Hemtjänsten har ett tufft jobb som också rymmer mycket ljus

Det säger Helena Olsson, assistent till Kerstin Marcusson och Hanna Hällegard, verksamhetschefer som tillsammans basar över hemtjänsten i Hemse, Havdhem och Stånga. GA har samtalat med dem och med ett par av vårdbiträdena om vad det innebär att jobba inom hemtjänsten.
Det är speciella människor som klarar att jobbar i hemtjänsten. Man jobbar ensam och vet inte vad som väntar en när man öppnar dörren hos vårdtagarna. Man måste ta beslut och lösa problem och det är vårdbiträdena duktiga på. Det är en fantastisk personal och viljan att folk ska få bo kvar i sina hem, den finns hos vårdbiträdena, även om de är pressade, säger verksamhetschefen Kerstin Marcusson.
Kan hitta avlidna
Vårdbiträdena vet aldrig vad de kommer att möta. När de öppnar dörren, så kan de hitta en död människa. Eller någon som ramlat och ligger på golvet med brutet lårben. Ibland är de inte välkomna. Trots beslut om hjälp i hemmet så är det inte alla som vill ta emot den. Men motsatsen finns förstås också. Det kan vara öppna famnen.
Sedan kan det vara klagomål på hur jobbet är utfört. Det förekommer. Men vi får inte så mycket klagomål från anhöriga, säger Kerstin Marcusson.
Den stora förändringen inom hemtjänsten är att allt fler får bo kvar i sina egna hem. Det innebär större vårdtyngd lika med större hjälpinsatser.
De boende ska ju få vara hemma ända till den dag de dör. Det tycker vi är bra att de får vara. Därför har vi också nattpatruller och trygghetslarm om något händer, säger Hanna Hällegard.
Det handlar inte längre om ett visst antal hemtjänsttimmar. Nuförtiden heter det att man har fått beviljade insatser, som vårdbiträdena ska klara av.
Svårt hinna med
Man hinner många gånger inte med när det är kort om folk på grund av sjukdom. Då är det jättesvårt att pussla ihop det. Men då hjälper man varann. Var och en av biträdena har också fler att besöka. Förr kunde man vara kvar och slutföra det som skulle göras. Nu får man avbryta och komma tillbaka och slutföra jobbet. Det beror på att man ibland måste vara hemma hos någon annan en viss tid. Exempelvis en som har diabetes och ska ha sin mat i samband med att sjukvården har varit där, säger Helena Olsson. Hon har själv tidigare arbetat som vårdbiträde, har lång erfarenhet.
Ingen boende är den andra lik. Som vårdbiträde måste du kunna ställa om dig. Det är en del av tjusningen med jobbet. På ett sätt var det svårare förr. Då ringde man hem en gång i veckan och sa vad jag skulle göra. Man träffade aldrig sina arbetskamrater. Så var det ända till slutet av 1980-talet.
Det är annorlunda nu, som för två av dagens vårdbiträden, Kerstin Pettersson och Veronica Agiei. De jobbar i arbetsgrupper om 6-8 biträden. De träffas på morgonen och även innan de går hem för dagen. De kan ta stöd av varandra och hjälpas åt, även om de är ensamma när de gör hembesöken.
Bra gemenskap
Det är en bra gemenskap. Vi pratar med varandra och jag får uppgifter så att jag kan känna mig trygg när jag går hem till någon som jag sällan eller aldrig har varit hos. Det här är också det mest omväxlande jobb man kan ha inom vården. Den ena dagen är aldrig lik den andra. En del av vårdtagarna kanske har blivit sämre och behöver mer omvårdnad och omtanke. Vi hjälper våra vårdtagare att klara sin dag, säger Kerstin Pettersson.
Det kan bli ganska många vårdtagare att besöka per vårdbiträde. Kerstin Pettersson får gå hem till minst ett 30-tal. Men främst är det kvällar och helger som det blir många olika att besöka.
Alla gör inte allt. Det är exempelvis ett fåtal som sköter den personliga omvårdnaden i form av tvättning och duschning. En del av de gamla gillar inte att det är så många olika som kommer. Andra tycker det är roligt när någon ny kommer.
- Det är roligt att jobba med olika sorters människor och klura ut hur man ska göra. Vi får enormt mycket tillbaks. Det händer något positivt varje dag, som man kan ta med sig hem. Men ibland kan det vara svårt att koppla av jobbet, säger Veronica Agiei.
Då betyder arbetskamraterna mycket. Nu kan de börja och sluta dagen tillsammans med arbetskamrater. Förr var det jobbigt att komma hem, både för mig och familjen. Man hade ju tystnadsplikt. Men det syntes ändå om något hade hänt, säger Helena Olsson.