När Helena Wessman sökte och tackade ja till jobbet var hon rektor för Kungliga musikhögskolan i Stockholm.
När Dag Franzén meddelade att det var dags att tacka för sig efter nästan tolv år som direktör för Gotlandsmusiken började den vanliga processen i Helena Wessman inre.
– Det blir ofta så när jag ser en tjänst som blir utlyst. ”Ska du inte söka”, frågar folk. ”Nej, nej, jag har det så bra här”, säger jag, men så blir jag lite nyfiken ... Jag började fundera på Gotland som plats, Gotlands plats i världen och så klart på musiklivet som finns här, säger hon.
Annonsen lades ut under våren förra året. I juni stod det klart att jobbet var hennes. Vid den tidpunkten hade Helena Wessman varit rektor för Kungliga musikhögskolan i fyra år, och före det konserthuschef på Berwaldhallen i fem år.
Gotlandsmusikens nya direktör är med andra ord en person som ”gjort karriär”, fastän det egentligen aldrig var planen. Från början fanns bara musiken.
Helena Wessman föddes 1964 och är dotter till Sven Wessman, välkänd kantor och körledareprofil i Othem.
– Blockflöjten blev mitt första instrument. Men det var först när trombonen kom in i mitt liv i 12-årsåldern som musiken blev en passion. Det var som en virvelvind, jag uppslukades totalt.
Varför trombon just?
– Det var tack vare Bosse Landberg, som var musiklärare i Slite och startade Sliteflåset. Hans styvson var duktig tubaist och fruktansvärt snygg, så egentligen ville jag spela tuba. Men jag fick en trombon istället! Ett lyckokast, för det blev precis den röst jag ville ha. Det är något med den klangen. Förmodligen är detta en efterkonstruktion, men det har slagit mig senare i livet: Att jag tycker om mörka röster, och med en trombon får man basröst, även som tjej.
Uppslukad blev Helena Wessman som sagt. Redan efter nian lämnade hon Gotland för studier vid musikhögskolan i Stockholm.
– De första två veckorna var jobbiga. Jag kände mig jätteliten och rädd för det var ju så farligt i Stockholm. Men det vände snabbt och blev bara spännande. Mina föräldrar hade ju fostrat mig till att bli självständig människa, så jag fann mig snart i det nya.
Gotlandsmusiken rör sig över ett brett musikaliskt fält, från de mindre konserter på äldreboendena till påkostade storgig på Wisby strand.
Direkt efter utbildningen följde åtta år som trombonist i Linnékvintetten och Uppsala Kammarorkester. Helena Wessman betonar att den tiden var ”otroligt rolig” och präglades av ”väldig entusiasm”, men inombords grodde mörka tankar.
– Jag började ju så tidigt och de flesta jag umgicks med var äldre. Jag samlade nog på mig massa saker som jag inte hann reflektera över riktigt. Det blev alltså en ordentlig 30-årskris där jag började se mig om efter andra alternativ.
Det var då Helena Wessman bestämde sig ta steget från praktiskt utövande musiker till en mer administrerande roll.
– Det var inte jobbigt i sig, mina föräldrar drev musikförlag, så det kändes inte alls främmande att ha en sådan roll. Men, det innebar att jag fick lägga trombonen på hyllan – och det var jobbigt. Som musiker identifierar man sig otroligt mycket med sitt musikerskap. Trombonen hade blivit min röst och vem är jag utan den?
Helena Wessman – som i unga år drömde om att bli psykolog – fick själv uppsöka psykolog för att få svar på den frågan.
– Jag tänkte verkligen att jag förlorat min röst. ”Men”, sa han”, ”du formulerar dig väldigt bra”. Först då insåg jag att ja, jag hörs och finns utan trombonen.
Helena Wessman började officiellt vid årsskiftet, men smygstartade redan i november.
Helena Wessman blev således en kontorsmänniska. Första anhalten var Västmanlandsmusiken, där hon tjänstgjorde som informationschef och biträdande direktör.
– Det blev ett helt annat perspektiv på musiken. Den största skillnaden: Gör man ett misstag, då kan man rätta till det. Det går inte som musiker. Spelar man fel, så spelar man fel.
Helena Wessman insåg också att hennes nya jobb hade beröringspunkter med det andra stora intresset: psykologin.
– Det är ju det som är kärnan i ledarskap tycker jag. Att förstå människor och stötta och hjälpa dem att växa. Så jag blev väl nån sorts amatörpsykolog ändå.
Vilket för oss till Gotlandsmusiken – Helena Wessmans arbetsplats sedan årsskiftet. Som rektor på musikhögskolan var hon chef för 150 personer, och i förlängningen för ett tusental studenter. På Gotlandsmusiken är motsvarande siffra 20.
Det skapar en närhet, som också präglar relationen till publiken.
Gotlandsmusikens, ofta välbesökta, bibliotekskonserter har blivit en riktig långkörare. ”Musikerna och publiken kommer varandra så nära”, säger Helena Wessman.
– Det här är musiker som många har koll på; gotlänningarna möter dem bland annat i skolan, på äldreboendet, i bygdegårdarna och på bibliotekskonserterna. Och de kommer varandra så nära på konserterna. Jag tycker att det är så fint att se och det är därför uppdraget är så intressant, säger Helena Wessman.
Vad blir Gotlandmusiken med dig som ledare?
– Jag har funderat mycket på det där. Rapporter visar att många upplever ofrivillig ensamhet i dag. Det är en fråga som en rad aktörer arbetar med och jag tänker att även Gotlandsmusiken kan bidra där. Jag har redan nämnt konserterna inom äldreomsorgen och på biblioteken, men musiken stärker även de unga. Forskningen är tydlig på den punkten: Musik är helt enkelt bra såväl för den fysiska som den psykiska hälsan.
Officiellt har Helena Wessman inte ens hunnit sitta en månad på posten när denna intervju görs. Några konkreta konsertplaner kan hon än så länge inte bjuda på. Mycket handlar fortfarande om att sätta sig in i verksamheten och det lokala kulturlivet.
– Jag vill minnas att Linné beskrev gotlänningarna som ett sjungande och dansande folk. Det kan jag skriva under på. Jag tycker att vi har ett oerhört rikt och varierat kulturliv här, utan de där genrebubblorna som man ser exempelvis i Stockholm. Och jag tycker också att det märks i den regionala utvecklingsstrategin och kulturplanen, som har en hög ambitionsnivå.
Helena Wessman har inte lämnat den praktiskt utövande sidan helt. På senare år har det blivit flera berättarkonserter med dragspel och texter av Anna Kajsa Hallgard.
Ja, länsmusikchef Wessman hörs även utan trombon. Men saknar hon aldrig instrumentet som en gång gav henne en röst? När Helena Wessman vid sällsynta tillfällen själv står på scen är det numera med dragspel, som hon lärt sig först på senare år.
– När jag spelade trombon senast? Det var länge, länge sedan ...
Är det inte dags igen?
– Om man jobbat väldigt hårt och länge på att bli bra på ett instrument kan det vara plågsamt att plocka upp det igen efter lång tid. Jag kan tänka på den där känslan när man tar upp trombonen, fyller lungorna – och så kommer det där soundet, som är så jäkla mäktigt. Den känslan kan jag längta efter. Men om jag skulle ta upp instrumentet nu, då kommer inte det där soundet. Det skulle bara låta apa, säger Helena Wessman.