Den som gapar efter mycket får, i alla fall i ett jobb som reporter på Gotlands Allehanda, vara med om mycket. 2,18 meter långa Hollywoodskådisen Richard Kiel är mest känd som Bondskurken Jaws.
Hur kan tiden gå så fort? Jag minns GA:s 125-årsjubileum som om det vore i går – nu har ytterligare 25 år till passerat trycksvärtan i tryckeriet. Men jag tänker att så blir det när man har roligt, trivs, och hela tiden har deadlines mot nästa dags tidning.
När vattensågen i Hejde i mitten av 1980-talet fick nytt tak var det en händelse som gav min första svartvita bild i GA. Ja, förutom att i egentovad lammullsmössa ha poserat framför kameran och någon av mina blivande kollegor vid en iskall pimpeltävling i Lojsta.
Nyss fyllda 20 skulle jag ha pluggat i Umeå, men inget blev som det var tänkt. En tidning och nästan ett helt liv kom emellan. Våren 1987 var jag utsänd fotograf för GA:s räkning första gången på riktigt. Länge var jag sedan yngst och sist anställd. Ofta besvärlig och inte sällan motvalls. Men jag tänker att utan engagemang hade jag kunnat ha vilket annat jobb som helst. Att göra skillnad både för er läsare och på jobbet har varit en självklar drivkraft.
De första elva åren som GA:s fotograf hyrdes den unga spolingen in från Hemlin Foto, som då var hans fasta arbetsplats.
Jag brukar skämta om att jag saknar utbildning och aldrig har sökt ett jobb. Yrket lärde jag mig av erfarna äldre kollegor. De var bästa skolan. Glimmen, Ingvar och Guy´en, Hammar och Klint. Tidningens klippa under många år Janne Olsson, och så Peter – vars son Erik jag numera är kollega med och vars barnbarn Björn jag i alla fall borde hinna uppleva som prao – innan mitt orangea kuvert ska börja trilla ut.
Just förnamnen på mina kollegor är det som kanske har bidragit till den allra största skillnaden på jobbet. Jag började som yngst på en "gubbatidning", men var 2006 med och anställde min första kvinna som chef. Sedan dess har jämställdhet och många fler kvinnor på jobbet fått mycket till det bättre. Ulrica Fransson var först, sedan Eva Buskas som under nio år nästan varje dag fick mig att både skratta och vilja göra mitt allra bästa på jobbet.
GA-arrangemanget Vårdoppet invigdes 2007, efter en idé av Henrik Radhe, med blott 15 badande. 1 april 2023 är det dags igen.
I början under mina första år drömde jag om att ta Årets bild och att råka vara på just rätt plats när en världssensation inträffade. Med åren som gått har jag lärt mig att drivkraften inte längre är resultatet i tidningen. Självklart är det viktigt, men för mig är det livet självt som gör det värt att leva. Mötet med er alla härliga människor, gotlänningar, turister och GA:s trogna läsare, är det oftast som gjort min dag.
Jag har gett tidningen de bästa åren av mitt liv. Men jag har också fått mitt liv så otroligt berikat. När tidningen du just valt att läsa fyller 150 år lyfter jag på den tovade mössan och hurrar – för min och din tidning förhoppningsvis i många år till.