Hjärtat och själen är kvar på ön
91 år nyss fyllda skriver han ännu. Pelle Sollerman, Uppsalabo sen drygt 20 år, fast hjärtat och själen är kvar på hemön Gotland.
Det var en omvälvning att flytta. Men nu är han ett med hemmet fem våningar upp mitt i storstadens centrum.
Vid morgonteet i kökets burspråk tittar han ut över grönskan vid Vaksalatorget och berättar om bygget av det omstridda musikens hus.
Bredvid honom på kökspallen ligger Uppsala nya tidning. Sin "modertidning", där han var tongivande i 45 år - Gotlands Folkblad, senare Gotlands Tidningar - har naturligt sin givna plats hos tidigare chefredaktören och kåsören. I kåserierna var det som Petrus Klipparen.
Händelserna på hemön följer han noga, från de små viktiga lokala notiserna till de stora övergripande artiklarna om utvecklingen därhemma och de politiska skeendena.
Det är inte känslan av gammelmanstendenser man får i samtal med honom. Istället fascineras man av hur han dels kan berätta om svunna tider dels om den moderna tiden runt omkring honom idag.
Den senare har han lite svårt att acceptera. Han erkänner att han har problem att finna sig tillrätta i det samhälle som bara blir större och större. Han är anhängare av det lilla samhället, ordningen och redan när bonden skötte gården och producerade varor till närsamhället.
Tar han hissen ner i Gallerian i "sitt" hus är det inte ovanligt att livsmedlen kommer från andra länder än Sverige, långt från närsamhällets idéer.
Det är långt från Pelle Sollermans värld i barndomens Klinte, i hemmets röda stuga med vita knutar mitt emot Hamnkyrkan vid Kustvägen. Där slog sig fadern baptistpastorn Olof Sollerman ner med sin familj. Rött hus med vita knutar var påminnelsen om hans hemlandskap Dalarna och hembygden Sollerön.
Har levt en epok
I den gröna fåtöljen, en 90-årsdagspresent från familjen, sitter han när han säger att han levt en epok under omvandling.
- Elektricitet, radio och tv har kommit under den epoken, säger han. Telefon, det hade bara handlarn när jag var liten. Dass hade vi på gården. Det var naturhushållningens tid och i skolan fick vi lära oss att jordbruket var modernäringen.
1 december 1935 - det var då bygdemeddelaren från Klinte, Pelle Sollerman, fick fast anställning på Gotlands Folkblad i och med att utgivning utökades från två till tre dagar i veckan och redaktionen utökades från en till två medarbetare. C O Nilsson hade tidigare varit ensam på redaktionen. Konkurrenterna var Gotlands Allehanda, Gotlandsposten och Gotlänningen. Alla tre enligt Pelle Sollerman hårt hållna av sina ägare varför han emellanåt hejades på av sina kollegor där. Det var gånger då han som"fri journalist" kunde skriva om saker som inte de andra kunde eftersom det inte låg i deras ägares intresse.
En dag på GF
Hans dag på GF på 1930-talet började med posthämtning klockan halvnio, rätta bygdebrev, gå igenom TT:s material som kom med posten. Halv tolv tog redaktionens fonograf emot TT. Det gjordes växelvis av de tre lokaltidningarna och springgrabbar fick gå till de andra tidningarna med materialet. Sen gick Pelle Sollerman "ronden" det vill säga koll hos polis, brandkår, länsstyrelse, domkapitel, och hamnkontor.
- När jag kom tillbaka till redaktionen vid Specksrum var jag laddad med underlag till 30-40 notiser, säger han.
Författaren
Författaren Pelle Sollerman kom igång på allvar under kriget. Skriva böcker blev för honom ett sätt att fly undan det tragiska, det som kändes som ett ständigt hot.
Från redaktionen cyklade han till landsarkivet där Richard Steffen ledde arbetet.
- Jag sökte material för mina Dubbeböcker, säger Pelle Sollerman. Jag blev intresserad av Jakob Dubbe när min syster i ungdomen efter en cykeltur kom hem och berättade hur hon sett de tre små kistorna i gravkoret i Follingbo. Jag tänkte mig Dubbe som en elak karl. Men under forskningens gång ändrade jag uppfattning och det blev snarare så att Dubbe tog hand om mig.
Richard Steffen skrev också till Bonniers förlag och rekommenderade den unge Klintebon när Dubbeböckerna skulle förläggas.
Under författandet skrev Pelle Sollerman hemma på nätterna och för GF på redaktionen på dagarna.
- Det där att skriva på nätterna, det sitter ännu i, säger han. Om jag inte kan sova då går jag upp och skriver.
Han gör det på den vita Olympian, som står på bordet bredvid skrivbordet i vardagsrummet. Nån dator har han inte även om en av svärsönerna försökt övertala honom till det.
Under de fortsatta åren av tidningsmannabanan blev det mest skrivandet i GF som tog hans tid, men som pensionär tog han åter cykelturen till landsarkivet, då för att påbörja böckerna om hemsocknen Klinte.
Det blev fyra böcker, Klinteboherrar, Karlsökungen, Krocketspelarna, och Körsbärsträdet.
- Det skulle kunnat bli en femte, säger han. Men då hade det blivit en skandalbok eftersom den handlat om folk som ännu lever!
Böcker, böcker, ena långsidan i vardagsrummet täcks av bokhyllor fulla med böcker. Förr läste han mycket mer än nu. Men skriver det gör han ännu. Korta och längre berättelser. Det kan vara minnen från barndomen, minnen från hemtrakten, en del självupplevda. Här bredvid finns ett smakprov av en av berättelse han skrivit i år.
En dag i Uppsala
Nu har Pelle Sollerman en helt annan dagsrytm än då på GF:s redaktion som journalist.
Nu stiger han upp vid nio-tiotiden och kokar te. Tolv äter han lunch som kommer i "paket". Sen ser han tv och läser, bland annat GT, går ner i Gallerian och handlar på Ica, sitter på parkbänken.
-Där ser jag flickor och pojkar och små runda gummor går förbi, säger han. Ofta slår någon sig ner bredvid mig och pratar även om vi inte känner varandra, det är trevligt.
En del dagar besöker han makan Dagny, som numera bor på sjukhem.
Efter middagen vid 17-tiden blir det åter tv-tittande och vid 22-tiden lägger han sig.
Ofta besöker han barn och barnbarn. Flera av dem bor på behändigt avstånd. Det var till dem han och makan drogs, kände banden mer och mer. De blev så starka att de lämnade Gotland för Uppsala.
Pelle Sollerman trycker med van hand på knappen till hissen. Den för honom antingen ner i folkvimlet på torget och affärscentrum eller upp till tryggheten i tvårumslägenheten, hans lilla hem i det stora samhället.
Så jobbar vi med nyheter