Högt över havet på Högklint

48 meter. Vertikalt. Det är ungefär samma höjd som Visby domkyrka. Ett halvt Fritt Fall på Gröna Lund. 48 meter är högt. Även den mest våghalsiga äventyraren måste erkänna att ensam hängandes under en klippa, fastspänd i ett rep - då är 48 meter högt.
Men det tyckte jag inte när jag ringde upp Martin Jonsson, på Gotlandsupplevelser, dagen innan.
-Vill du känna lite på utrustningen, på en kortare passage först? frågade han.
Jag hade skrattat.
-Nej, vi går väl på den stora med en gång? Det är väl det enda rätta.
Stor i orden och... ja, den har man väl hört.
Självförtroendet är inte lika stabilt när jag står där med darriga ben. Med ryggen mot stupet. Redo att börja nedfirningen. Vinden river i håret. 48 meter till stadig mark.
Som en tjuv
Bergsnedfirning - eller repellering som proffsen säger - är precis vad det låter som. Du firas ned från en plattform, ett tak, eller - som i mitt fall - från en klippavsats. Till hjälp har du ett handtag som löper längs det ena repet, och som fungerar som en gaspedal. Ju hårdare du drar, desto snabbare tar du dig nedåt. Men det finns ingen risk att det går över styr. Drar du får hårt, klickar handtaget, och ger ingen effekt alls.
Repellering har genom tiderna anväds flitigt av diverse mästertjuvar. När kassaskåpet är uppdyrkat, och diamanten nedstoppad ska fältet flys. Vad passar då bättre än att kroka en änterhake och sedan fira sig ner längs med husväggen?
Kikat på Steven Soderberghs rånarromantiska Ocean’s Eleven? Där har du en klockren repellering. George Cloney och Matt Damon ska ta sig ner i Casinots bankvalv. Enda vägen dit är helt vertikal, utan några avsatser. Skulle inte förvåna mig om den sträcka de firar sig är 48 meter.
Väger inte två ton
När vi når klippavsatsen visar Martin repen. Repen som vart och ett håller för två ton, vilket är något över min matchvikt för dagen.
Jag ska firas ned i två rep. Dessa två rep är i sin tur fästa i två punkter. Två ordentligt bultade krokar, en solid stenbumling och i ett robust träd.
Jag får hoppa i en klättersele som fästs vid i de två repet. I huvudrepet sitter "gaspedalen". Huvudrepet är rosa, med ett blått mönster.
- Du ska kunna se mönstret hela tiden, är repet bara rosa firar du för snabbt, instruerar Martin.
Det finns ett rep till också, för säkerhets skull.
Till sist fäster Martin en walkie-talkie i min sele. Antar att det blir för jobbigt att skrika uppifrån klippan.
Vattentätt alltså. Och jag borde känna mig säkrare än en Michelingubbe i en hoppborg. Men riktigt så är inte min sinnesstämning när jag tar mitt första steg. Baklänges. Mot avgrunden.
Hariga Harald
Första steget ska tydligen vara värst.
Inget skitsnack, Sherlock Holmes.
Jag börjar, i en inte allt för smidig aktion, att kravla mig utför klippan. Lutar fötterna mot klippväggen. Den finns där som stöd, bokstavligt, i ungefär två meter.
Det går extremt långsamt i början. Till mitt försvar kan jag säga att jag bara lyder order.
- Det är bra, Harald. Känn på det, ta det lugnt, hörs det från Martin, som ligger på mage på klippavsatsen och håller ögonen på mig.
Bredvid Martin ligger Paula, fotografen. Hon ropar på mig att titta upp. Jag hör henne. Och vill lyfta huvudet uppåt. Men det går inte. Det flödande adrenalinet spökar till det för systemet. Plötsligt upptäcker jag att jag hållit andan hela tiden och pustar, eller snarare frustar, ut.
Steget ut
Så är jag nere vid klippavsatsens slut, där klippan blir... inget alls. Tar ett djup andetag och skjuter ifrån lite lätt med foten. Och så hänger jag där. Mitt i luften ("som ett lik" ska Martin säga sen).
Och sakta men säkert börjar jag fira mig nedåt. Litar fullt på utrustningen. Och snart övergår rädslan till ett lugn.
Ser Gotlandsbåten
Paula anropar på walkie-talkien. Ber mig stanna ungefär tio meter under klippavsatsen. Hon ska ta sig till en annan avsats, för att knäppa lite därifrån.
Då får jag tid att se mig omkring. I norr tornar Visby upp sig i sin skönhet. Snett nedanför mig ligger den vackra stenstranden vid Fridhem. Borta vid horisonten möter den molnfria himlen den trygga Östersjön. Där borta går Gotlandsfärjan.
Vinden blåser tag i mig, för med sig en lätt doft av tång. Avlägset hör jag en fiskmås. Det var länge sen jag kände mig så fri, så lätt.
Om man kanske skulle hänga en stund här. Någonstans mellan marken - och en 48 meter hög klippa.

Högt över havet på Högklint

Det första jag gör när mina fötter når strandkanten är att ta upp walkie-talkien.- Harald till Martin. Höken har landat.Ovanför mig spirar ett 48 meter högt rep upp till Högklint.