När jag i den första telefonkontakten föreslår Bodil Carlsson att vi ska träffas hemma hos henne blir det nobben.
Det är annars det vanliga, att de här intervjuerna görs i hemmiljö.
- Det är kaos där, säger hon. Det är inte riktigt representativt för vem jag är och hur jag vill ha det.
Så det blir som det blir, vi ses på Fornsalen, där Bodil arbetar som kafébiträde.
Det ska bli ett samtal om handikapp och funktionsnedsättningar. Om att leva med diagnoser, om att vara gravt synskadad, om att stirra i taket och om personligheter som krockar.
?Jag fick tipset att ta kontakt med Bodil av en läsare:
" Jag och fler med mig blir så fascinerade över hur hon klarar sin vardag men framför allt hennes sätt att reflektera över det hon möter" som det stod i mejlet.
Det är måndagen före jul när vi ses. Museet är stängt för allmänheten den här dagen och vi sätter oss i varsin skinnfåtölj i kafeterian.
Jag har låtit intervjun komma som den kommer och inte gjort någon förberedande research.
Därför överrumplas jag förstås av hennes livsöde och hennes sätt att hantera det.
Slagsmål i huvudet
För så här säger Bodil i slutet av intervjun, när jag undrat om det inte känts förminskande att mest prata om hennes problem:
- Nej. För det är ju det här som är jag. Synskadan är en liten parentes, jag ser mig som tre delar: det är jag, det är autismen och det är ADHD:n. Psykologer förstår inte vad jag menar när jag säger så, men jag kan rätt mycket särskilja de tre.
? ? Men först synen. Bodil Carlsson föddes med okulär albinism. Det är ett pigmenteringsfel som drabbat ögonen, vilket påverkar synskärpan och även medför brytningsfel.
För oinvigda är det omöjligt att se att Bodil syn blott är 20 procent.
- Folk brukar märka det när jag läser, då håller jag boken tio centimeter från ögonen.
Synskadan har fört med sig att Bodil aldrig kan ta körkort, vilket hon tycker är lite surt. Men det är också det enda.
- Jag ser ibland bättre i mörker än andra, säger hon som exempel. Man kan faktiskt lära sig att se bättre än man gör, bara man får det utrymmet.
Hur då?
- Jag borde inte se så bra som jag gör, får jag ofta höra, även av experter. "Du ska inte kunna läsa en bok utan glasögon", "Du ska inte kunna trä en nål". Men vadå, sluta tala om för mig vad jag ska kunna och inte kunna!
Hon berättar om uppväxten i Trollhättan, om villakvarteret, om lillbrorsan, om kompisarna och de livliga lekarna.
Hon berättar om mammorna, de andra mammorna:
- De var förbannade för att jag fick vara själv ute och leka eftersom jag såg dåligt. Så dumt. Vad är det för inställning?
?Bodil flyttade till Gotland när hon var 16 och kom in på scengymnasiet. Sedan dess är hon kvar.
Hon träffade (eller "träffte" som hon säger med aningen gotländsk dialekt anammad) sin pojkvän Conny som hon nu bor ihop med, fick jobbet på Fornsalen och trivs rätt bra med tillvaron.
? ? Att inte göra research är att utsätta sig för möjligheten till överraskningar.
Som när Bodil, efter att vi pratat om synskadan ett tag, säger att den bara är den där parentesen.
Att det är diagnoserna autism och ADHD som påverkat och påverkar hennes liv mest.
- De är båda inom det autistiska spektrat men tar sig olika uttryck, de slåss liksom mot varandra inuti mitt huvud, säger hon.
Jaha?
- Alltså, autismen gör mig asocial och kan få mig att stirra i taket och inte veta vad jag ska säga, medan ADHD:n gör mig lite "dampig". Då är det full fart och "hej, hallå, det ordnar sig alltid".
Har svårt för det enkla
Hon tar sig tillbaka i tiden, till 12, 13-årsåldern då hon började må dåligt.Hon upplevde sig inte förstådd och hade svårt att förstå sin omgivning. Tillvaron kom på kant, världar kolliderade.
När hon sedan flyttade till Gotland började hon söka kuratorhjälp och i 20-årsåldern fick hon sina diagnoser.
Äntligen.
- Allting blev enklare, när jag fick vetskap om vad som var fel. Jag fick svaret på varför jag inte klarade av kallprat, jag fick svaret på varför allting ibland var kaos.
Var det så i ditt liv?
- Ja. Svårast var de sociala kontakterna...att småprata. Och det är det ju än, för all del. Varför skulle jag göra det? Jag hade aldrig nåt att säga och fick panik, usch, vad dum jag är! Men nu vet jag varför. Jag är mindre social än många andra och det får min omgivning acceptera.
De två diagnoserna är på sätt och vis varandras motpoler, för ADHD:n gör att tankarna snurrar, nej rusar.
- Jag får svårt att strukturera. Jag ska göra det här och det här men så kommer nåt annat i vägen och så blir ingenting gjort. Men jag medicinerade i nästan ett år och efter det har mycket av de negativa aspekterna försvunnit.
Vilka har du kvar?
- Jag kan har svårt att varva ner, svårt att sova, svårt att sitta still. Men när jag mår bra och kan kanalisera energin rätt, då är jag oerhört uthållig. Jag kan ligga en hel natt och läsa en bok utan att tröttna.
Det som de säger att du inte kan.
- Ja, de säger ju det.
?Bodil känner ingen jämnårig med Bodil som förnamn, favoritdrinken är irish coffee, en gång i tiden höll hon på handbollslaget Redbergslid och en vanlig fredagskväll tillbringar hon gärna framför datorn, spelandes "World of warcraft".
? ? Bodil Carlsson säger att hennes diagnoser inte ger så starka symptom utåt. Snarare är det inåt det bråkar.
Det var därför gymnasiet höll på att, som hon säger, gå åt helvete.
- Jag kunde aldrig fatta varför jag skulle skriva en uppsats, till exempel, som jag faktamässigt hade kunnat göra för flera år sedan. Jag fick svårt med koncentrationen och blev aldrig färdig. Jag har svårt när saker blir för enkla.
Det ska vara svårt och omöjligt, alltså?
- Ja, det är bättre. Då blir det intressant och jag kan koncentrera mig och lägga ner den kraft som behövs.
I hennes arbete som kafébiträde ingår att kunna hantera sociala kontakter och Bodil säger att hon lärt sig med tiden. Hon har sina knep, sina tänkbara samtalsämnen.
Tänker du igenom situationer du kan komma att hamna i?
- Jag försöker, men det funkar sällan. Jag kommer två meningar, sedan tar det ändå stopp. Det är bättre att inte planera, har jag lärt mig, det löser sig ändå.
Funderar du på hur ditt liv skulle kunnat se ut utan "om inte"?
- När jag var liten gjorde jag det. Hur det skulle vara att kunna se ordentligt och så. Fast jag vet ju inget annat än det här. Men...inte tror jag att livet skulle bli så mycket bättre, snarare sämre faktiskt. Det enda är att jag inte kan ta körkort, men det får väl vara. Visst, det kanske skulle vara skönt att vara normal, men då är det inte jag.
Det var du som använde ordet "normal".
- Ja, det finns en allmän norm. Men vad är normalt? Jag är annorlunda än normen, det är så jag menar. Å andra sidan har jag fått perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Hur märker du det?
- Jag är på många sätt mer mogen än många i min ålder. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att se bra, då kan jag acceptera att jag inte kan vara bäst på allt annat heller. Även om jag strävar dit.
Vill visa att man kan
Så vad är viktigt i livet?
- Frihet, vänner, familj. Material är inte viktigt, man behöver inte tusen saker.
Även om du har det hemma.
- Ja. Hälften, minst, skulle gå att slänga. Och det mesta är faktiskt min pojkväns...jag har bara ett litet hörn.
?Bodil säger att ett av de uttryck hennes diagnoser tar sig är att hon har svårt att känna empati. Hon vet att man ska göra det, men det går inte per automatik som hos de "normala".
- Att känna empati är en aktiv handling, något jag tränat in, säger hon.
? ? Vi sitter i fåtöljerna och pratar om ditt och datt, Bodil och jag. Nej, det var inte sant. Det är en rätt strikt intervju. För varken hon eller jag är mycket för kallprat. Det känns rätt skönt, behagligt.
Du sa att du är tre delar, Bodil. Jag, autistisk och "dampig". Hur ser "jaget" ur i den trion?
- Det finns ju gråzoner och jaget har tagit intryck av de andra sidorna...men jag är väldigt konstnärligt lagd. Jag är konstnär egentligen, men autismen motverkar det, tyvärr.
Under den här intervjun, vem har du varit då?
- Väldigt mycket jag, tror jag. Men jag märker att jag haft svårt att hålla en röd tråd, jag har nog varit lite "dampig".
Varför valde du att ställa upp och berätta din historia?
- För att jag vill visa att man kan. Att det bara är man själv som sätter begränsningar. Det är inte människor runt omkring som ska tala om vad man förväntas klara av.