- Jag har sovit på Öster. Det var jävligt kallt. Jag har legat på golvet på en pisstoalett.
Ralf berättar om hur det är att inte ha något hem.
Eller, rättare sagt hur det var. För Ralf har numera en bostad.
Ett litet hus 20 minuters bussfärd söder om Visby. Den bostaden är han väldigt glad för. En överraskning han fick av en välgörare i ett väldigt kritiskt läge, och som skingrade hans oro inför vad som väntade när han kom tillbaka.
Som att slita ut en sula
Det har gått några år sedan dess. Men känslan sitter i. Känslan av förnedring, av köld och av en alldeles särskild sorts energilöshet som följer av att stå utan ett hem.
- Man blir fysiskt utmattad. Det är en utnötning, som när man sliter ut en sula ungefär, förklarar Ralf.
Senare får jag ungefär samma beskrivning av Marina, en kvinna i samma ålder som även hon har erfarenhet av hemlöshet:
- Det tar enormt mycket kraft. Man hittar någonstans att sova men vet inte hur länge man kan få bo kvar. All kraft går åt till att oroa sig för det, det tar mycket psykiskt.
Även Marina har en bostad nu. Men både hon och Ralf är stammisar på Birkagården, dit de, som igår, beger sig för en bit mat och en kaffe.
En plats att sova
När vi bjuds att stiga in till Birkagården sitter en handfull män i soffan och ser på tv. Ingen säger något. Inte till varandra. Inte till oss heller. Det är en timme kvar tills Birkagården stänger. Då väntar gallerian på Öster, eller kanske vårdcentralen Korpen. Där det finns någonstans att värma sig. Korpen stänger sju, samtidigt som Birkagården öppnar igen. De här killarna har ingen bostad, men på Birkagården får de sova.
Ralf, 47. Stammis på Birkagården i Visby Foto: Tommy Söderlund
Varje natt övernattar 10-12 personer här. Det är inte samma personer varje natt, och antalet varierar så pass att det är svårt att avgöra hur många hemlösa Visby egentligen har.
Tommy Wissing pratar om mörkertal. Ralf, som inte vill säga sitt efternamn, förklarar hur det funkar:
- Det finns de som inte kan anpassa sig. Som inte vill. De sover på en toalett någonstans istället för att komma hit. I Almedalen kanske, eller på Södertorg. Även nu på vintern.
Kvällsknackare
Mörkertalet som Tommy Wissing talar om beror på att många bostadslösa ordnar tak över huvudet via bekanta, eller hos syskon. Byter runt, och knackar på. Ralf bodde ett tag hos en tjej i stan. Då kom det ofta sådan kvällsknackningar på dörren. Sedan blev han själv en som knackade på hos andra.
- Det är tur att jag har bostad utanför stan nu, annars hade det kommit folk hela tiden och: har du nåt vin? har du en öl?
Vinter betyder av rent temperaturmässiga skäl extra stora problem för en hemlös. När temperaturen sjunker blir det fullt på Birkagården, när det blir mildare lättar trycket.
Sett över året så är det annars hårdast tryck på sommaren. Då har de som ordnat tillfälligt boende åkt ut därifrån för att hyresvärden ska hyra ut till turister.
- Men det är förstås tuffast när det är kallt, säger föreståndaren Tommy Wissing.
Nu väntar februari. Den månad som brukar kunna bli den kallaste.