Med broddar under springskorna stannar jag längst ut på hamnen i Flundreviken. Tommy Körbergs mäktiga stämma ekar i mitt inre när jag blickar ut över viken. Stad i ljus. Faktiskt en hel stadsdel, där Snäckskandalen för flera decennier sedan skakade Gotland. Politiker i storgräl och konkurs. Till slut såldes andelarna i hotellkomplexet värda nära fem miljoner för en krona till en känd entreprenör. Ibland krävs det ett par konkurser innan en satsning börjar gå bra.
För kommunen och skattebetalarna slutade Snäckäventyret med en nota på 55 miljoner kronor, enorma pengar då. Nu lyser det ur många fönster, i det som var hotell och i dag är bostadsrättsförening. Jag springer vidare och minnen far som popcorn genom huvudet. Snäck var också nöjespalatset i min ungdom, som lockade tusen och åter tusen till Söndagsklubben när Gaston höll hov på takterrassen. Där plåtade jag mängder av rockartister, nöjespappan André brukade släppa ut mig och låta mig hoppa ut genom ett fönster på ett tak. Med bastonerna rakt igenom kroppen låg jag på mage på första parkett.
Innan 25 000 kubikmeter av kalkberget sprängdes bort för att bygga nya Snäck höll generationen innan mig sina middagar på gamla Snäck. Dåtidens societet, välklädda i kostym, minglade i tider då Sverige ännu hade en textilindustri värd namnet. Åke på Adelsgatans modehus Julia Hultgren hade säkert sålt på en hel del av dem deras kläder. För Åke var en säljare av rang, det påminns jag om när nya boken om företagets historia nu ligger på bokdiskarna.
En skjorta hos Åke kostade i min plånbok en förmögenhet. Jag har ingen utbildning och har aldrig sökt ett jobb. Jag började som lärling. Jag fick 4 500 kronor i månadslön, i kontanter i ett kuvert. Men Åke hade sina knep. I stunden när kunden kommer ut iförd plagget ur en provhytt är sinnet som svagast. Hans klapp, eller snarare dunk, i min rygg sitter ännu kvar som ett tydligt kroppsminne.
– Den sitter PERFEKT!
Med betoning på perfekt stod Åke bakom mig med sitt måttband runt halsen och log. Naturligtvis kunde jag aldrig låta bli att köpa skjortan – helt oavsett hur den satt.
I någon mån tror jag att Åke påverkade mitt framtida intresse för skjortor. För snart 40 år senare samlar jag ännu på snygga skjortor. Och tänker att de just sitter perfekt. I mina svensktillverkade secondhandskjortor tänker jag att ålderdom är rikedom. Jag känner mig lite som Karlsson på taket, lagom tjock i mina bästa år. Med sina 1 000 påstådda ångmaskiner tycker en och annan på mitt jobb att jag påminner om honom – med en viss förmåga att överdriva då och då. På mitt jobb råder absolut inte någon åldersdiskriminering. Tvärtom. Jag känner mig både respekterad och behövd. Men problemet uppstod när vikarien Henrik, 20 år yngre än jag, började kalla sig för Henrik den yngre. Mitt mindre roliga epitet kan ju varje läsare lista ut.
Att jag dessutom av en läsare fått tidningen Vi bilägare, just från min födelsemånad mars och det år jag föddes, gjorde inte saken bättre. Kollegorna skrattade gott åt den gulnade pergamentfärgade tidningen. I den kunde man läsa om omläggningen till högertrafik, när jag bara var ett halvår. Då kostade en bättre begagnad Volvo Amazon 3 900 kronor, en förmögenhet på den tiden, och i USA krävde ansvariga myndigheter "säkerhetsselar" i bilarnas baksäten. Jag påminns om hur vi ungar åkte helt obältade, ibland bak i skuffen eller på hatthyllan bak i bilen. "Skrajsnöre", det användes knappt av någon vare sig man körde på höger eller vänster sida.