DU&JAG
Tofta, barndomsmarker. Även om det var i Visby Henrik växte upp och bodde så är det här en plats som ligger nära hjärtat.
Det stora märkliga trädet, de välkända vyerna, vattnet grått som folie.
Här har moster Marianne, som bott i Colorado, USA, sedan hon var 20, ett sommarhus, befolkat några sommarveckor varje år.
– Jag har många fina minnen härifrån och där borta, vid hållplatsen där, tog barnen bussen till skolan nu under våren, berättar Henrik när vi går en sväng längs Östersjön efter genomförd intervju.
Det är en parentes i livet, för några månader är Henrik åter boende på sin ursprungs ö, nu tillsammans med schweiziska hustrun Nicole och deras två barn.
De har lämnat Sydney i Australien, där de bor permanent sedan sju år, för att för en stund landa i det svenska.
I mars anlände de, i september återvänder de till down under. För gott? Ingen vet, alla möjligheter står öppna.
– Men vi ville ge barnen möjlighet att lära sig svenska och även få en vardag tillsammans med farmor och farfar. Och då var det perfekt att vi fick låna min mosters hus, säger Henrik.
Vi ska ta oss till Australien i den här intervjun, så klart. Till Manly Beach just norr om Sydney.
Men vi låter den här historien ta sin början på en kräftskiva hos Nordiska roddarföreningen i Zürich den 2 september 2006.
Ja, i verkligheten var det verkligen där det som skulle bli deras gemensamma liv startade.
Det var där Henrik första gången lade ögonen på Nicole och tänkte ”Oj, det där är bra!”.
Exakt det orden använder han under intervjun, vilken få Nicole att lämna datorn där hon sitter inom hörhåll och sköter jobbet på distans mot Sydney. Verkar bli spännande det här, säger hon. Saker de inte till vardags pratar om.
Henrik hade då tagit sig från uppväxtens Bogegatan och ut i världen, via skateboardtricks i hoodsen runt Irisdalsgatan och så småningom, när han var 19, militärtjänsten på Berga.
Det var ingen plan, säger han, att dra från Gotland. Men det var nog ingen som var förvånad att det verkligen blev så.
– Jag var alltid nyfiken. På allt. ”Hur är det där borta, ska vi åka dit?”. Aldrig särskilt planerad, det bara hände.
Vi skissar lite här, passerar ekonomistudier i Umeå, ett utbytesår i tyska Mannheim och praktik i Colorado där han lämpligt nog kunde bo hos moster Marianne.
Marianne som under sina egna studieår i Uppsala på 60-talet träffade en amerikansk utbytesstudent och följde med honom till Amerika. Tänk alla dessa transoceaniska kärlekshistorier!
Nåväl.
Han berättar, Henrik, där vi ses i det där huset i Tofta. En värmande eld i den öppna spisen, ruskigt ute denna dag, en kopp kaffe.
– Jag kom hem en sväng till Gotland sedan. 27 år, arbetslös. Hur kul var det? Men en kompis från samma ubåt som flyttat till Zürich och fått jobb hörde av sig. ”Kom hit” sa han. ”Det ordnar sig”.
2006 flyttade Henrik till Schweiz utan någon större riktning på livet. Men det var alltså där det kom att hända, det som så ofta ändrar allt.
Kärleken slog till. Die Liebe.
I Nordiska roddföreningens lokaler.
Föreningen grundades 1878, håller till vid Mythenquai vid Zürich-sjöns södra strand – de snöklädda bergen i fonden - och är öppen för alla som talar nordiska språk.
Där var hon. Den vackraste han sett. Hon som visade sig heta Nicole, talade schweizertyska och var medbjuden till festen av en svensk väninna, den kvinna Henrik råkade få till bordet.
Och så gick det som det gick, en tid senare var de ett par. Som talade högtyska med varandra.
Han fick tre månader. Drei monaten. ”Okej, vi pratar tyska i tre månader, vid jul går jag över till schweizertyska, då är det upp till dig att ha lärt dig”, lät Nicole meddela.
– Och då var det bara att göra det, skrattar Henrik.
Sedan gick de. Dagarna, veckorna, månaderna, åren. Nicole lärde sig samtidigt svenska, de gifte sig och så kom barnen, Lynn och Nils, de är elva och åtta nu.
Planerna var en framtid i Schweiz – Schweiz som bara några dagar före den här intervjun fått stryk med 7-0 av Tre Kronor i ishockey-VM, vi ska återkomma dit – men de kunde inte riktigt bestämma sig.
– Ska vi köpa hus? Var i så fall? Vill vi slå oss ner för gott? Och Zürich är heller inte gratis…samtidigt var vi sugna på att se något mer, något annat, säger Henrik. Kanske jobba ute i världen.
Så kom det att bli, nu flyger vi i den här artikeln in över den australiska kontinenten. Den enorma landmassan där det, när den nås, fortfarande är fyra och en halv timmes flygtid kvar till International airport i Sydney.
Det var i juni 2014, den världsomspännande konsultfirma Henrik jobbade på hade en ledig tjänst i just Sydney.
Två år skulle det bli, sedan åter till Europa.
Men ni läste det nyss: Sedan gick de. Dagarna, veckorna, månaderna, åren.
För det blir sällan riktigt som man tänkt sig?
– Precis. Tiden gick, trots att vi egentligen saknade mycket hemifrån. Det är dyrt, ingen större omväxling i naturen, fina stränder, soligt, men inte mycket mer, säger Henrik.
– Och jag saknade bergen, skidåkningen, att ha nära till allt, säger Nicole. Samtidigt vänjer man sig vid the outdoor-life och…nu har vi bott där i sju år.
Manly beach, nordost om Sydneys stadskärna. En av storstadsområdets främsta stränder, tillsammans med bland annat Bondi beach.
Jag reser dit med datorns hjälp, gör det du också. Det ser ut lite grand som Fide, vilket ju är beläget på Sudrets smalaste midja.
Smalt landstråk också i Manly, men med turkosblått vatten i öst och väst istället för Östersjöns stålgrå.
Det är här de bor, i ett hus de köpte i mars 2019, på Wandella Road, nära såväl Manly som Freshwater beach.
Men så märkligt ändå!
– Vad?
Att ni faktiskt bor i Australien. Hur har ni reflekterat över det?
De ser på varandra, Henrik säger:
– Jag vet inte…vi planerar inte så mycket, det blir som det blir. Men om vi bor där resten av livet, det vet vi inte. Det är i så fall bara att sälja huset. Men just nu är det vår plats.
Framför allt är det kanske barnens plats. Inte minst sonen Nils som har alla sina minnen därifrån, en riktig aussie.
Särskilt viktigt kändes det därför för föräldrarna att lära barnen sina egna respektive kulturer. Och nu flyger vi för en stund, i den här artikeln, åter en gång över haven och går in för landning på Arlanda.
För de bestämde de sig att ge barnen ett halvår, och en vardag, i Europa.
Första tanken var Zürich, men dels har Schweiz varit hårt drabbat av covid-19 och dels är där som nämnts "heller inte gratis".
– Så när möjligheten att bo här i Tofta dök upp fick det bli Gotland istället. Och det har vi nog sparat 30 000 dollar på, skrattar Henrik.
Så här är de nu, i Henriks barndomsvärld. Det är inte utan att det gjort någonting med honom, tänt något i honom. Tre veckor gotlandssemester de senaste fem, sex åren och nu…ett helt halvår.
Han minns hur exalterad har var, som ett barn nästan, när familjen tog färjan från Nynäshamn den 23 mars i år.
Allting kom tillbaka, tankar han sällan tänkt, känslor han sällan känt. Nu fanns allting där igen: Hembygden. Ursprunget.
– Så roligt var det att återvända och se hur allt ser ut här hemma.
Och hur ser det ut?
– Som förr, haha. Som det alltid gjort. Och det är väl så man vill att det ska vara. Man vill ut i världen och se nya saker men kommer man hem ska det vara som det alltid varit. Jag har inte bott så här länge på Gotland på 20 år…det har varit en viktig tid för mig också att i någon mån knyta ihop livet. Att ge barnen tid med farmor och farfar och att ge mig själv tid med dem. Åren går och de blir ju inte yngre.
Och det är långt till Australien, ni ses inte så ofta?
– Det är största nackdelen, att det är så jävla långt bort. Och att det är en annan tidszon, det påverkar med än man först kanske tänker sig att inte kunna ringa när man har lust, att hela tiden förhålla sig till vad klockan är där och här hemma.
Oftast har familjen, när de rest till Europa, flugit till Schweiz och då har Henriks föräldrar tagit sig dit. Men den här våren har de verkligen fått rå om barn och barnbarn.
Kallt var det, i mars när de kom. Ett oeldat hus. Första tiden sov de i vardagsrummet, framför brasan för att hålla värmen. Nicole jobbar som sagt på distans, Henrik, som är i ekonomi- och finansbranschen, har för närvarande inget jobb.
– När firman inte villa låta mig jobba från Sverige sade jag upp mig. Som jag sade, vi handlar för stunden. Jag får fixa nåt nytt när vi återvänder.
Barnen går i svensk skola och har blivit, säger föräldrarna, suveränt bra mottagna i Västerhejde. De tar skolbussen om morgnarna och kommer hem på eftermiddagen med ett än mer utvecklat svenskt språk.
– Trespråkiga utan att ha behövt anstränga sig, vi tänker att någon gång ska de ha nytta av det.
Familjens plan är att tillbringa en tid under sommaren i Schweiz och sedan vända åter till Sydney i slutet av september då skolorna börjar där.
Då reser de hem igen. Eller bort. Eller vad det nu är.
– Många reser i väg några år och flyttar sedan hem igen, säger Henrik. Men om man inte vill hem, då? En del frågar var mitt hemma är…
…precis det jag alltid frågar i mina intervjuer, ett genomgående tema. Var har du ditt hemma, Henrik?
– Jag tänker att hemma kan ju flyttas, man kan vara hemma på flera ställen. Gotland är hemma, Australien är hemma. Men jag har egentligen aldrig genom åren längtat tillbaka till Gotland.
Inte som när du väntade på färjan i mars!
– Nej, precis. Då kom det tillbaka, det kändes väldigt starkt. Och det säger väl också någonting om vad ursprung är, kanske.
7-0 alltså. Tre Kronor mot Schweiz i ishockey-VM. Hockey är något speciellt, då BLIR de sina hemländer, Henrik och Nicole.
Sedan vet vi ju hur det gick. Sweden utslaget, Switzerland tog sig till kvarten men fick där på schweizernöten av Tyskland. Därefter kunde lugnet lägga sig över Tofta.
– Barnen kommer ibland fram och undrar vad vi ”bråkar” om, säger Henrik.
– Ja, när det handlar om sport kommer man närmre sitt ursprung, tror jag. Nån annan gång när det var match satt vi i sängen och nästan slogs, minns Nicole.
Så blev det, livet. Så här långt. Henrik från en ö i havet, Nicola från centrum av Europa.
Och ett rejält internationellt svep i den här artikeln, kan tyckas. Men trots allt visar sig världen som vanligt vara betydligt mindre än vi i förstone tror.
Minns Henriks militärtjänstgöring i Berga. Där hade han en lumparkompis som han blev god vän med.
Denne visade sig, många år senare, ha en syster. Som med tiden flyttat till Zürich. Och blivit nära vän med en schweiziska. Som heter Nicole. Och som vid en fest på Nordiska roddarföreningen fick en kille från Gotland till bordet.
En som tänkte "Oj, det där är bra!".