper hon, säger hon, inte in någon hon inte känner väl.
Det är ingen specifik misstanke mot mig som person. Mer en allmän försiktighet som hon härleder till den där februarinatten.
Du vill inte vara med på bild eller med ditt rätta namn, varför?
– Av samma skäl, egentligen. För att det jag varit med om alltid tar över. Jag har, som jag sade, försökt tona ner det och pratar inte gärna om det.
Så om du i något sammanhang, på en fest eller så, får frågan var du var när du fick höra talas om mordet, vad säger du?
– Då behöver jag kanske gå på toa, kanske tappar jag något eller ser till att plötsligt ha ett annat ärende. Jag har blivit väldigt bra på att byta samtalsämne.
Vid ett enda tillfälle blev Helena förhörd av personal från rikskrim. En sommardag drygt två år efter mordnatten blev hon plötsligt hämtad på det kontor hon då arbetade.
Verksamheten på arbetsplatsen stannade upp, kollegor undrade så klart vad det var frågan om. De flesta visste ju ingenting, ingenting hade hon berättat.
Hon kördes till Sveavägen och förhördes under en timme av två kriminalinspektörer i och utanför deras tjänstebil om sina iakttagelser under mordkvällen.
– Två år tog det! Ja, det finns mycket att säga om den utredningen, men de tankarna håller jag för mig själv.
Att två år efter en händelse berätta vad man sett…hur enkelt är det?
– Inte enkelt alls. Och jag blev helt knäpp av att jag inte kunde berätta mer än det jag kunde, jag hade ju inte sett så mycket. Dessutom vet jag inte hur min bild färgats av all rapportering, även om jag försökte att inte läsa så mycket.
Ett enda förhör med polisen blev det, sedan inget mer.
Ändå är hon för evigt ett Palme-vittne, ett av drygt 40 som befann sig vid och omkring mordplatsen den natten.
Genom åren har främst privatspanare tagit kontakt, hon visar ett brev där hon ombeds berätta detaljer mot fullständig sekretess.
Även media har hört av sig, men Helena har oförtrutet avböjt all form av medverkan. Då såväl som nu, denna intervju undantagen.
– Många förutsätter att jag 30 år senare vill prata, men det är inte värt det. Det är något jag varit med om som inte har ett dugg med mig att göra. Att jag råkade vara där…vad fan ska jag göra åt det?
Så varför ställer du upp på den här intervjun?
– För att ingången är hur jag påverkats som person, många tror kanske att det bara är att gå vidare, men det är inte så enkelt. Och så har jag förstås googlat dig och det verkade tryggt.
Helena har rent allmänt blivit mer försiktig, säger hon.
Hon har hemligt telefonnummer, bor inte gärna på bottenplan med insyn, lämnar inte ut för mycket av sin person till människor hon inte känner och är dessutom en ständig iakttagare.
Hon har försökt koppla av men det är svårt:
– I början registrerade jag det mesta omkring mig, hur bilar stod parkerade, vilka som kom och gick. Inte nu längre på samma sätt, men jag försöker alltid ligga steget före och förutse vad som ska hända.
Så egentligen har du redan genomfört den här intervjun?
– Ja, jag har funderat vilka frågor du skulle ställa och vad du egentligen ville få ut, om det fanns någon dold agenda.
Om vi inte bestämt träff här utan du bara sett mig passera, då hade du registrerat en gråhårig man med grön tröja?
– Absolut. Grön tröja och ryggsäck, jo, det hade jag noterat.
Har du varit rädd?
– Inte fysiskt rädd, men det var väldigt mycket brev ett tag, det var obehagligt. Man kände sig påpassad.
Finns det någonting du känner att du inte kan göra?
– Jag har tänkt att jag skulle vilja engagera mig politiskt, men det funkar inte. Då måste jag bli offentlig med mitt namn så nej, det väljer jag bort.
Att ha hemligt telefonnummer har ställt till det de gånger hon bytt jobb. ”För det kan sätta igång så många fantasier hos folk”, som hon säger.
– Ibland har jag till slut blivit tvungen att lägga korten på bordet och säga, okej, så här är det, jag är Palme-vittne. Reaktion alltid densamma: Va!? Är du? Hur var det!? Precis det där jag inte gärna pratar om.
Vilket så klart är en given reaktion, det förstår du också.
– Absolut, visst gör jag det, jag ska inte kasta sten i glashus. Jag kan också bli osunt intresserad av olika saker, James Dean, till exempel.
James Dean?
– Precis, den unge rebellen som kraschade med sin Porsche, på ett ställe jag arbetade fick jag folk att klä sig i svart och sörja hans dödsdag, skrattar hon. Så nog kan även jag!
Den 10 juni i år fick mordet på Olof Palme sin juridiska upplösning. Chefsåklagaren Krister Petersson meddelade då vid en presskonferens, tv-sänd från Folkhälsomyndighetens lokaler i Stockholm, att Palmeutredningen läggs ner efter drygt 34 år.
Avslutandet baserades på en lång rad indicier och det faktum att den misstänkte gärningsmannen, Stig Engström, inte längre är i livet. Han avled den 26 juni 2000.
Ingen teknisk bevisning presenterades och heller inte, enligt bedömare, några aldrig tidigare kända fakta.
Engström kallades ”Skandiamannen” då han arbetade på just Skandia som hade kontor på Sveavägen inte långt från mordplatsen.
Han sågs enligt flera källor på platsen och var, enligt egen uppgift, en av de första att anlända dit.
I förhör och medieintervjuer var han emellertid otydlig om hur han agerat och kom senare att anklagas för att ha ändrat sin historia.
Vi går inte in mer i detalj på detta här och nu, fördjupningar finns att ta del av i andra forum. Vi konstaterar bara fakta: Stig Engström, vid tiden 52 år, anses vara skyldig till statsministermordet.
Helena, som genom åren så gott det varit möjligt undvikit att läsa om och ta del av utredningen, såg för en gångs skull hela den tv-sändningen då Palmegruppen presenterade sina slutsatser.
Hon konstaterar kort att spaningsledningen har sin bild, hon har en annan. Som om de lever i skilda världar. Hon skakar på huvudet där vi sitter. ”Nej” säger hon.
Du tror inte det var Engström?
– Nej. Kanske var han en bricka i spelet, jag tror att det fanns högre aktörer som drog i trådarna här, att pengar var inblandade, Palme var ju inte så poppis i vissa kretsar, det var väl känt på den tiden.
Hon har sina konspirationsteorier, säger hon, utan att gå in närmare på dem. Finns det en yta att skrapa på, då gör hon gärna det för att se vad som finns där bakom.
Att utredningen nu trots allt är nedlagd, vad betyder det för dig?
– Inte det minsta. Jag kommer aldrig att inte ha varit där. Det finns så många privatspanare som kommer att fortsätta gräva i det. Det är lite som Kennedy, det bara fortsätter och fortsätter.
Så många år har gått, Helena och den kamrat som körde bilen har genom åren haft sporadisk kontakt. För alltid är de sammanlänkade men sällan eller aldrig pratar de om sin gemensamma upplevelse.
– Vi vet att vi var där, det räcker. Vi vet så väl vad var och en av oss tvingats gå igenom så vi behöver inte säga så mycket.
Då och då är hon, som alla andra gotlänningar, i Stockholm. När hon rent fysiskt närmar sig platsen för mordet händer något i kroppen, säger hon.
Minnena är starka och nära.
– Ibland har jag dragits dit, ibland håller jag mig medvetet därifrån, det beror lite på hur jag känner mig. Men alla årsdagar…jo, alla årsdagar är jag mentalt där igen. Så är det, det är något jag tvingats leva med.
Det finns ett talesätt som hon gjort till sitt: Små kurvor ger stora utslag.
– Jag fick en törn som knuffade mitt liv i en annan riktning. Det är som i Paris, vid Triumfbågen, där går gatorna som i en solfjäder…får man en liten knuff och hamnar på fel gata kommer man väldigt långt från den plats man tänkte sig från början. Ibland tänker jag att det var precis det som hände den natten.