Henrik Radhe

Nåväl, på Wisbydagens loppis på Stora torget hittade jag i en gammal cykelkärra tre nedstjälpta kungligheter. Ur en flagnad gammal ram blickade ett dubbelporträtt, kung och drottning för 150 riksdaler. Väl placerade penningar för att råda bot på kungabristen. Men vilka var det egentligen på bilden? Man vill ju gärna veta vem som iakttar en när man uträttar sina behov. Säljaren var en lärare, men tydligen inte just på kungahuset. Han föreslog Oscar I. Snart kom en informatör vid länsstyrelsen, han drog till med Oscar II. En journalist på GT blandade sig i debaclet, men något tillförlitligt svar fick jag inte. Vad göra? Drog iväg med kungahus och barnvagn söderut längs S:t Hansgatan. Den okända kungen skakade fram bland kissblöjor och snoriga ungar på gatstenarna. En föga värdig eriksgata mot S:t Hansplan. Men en sann rojalist som Hemlin borde veta. Och mycket riktigt. Gustav V. Och Viktoria, kungen dog 1950 och jag stod på en balkong och plåtade kortegen, erinrade sig Hemlin. Som vanligt levererade han också rappt en passande historia. En som jag faktiskt inte hört förut. Efter elva års camperande ihop har jag annars hört de flesta åtskilliga gånger, och förundrats över att Hemlin samtidigt kan hinna sälja film och vara borgmästare.

Nå, Gustav V som var väldigt tankspridd satt på adventsgudstjänst i kyrkan. Hovmarskalken såg plötsligt hur kungen hade somnat. Han gick fram och ruskade till honom.

Ers majestät, vakna! Gudstjänsten har börjat. Stör inte mitt under jakten, svarade kungen yrvaket. Men, ni sitter ju här i kyrkan, sade marskalken. Vet de andra jägarna om det, svarade kungen.

Nu kanske den eventuelle läsaren drar alltför hastiga slutsatser om min iver för kungahuset. Intresset är ganska måttligt. Det kan ha samband med den årliga skärmytslingen som varje år utspelade sig i min barndom kvällen före julafton. När granen var klädd och elslingan som alltid befanns vara trasig blivit lagad skulle de eländiga flaggorna dit. Jag förstår inte varför man måste ha massor av svenska flaggor i toppen. Men morsan skulle absolut klämma dit flaggorna och hedra sin kung. Fast dåtidens kung ska nog vara glad, Gustav VI Adolf höll på att bli nedsprungen av morsan på Nationalmuseum. I ilfart vek hon runt ett hörn och frontalkrockade med kungen som i motsats till morsan var ganska lång. Måste ha varit ganska så pinsamt, även för kungen. Och morsan hävdar att det inte duger med någon Gustav på dass. Där ska hänga en Oscar II i oljetryck. Med hela kungliga familjen. Inte så nödvändigt, tycker jag.

Gustav VI Adolf, det var han som satte Plikten framför allt. Det är slut med det nu, någon plikt kan inte längre göras. För Sverige i tiden, nu skrotas de sista spillrorna av öns försvar. Jag tycker det känns lite märkligt. För inte så länge sedan när jag var liten kunde ryssen komma precis när som helst. I farsans drömmar kunde den lede fi, likt amiral Bodisco, komma iland klivande när man minst anade det. Men oftast strax efter nyheterna på tv. Alla inslag kunde tolkas som att ryssen var på väg.

Så flögs jag med hundratals andra fjuniga pojkar i militärens Herkulesplan till värnpliktskontoret i Solna. Min arma lekamen blev uppmätt och den eventuella intelligensen fastställdes med allehanda märkliga undersökningar. Efter månaders fältmässiga strapatser för att lära sig försvara kung och fosterland behövdes man inte längre. Hotbilden hade förändrats. Den vita krigsplaceringsordern, som skulle förstöras och helst ätas och sväljas minst två gånger, gäller inte längre. Men har världen blivit fredligare? Den har i alla fall blivit mindre. Förut gjorde Samhall hyllor i Hemse, men de tillverkas istället i Kina. I de gamla lokalerna gör gummifabriken nu höftleder till bland andra kineser. Och i Kina äter de bullar från Tingstäde.
Ur led är tiden.

Henrik Radhe

Kunglig toalett, eller snarare brist på. Saken är den att jag saknat monark på toaletten. Det kan tyckas som en skitsak, men jag tycker det har varit pinsamt. Ingen toa utan kung, så är det bara. Bernadotter borde vara lika självklara som toarullar och wc-ankor.