Hillan Lind, 93, flyttade in på Fältgatan för snart ett år sedan: "Det kan inte bättre vara än att bo så här"
GA har pratat med några av de boende om hur det var att flytta och hur det är att bo på ett särskilt boende. En av dem vi har pratat med är Hillan Lind, 93.När maken dog flyttade hon till fritidshuset, ett båtmanstorp i Vänge. Men så fick hon stroke och klarade inte längre att bo själv. Sedan 1 april förra året är hon en av de boende på Fältgatan 79 i Visby. Jag hade fått det så bra i torpet. Nya tapeter och allting upprustat och fint. Men så blev jag sjuk. Det kändes orättvist! Det kan inte bättre vara än att bo här. Men jag längtar ändå hem till katten, fåglarna och till grannens hästar. Det är bara det att det går inte att komma dit själv när man är så här gammal.
I två år bodde Hillan Lind i Vänge. När hon fick stroke kom hon först till Mariahemmet, sedan till Tingsbrogården, innan hon kom till Fältgatan i Visby. Ett tag, medan maken levde, bodde de också på Grönsiskan. Att bo på Fältgatan tycker hon är bra.
Det är en bra och förtjusande personal, men de får ha tålamod till tusen med mig, säger Hillan med glimten i ögat.
I många år bodde hon också i Stockholm. En tid som Hillan gärna talar om.
<span class=MR>Korvkärring</span>
Jag jobbade som korvkärring och som servitris. Det var roligt! Min man hade många olika jobb, nattvakt, försäljare, symaskinsagent och jobbade också ett tag på elverket. Han var en tusen sysslornas man, säger Hillan Lind.
I hela sitt liv har Kerstin Gutenvik, 93, bott i Visby. Hon och hennes man hade Gutenviks bok- och pappershandel vid S:t Hansgatan. Där bodde de också i ett hus. Men när kunderna minskade i innerstaden fick de flytta affären utanför muren.
För tjugo år sedan dog hennes man. Kerstin Gutenvik bodde då i en lägenhet vid Hästgatan. Men så fick hon gråstarr på båda ögonen och klarade inte längre att med gravt nedsatt syn bo ensam.
Det är svårt att veta i förväg hur det blir att flytta. Men jag kunde ju inte bo ensam längre. Det var så att jag var på en middag på Odd Fellow. där svimmade jag och man fick ta mig till lasarettet. Sedan blev det det här, berättar Kerstin Gutenvik.
<span class=MR>Som ett pensionat</span>
Det var i maj förra året som jag kom hit. Det är som att flytta in på ett pensionat, bara att passa mattiderna. Det kändes inte svårt att flytta hit, säger Kerstin Gutenvik.
I en av lägenheterna sitter Valborg Samuelsson, 93 i april. Hon lyssnar på radio i ett par hörlurar. När GA hälsar på har hon precis fått av sin dotterdotter Ragnhild Jakobsson, som hälsar på.
Valborg Samuelsson bodde i många år vid Irisdalsgatan i Visby. Först bodde hon och maken högst upp, men så blev han sjuk och de fick flytta ner till första våning. För sexton år sedan dog hennes man.
I många år bodde hon ensam i lägenheten. Men så behövde hon hjälp på nätterna och hon tyckte inte att anhöriga skulle behöva hjälpa henne. Om flytten till Fältgatan säger hon:
Det fick väl gå för man måste göra det. Man kan inte begära att anhöriga ska springa och hjälpa mig om nätterna. Jag kan inte gå själv. Jag måste ha hjälp. Därför är jag här. Jag kan inte klaga på mitt boende. Men det är förstås många som bor här och ibland kan man få vänta.
<span class=MR>Inte lätt att flytta</span>
Men riktigt så enkelt var det inte att flytta, enligt dotterdottern Ragnhild Jakobsson:
Först så sa Valborg att hon inte ville flytta. Men det blev så kritiskt att hon måste.
Valborg Samuelsson sitter mest i sin lägenhet och ser på teve, läser tidningar och nu, när hon har fått en freestyle, lyssnar hon mest på Radio Gotland. Ute i dagrummet är Valborg bara när det är mat och vid eftermiddagskaffet. Besök blir det varje vecka av dotterdottern Ragnhild och av dottern Margareta.
Så jobbar vi med nyheter