När gårdarna inte räckte till alla barn valde många familjer på Gotland att skicka åtminstone en i syskonskaran den dyra och långa vägen med skepp över Atlanten. Från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrade omkring 13 500 gotlänningar till Amerika.
– Hälften fick det nog ungefär som hemma på Gotland. En fjärdedel fick det sämre och en fjärdedel fick det bättre – av dem fick ett hundratal gotlänningar det riktigt bra, säger släktforskaren Mats Ekedahl och berättar att biljetterna till det stora äventyr som man hoppades skulle bli lyckan för hela släkten såldes av flitiga agenter här på ön.
Mats Ekedahl har i mer än 20 års tid försökt att kartlägga vad som hände Amerikafararna. Det är bara några veckor sedan han fick ögonen på en liten notis, publicerad den 13 februari år 1900, i tidningen Svenska Amerikanska Posten.
– Där dök det upp en gotlänning som hade sålt sin guldgruva i Klondyke för 50 000 dollar. Det var nästan 200 årslöner i Sverige då, och motsvarar i dagens penningvärde närmare 60 miljoner kronor, säger han.
Gotlänningen hette Theodor Andersson, var 21 år gammal och dräng. Tillsammans med en bekant, baptisten Oskar Pettersson från Boge, seglade han den 16 september 1881 västerut från Göteborg.
Theodor var en av alla gotlänningar som med vaskpanna och sina bara händer drömde om att hitta guld i Klondykes floder.
– Innan han sålde marken igen hade det hittats guld i hans område, så kursen brakade iväg. Bara två år senare dök kursen igen, det fanns antagligen inte så mycket guld som de hade trott, säger Mats Ekedahl och berättar att Theodor Andersson förmodligen sålde allt, för att resa hem till sin pappa Jöns som blivit sjuk.
Men Jöns hann både avlida och bli begravd innan Theodor kom hem. Han tog då sin yngre broder Otto med sig och reste tillbaka, för att aldrig mer återvända. I alla fall inte vad Mats Ekedahl har kunnat konstatera.
1940 slutade Theodor, 80 år gammal, sina dagar i Oregon och lämnade fru och två barn efter sig. Men inget av barnen fick egna barn, och om Theodors förmögenhet kom hem till Gotland igen är oklart.
– Wow, det är ju helt otroligt, säger Bettina Söderstrand i Slite, när GA med hjälp av Mats Ekedahl spårar henne som släkting.
Theodor Andersson var hennes mormors farbror, något som hon aldrig har hört talas om. Inte heller hans förmögenhet.
– Man blir ju nyfiken! Om de inte hittat alla släktingar kanske pengarna fortfarande sitter i någon amerikansk fond. Man blir ju sugen på att åka dit, säger Bettina Söderstrand
Ännu större summor från avlidna gotlänningar kan, enligt Mats Ekedahl, finnas i amerikanska fonder – där de enligt lagen sparas i 100 år.
– Det börjar brinna nu, säger han och avslöjar att en annan gotlänning kan ha lämnat flera hundra miljoner kronor i dagens penningvärde efter sig från guldaffärer i Klondyke.
Släktingarna på Gotland kan fortfarande ha arvsrätt, men då krävs advokathjälp och massor av släktforskning för att gå igenom gamla bouppteckningar.
Mats Ekedahl har också med egna ögon varit med att hitta guld från Klondyke, undangömt hos ett äldre par här på ön.
– Det var en vind med massa bråte på. Vi grävde fram en koffert som mannens farbror hade haft med sig hem, men inte fått med sig tillbaka till Amerika, säger han.
Kofferten hade aldrig blivit öppnad, och under gamla tygtrasor låg fyndet:
– En colt laddad med både krut och kulor, och en påse med guld, säger Mats Ekedahl och berättar att ägarna sedan lät göra guldringar till alla sina barn.
På den gotländska landsbygden finns ännu minnesmärken kvar, så kallade "Amerikahus", byggda av hemvändare som tjänat pengar. Andra fick råd att köpa sig en större gård, som Petter Fohlin som 1888 köpte Kisslings i Fole.
– Petter var min farfar. Han var flera gånger till Amerika och var hem och hämtade sina syskon, säger Peder Fohlin och berättar att äventyret i det stora landet i väster kunde ha slutat i tragedi.
I det sista innan Petter skulle kliva ombord på skutan i Göteborg ångrade han sig plötsligt:
– Den båten gick under på Atlanten, säger Peder Fohlin och berättar att han själv är född på Kisslings.
Peder släktforskar, och har också varit över i Connecticut där farfar var verksam.
– Jag har spårat släkten i Fole ner till 1500-talet och jag skulle gärna åka tillbaka och besöka de platser där farfar var verksam, säger han.