"Hemma är ett så diffust begrepp"

Petter Ringbom är Visby-killen som bytte Stora torget och Almedalen mot Time Square och Central Park. Han har bott i New York i tolv år nu, i en trea på sjätte våningen i ett sexvåningshus i Williamsburg, Brooklyn.
Det är där han är när den här intervjun görs på telefon, dagen före julafton.
Petter slamrar med en kaffebryggare och i bakgrunden jamar katten Rohmer, döpt efter franske filmregissören Eric Rohmer. Söndag förmiddag i New York, staden som aldrig sover.
I Visby har mörkret fallit tungt och vid trafikljusen i Sundvalls hörna torde köerna just ha lösts upp.
Vad ser du när du tittar ut?
- Jag ser Williamsburg-bron som tar mig in till Manhattan och kontoret däroch där bakom skyskraporna på södra spetsen av Manhattandet ser ut som Downtown här ute, lite ruffigt. Men det har förändratsdet var ruffigare förr, nu är det mycket börsmäklare och advokater som flyttat hit.
När du växte upp i Visby, vad såg du genom ditt fönster då?
- Haha, på Norra Slottsgrändja, du, om jag stack ut huvudet ordentligt såg jag Visby hamn och gamla hamnterminalen.

Ingen dröm om New York
Jag berättar att jag aldrig varit i USA och att min bild av New York är en slags mix av filmerna "När Harry mötte Sally" och "Taxi Driver" samt Lou Reeds spretiga Velvet Underground-matta.
När han hör det, Petter, skrattar han i luren, sex timmar och 13 siffror bort.
- Hahadet var ju lite skilda bilderoch det där farliga som i "Taxi Driver" existerar inte längre, New York räknas som en av USA:s säkraste städer i alla mätningardet finns inga läskiga kvarter kvar.
Vilkenär din New York-musik?
- Det man direkt tänker på är ju klichébilden, 70-talspunken och CBGB?s och såmen jag var ju inte med dåför mig är det nog mer Williamsburg-rock, Secret Machines och Tv On The Radioslamriga band som kommer härifrån där jag bor.

Petter Ringbom är gotlänningen som hamnat i New York City och skapat sig en karriär inom grafisk design.
Han är, sedan årsskiftet 99/00 en av tre delägare till företaget Flat, en designbyrå med åtta anställda som arbetar medvetet brett.
- Vi gör tryck, web, video, försöker att inte fastna i nåt fackvi har en del museer som kunder och kunder i mode- och fastighetsbranschen, jobbar med New York City Marathon och amerikanska Röda korset, till exempel.
Kontoret ligger på Manhattan, i Tribeca på gränsen till Chinatown.
När jag ber honom berätta om en vanlig dag i livet säger han att han kommer dit vid elva-tiden, efter kaffe och en tallrik flingor, och har oftast minst ett kundmöte någonstans i stan. Om det är en bra dag hinner han sitta och designa en del själv.
- Det är väl som vilket jobb som helst, egentligen.
Händer det aldrig att du ser det utifråndet osannolika att här sitter lille Petter från Visby och är etablerad designer i New York?
- Nejjag vet inte, jag ser det inte som nåt stort steg, snarare många små i så fall. Jag hade aldrig någon dröm om New Yorkman hade väl rockdrömmar som alla andra och senja, det mest sannolika vore väl kanske att jag pluggat vidare i Stockholm. Men jag kom in på utbildningen här ochså blev det som det blev.

Hemma - ett diffust begrepp
Petter säger att det egentligen inte är så stor skillnad mellan New York och Stockholm.
- Livet är inte så jävla annorlunda, man gör ungefär samma saker det är i så fall mer mentalt, att man vet att det är tio gånger större.

Petter Ringbom arbetade på GT i mitten av 90-talet. Bara några praktikmånader, som redigerare. Det var just innan han kom in på den renommerade utbildningen på Cooper Union i New York, en mellanlandning på Gotland efter ett par år i San Fransisco.
Vi umgicks en del då. Sågs på jobbet, tog en öl på stan ibland. Och genom en gemensam vän har vi under åren i alla fall haft aningen koll på varandra.
Nu kan jag inte dölja, och det märker Petter under intervjun, fascinationen av att han faktiskt bor där han gör.
I New York City, the Big Apple.
Några av frågorna jag ställer är fåniga, jag vet, men...
...köper du också kaffe i gathörnen, som de gör i alla filmer?
- Öhhja?
Händer det att du tänker att du faktiskt lever som i en film?
- Nja, inte riktigt så, kanskeatt bo här är väl som att bo i vilken stad som helstdet blir vardag det ocksåmen visst finns det tillfällen då man känner att wow!
Berätta.
- Som när jag kör till jobbet, jag kör mycket mc, jag har några gamla Triumph från 60-taletnär man kör över Williamsburg-bron en fin dag och hela Manhattan breder ut sig framför endet är såna där ögonblick man fångar iblant.
Han säger så, "iblant". Petters sätt att tala har inte förändrats efter alla år, ingen Dolph Lundgren-effekt, inget famlande efter svenska ord.
Jag känner mig som att jag lever i en Pippi-film när jag går ut.
- Ja, eller hurmen när man ser film kan man ju inte låta bli att kolla var de är inspeladejag såg "American Gangster" häromdagen med Russel Crowe och Denzel Washington, den är inspelad här i kvarteren, då tittar man bara efter miljöerna.

Vi talar om "hemma", vad som är "hemma". Petter säger att det är ett diffust begrepp.
När han är i New York är Sverige i någon mån hemma, när han är i Sverige - vilket han är ett par gånger per år - reser han sen hem till New York.
Han säger att det i mångt och mycket är en generationsfråga, för hans generation är det ingen stor grej att resa runt jorden. Världen krymper, så är det.
- Det är åtta timmar med flyg, för några år sen tog det fem timmar med båt från Visby till Nynäs.

En jävla sommar
När längtar du till Visby?
- På somrarnaoch en dag som den här, vid julmen framför allt på somrarna, jag är på Gotland några veckor varje sommar.
När insåg du att du faktiskt bor utomlandsinte att du är där ett år eller två utan faktiskt bor där?
Petter sörplar på sitt kaffe, det hörs hur han sväljer, hur katten sveper runt.
- Jag har nog egentligen aldrig tänkt tanken att flytta hem till Sverige. Eftersom jag aldrig bott i Sverige som vuxen har jag liksom ingen bild av det vuxna livet därdet är kanske annorlunda om man flyttar senare i livetför mig är det här inget konstigt.
Jag, som har två små barn, får ont i magen bara vid tanken på att de en gång ska bosätta sig på andra sidan jorden. Så jag berättar om det.
Din familjtycker de att du bor långt bort?
- Ju mer de kommer hit, desto mindre känner de så, tror jagju mer delaktiga de är i mitt liv härdå minskar ju avståndet. Det är bara om det hänt nåt särskilt jag känner att jag är långt bort, aldrig till vardags.

På fredagskvällar brukar Petter hänga hos en kompis som har en mc-verkstad, "6th Street Specials", snacka hoj och dricka öl. På lördagar går han gärna ut och käkar, det finns bra restauranger i kvarteret.
Som japanska Bozu, italienaren PT och "världens bästa mexikanska restaurang" Bonita tvärs över gatan, där han gärna tar in en steak burrito och en michelada.
Michelada är vilken iskall mexikansk öl som helst, kryddad med chilipeppar, tabasco, lime.
Vad gör du i New York som du inte kunde göra i Visby?
- Inte speciellt mycket, skulle jag hävdarent praktiskt lagar jag inte mat, det är inget jag är särskilt stolt över, men det blir mycket take-outmen allting är ju alltid öppet, man kan göra vad fan man vill när man villdet är väl en del av det attraktiva med den här stan, bara vetskapen av att allt finns.
Tvärt om, vad gjorde du på Gotland som du inte gör nu?
- Det är ju naturenhär är helt okej på hösten och vintern och våren men sommaren är för jävlig
Okej, ta mig med dit?
- Trettio grader varmt, hög luftfuktighet och stanken av sopor, det ligger som ett lockmitt kontor ligger på gränsen till Chinatowndet är mycket restauranger, mycket fiskdet luktar fan inte gott, alltså.

Blasé småstadsgrabb
New York är, med sina skyskrapor, en vertikal stad. Han säger att som uppvuxen på Gotland är han van vid horisonten, det fria synfältet. Det vertikala har varit svårt att förhålla sig till.
Petter säger att det är bättre i Los Angeles, där flickvännen Serena bor. Mer natur, mer fria ytor. Därför ser han fram mot att tillbringa mer tid där.
Efter snart tolv år i New York, Petterär du storstadskille eller småstadsgrabb?
- Både ochjag kan fortfarande känna mig som småstadsgrabbmen New York har ju effekten att man blir blasé, det är så mycket intryck, man kan inte ta in allt, man blir cyniskmen det är ganska skönt i mitt kvarterhär lever man som i en småstad.
* * *
Efter 53 minuter i telefon säger vi "hej" och lägger på. Mörkret är kompakt utanför fönstret och tystnaden talar.
Jag undrar hur det låter i Williamsburg just nu.

"Hemma är ett så diffust begrepp"

Petter Ringbom säger att det finns ögonblick då det fantastiska slår honom.Att han faktiskt sitter på sin mc, på väg över bron in The Big Apple.Och där framför honom den enastående Manhattan skyline.