Hittekatterna som fann och som räddade varann
Hon: En utmärglad och sjuk katthona, som precis blivit av med sina ungar.Han: En övergiven och veckogammal kattkille, för svag för att äta.Tillsammans med en hjälpande hand övervann de både sjukdom och ensamhet och räddade varandra.
I ett samhälle några kilometer söder om Visby fanns en svårt sjuk katthona som behövde hjälp med att leva eller dö.
Mina åkte dit, fann kattan och konstaterade att inget fanns att göra, annat än att förkorta hennes lidande. På Gotlands smådjursklinik i Ynge fick hon en spruta och somnade in för gott.
När Mina hittade katten fick hon höra att alldeles i närheten skulle det finnas en stor samling vilda och vanskötta katter, så ett par dagar senare återvände hon.
Det var det värsta jag har sett! säger hon och ser både bister och sorgsen ut.
Ändå har Mina sett en hel del. Sedan Gotlands katthem startade i oktober i fjol har de omhändertagit minst 60-talet katter många i riktigt uselt skick.
<span class=MR>Nya hem</span>
De flesta får eller väntar på ett nytt hem, men för vissa är döden den mest skonsamma utvägen.
Det var katter överallt, minst 30 stycken som låg i en trädgård. De var utmärglade, sjuka och vilda. Jag pratade med ägarna och de sade att det redan var bestämt att de skulle skjutas, allihopa.
Mina kunde inte göra mer, utom att se till att följa upp att så verkligen skedde, så hon vände åter mot bilen. Plötsligt kom en av katterna springande efter, en gråspräcklig och raggig liten hona.
Hon såg förskräcklig ut. Hon var mager och knotig och hade tappat massor av hår så var hon höggravid.
Mina lämnade katterna, for hem och försökte glömma den lilla grå honan.
Det gick inte.
Istället kontaktade hon Else-Marie Rohnström, som varit i kontakt med katthemmet då hennes katt var ute på villovägar. Else-Marie gick med på att agera akuthem åt kattmamman, tills en annan lösning kunde hittas.
Mina hämtade kattmamman och körde henne till djurkliniken i Visby, där hon genomgick en abort och blev kastrerad, vaccinerad och avmaskad, innan hon fick sitt tillfälliga hem hos Else-Marie.
En vecka senare blev katten som då hade fått namnet Tessan sjuk. Operationssåret hade blivit infekterat och magen svullen. Kliniken i Ynge sövde henne och sanerade magen från blod och vätska, sedan fick Tessan åka "hem" igen och förhoppningsvis tillfriskna.
I fredags kom ytterligare ett samtal till Gotlands katthem. Den här gången gällde det en kattunge, som hade legat övergiven på en gräsmatta i Österby. Ungen var inte mer än en dryg vecka ögonen hade knappt hunnit öppnas och i dåligt skick.
Jag tänkte på en gång på Tessan, säger Mina, eftersom jag visste att hon hade fått mjölk.
<span class=MR>Vaknätter</span>
Och så blev det. Det lilla knyttet, som blivit svårt snuvig efter att ha legat utomhus, fick flytta hem till Else-Marie och Tessan.
Den första natten vakade Mina och Else-Marie tillsammans, gav ungen vätska och försökte få honom (för det var en hane, upptäckte de) att hitta spenar att dia ifrån.
Utan resultat ungen var helt enkelt för svag. Veterinären tipsade om kaffegrädde med äggula, som de fick trycka i det lilla knyttet med en plastspruta. När söndagen kom var läget desperat.
Ungen åt fortfarande inte på egen hand och blev allt svagare. Ett sista utväg blev Ynge smådjursklinik.
Där fick ungen antibiotika och en injektion med vätska och vitaminer. Tessan var också med och fick sina juver masserade.
<span class=MR>Vändning</span>
Efter ytterligare en vaknatt, i måndags, vände det.
Else-Marie hade tagit semester för att kunna mata den lille med en nappflaska var fjärde timme. Till sist började han suga av egen kraft, så då flyttade Else-Marie över honom till Tessans spenar.
Och ungen åt. Och åt. Och åt.
Och Tessan klev in i mammarollen som vore det den naturligaste sak, med diande, tvättande och beskyddarinstinkter.
I går när GA hälsade på mådde båda katterna efter omständigheterna bra.
Tessan ligger med magen i vädret och tvättar både sig och "sin" unge, som ser ut som vilken matglad liten hårboll som helst. Men han får fortfarande antibiotika och extramat, för säkerhets skull.
Hon är så otroligt lugn och snäll, säger Mina och ler. Hon är verkligen värd att räddas.
Det är den ljusröda lilla ungen också, menar hon. Hos Else-Marie kan de däremot inte bo kvar, så nu inleds jakten på ett nytt helst gemensamt hem för de båda ¿sorgekatterna" som hittat åter till livet.
På katthemmet i Hemse kan de inte bo, för där är fullt av 27 hemlösa katter. Mina säger att föreningen får dagliga samtal om herrelösa katter som de tvingas säga nej till.
Jag förstår inte! säger hon. Att folk låter sina katter få ungar när det finns så många som inte har något hem, som de här två. Det föds för många katter.
Det är bättre att kastrera, oavsett om det är en hanne eller en hona, eller åtminstone ge p-piller.
Fotnot: Mina Broström når du via telefon 0498-27 11 10
Så jobbar vi med nyheter