Högt tempo på jobbet knäckte Helene Pettersson

När Helene Pettersson i dag tänker tillbaka på hur det var då hon arbetade så inser hon att det var helt vansinnigt. Hon arbetade i en bransch där ett högt uppdrivet arbetstempo är vardagsmatdet är en tillvaro som är svår att förstå för en oinvigd.
Det finns en tjusning med tempot och den där kicken då man inser att man har klarat av tidsgränser och mål trots att det först hade sett helt ogenomförbart ut.
Det var verkligen ett tufft jobb.
Att aldrig uppleva att man är ledig, att arbeta 50 till 60 timmar per vecka, ständigt vara nåbar på mobiltelefon, ha arbetskontakter med USA som innebar att man måste bortse från tidsförskjutningen och ringa telefonsamtal då de var vakna, arbeta med projekt där arbetsbördan växte i projektets slutskede samtidigt som man måste påbörja ett nytt projekt och så vidare...
Vid hennes kollaps i december år 2000 hade hon tänkt sig att vara hemma fredag, lördag och söndag för att vilahon är fortfarande hemma.
Bara arbete
Visst fick Helene Pettersson varningssignaler och det är lätt att nu i efterhand se dem som tydliga. Redan i början av 1990-talet var hon sjukskriven för att det blev för mycket. Hon var sjukskriven ett par veckor, gick sedan in och arbetade för att slutföra ett projekt för att därpå gå på semester. Hon fick dock aldrig tillfälle att verkligen gå ner i varv och till hösten var hon igång igen på ett arbete, ett glatt arbete men dock med ett fruktansvärt tempo. Så höll det på.
År 1999 tog pengarna slut på det företag där hon arbetade, investerarna ville inte skjuta till mera trots att företaget kunde redovisa bra forskningsresultat.
Oron blev stor och de anställda undrade om det skulle bli konkurs eller om någon köpare skulle dyka upp.
Hon minns att många mådde mycket dåligt under den där tiden. Eftersom hon var gruppansvarig fick hon stötta och hjälpa de medarbetare som hade det tungt. Några dagar för julhelgen fick de veta att företaget hade blivit uppköpt av ett europeiskt företag.
Trots ovissheten var glädjen stor.
Efter någon dag kom cheferna på besök och hade individuella samtal med alla. Det visade sig att halva personalstyrkan fick sluta omgående. Med det beskedet gick alla på julledighet.
Ingen glädje
Helene Pettersson var bland de som fick behålla jobbet men det kändes inte bra. Det fanns ingen glädje då de visste att deras arbetslösa arbetskamrater fortfarande var chockade och ledsna. Helene försökte stötta sina arbetskamrater, och då även de som hade förlorat sina jobb, så gott det gick.
Arbetstempot för de som var kvar blev nu ännu mera uppdrivet eftersom de nu förväntades klara av även de arbetsuppgifter som hade skötts av de som hade fått sluta. De som var kvar hade att välja på att klara de tuffa kravet eller sluta.
Så blev det också för mellancheferman hade kanske inte valt en arbetsledande position men man kände sig tvingad att försöka hellre än att gå till arbetslöshet, menade Helene Pettersson.
Uppå alltsammans fick de inga klara direktiv om hur de skulle arbeta. Vissa projekt skulle avslutas så snabbt som möjligt och plötsligt hade Helene Petterssons grupp helt stopp. Plötsligt blev hennes strävan att försöka hitta meningsfulla arbetsuppgifter medarbetarna för att fylla dagarna. Arbetstempot sjönk men det var inte heller bra eftersom ovissheten inför framtiden tog över och gjorde att de flesta mådde mycket dåligt. Alla, även de som hade fått sluta, fick erbjudande om att gå på samtal för att orka.
Under våren arbetade de på så gott det gick. De fick snart klart för sig att motsvarande grupp på huvudkontoret var orolig och kände konkurrensen från Helenes grupp som hade en något bredare kompetens eftersom det tidigare företaget hade satsat stort på kompetens, gruppen var certifierad.
Man jobbade på och arbetstempot blev snabbt rekordhögt.
Mot sommaren blev hon fråntaget ansvaret för ett projekt utan att hon visste om det. Detta föranledde många konstiga turer. Hennes chef i Sverige, som var ung och oerfaren, fungerade inte som det skydd hon behövde utan hon fick klara sig helt själv. Samtidigt gjorde gruppen på huvudkontoret ett grundligt jobb när det gällde att smutskasta Helene Pettersons grupp eftersom de var oroliga över konkurrensen. Hon fick använda sin semester till att förbereda ett projektmaterial som skulle presenteras.
Varningssignaler
När projektet var presenterat och man hade försökt sälja in det så gott det gick skulle alla medarbetare gå ut och äta tillsammans. Helene Pettersson upptäckte att hon inte kunde läsa menyn och förstå vad som stod där. Hon beställde något och i väntan på maten diskuterade de vad de hade beställt. Hon hade ingen aning om vad hon hade beställt men vågade ingenting säga.
När maten kom tog jag portionen som blev över, minns Helene Pettersson.
Den här varningssignalen uppmärksammade hon inte och dagarna efter fortsatte arbetet i rask takt.
Samtidigt försökte hon och hennes man stötta systern som var inne i en svår separation. De gjorde vansinnesutryckningar (15 mil enkel resa) för att stötta systern.
Samtidigt blev hennes svärfar sjuk och de hade ett tungt arbete att sanera hans bostad tillsammans med en saneringsfirma.
På arbetet åkte hon och hennes medarbetare på konferenser och möten på huvudkontoret. På dessa möten blev de hårt ansatta utan att kunna vara förberedda.
Till slut blev hon tvungen att delegera så mycket som möjligt eftersom hon upptäckte att hon hade svårt att läsa och sedan förstå vad hon hade läst. Hon fick svårt att uttrycka sig på möten och i diskussioner. E-postskörden blev svår att hantera, allrahelst där hon blev orättvist behandlad och ansatt.
Helene Pettersson är diabetiker och hade aldrig tidigare haft något problem med det. Under hösten 2000 började hon glömma att ta sina insulinsprutor. Hon visste inte vilken dos hon hade tagit och hon tog fel doser. Maten är viktig för en diabetikerhon kunde inte heller äta ordentligt eftersom hon var så stressad. Hon låg i det närmaste sömnlös på nätterna och när klockan ringde på morgonen var hon ordentligt trött.
Hon beskriver den här tiden med att kroppen värkte och fötterna var som klumpar som hon försökte stå på.
Jag stapplade runt med hunden och försökte få igång kroppen genom att veva med armarna, minns Helene Pettersson.
Växlarna var slut
Yrselanfallen som hade kommit under det senaste året blev ännu värre. Någon gång vågade hon inte ta bilen hem. Väl hemma sov hon i ett dygn och sedan körde hon på som vanligt igen.
Jag hade eksem som kliade, särskilt på händerna, samt stora utslag i hårbotten sedan fem år tillbaka. Mina ögon var otroligt torra och jag led av muntorrhet. Jag hade sökt för det men ansågs vara inbillningssjuk! Sen går man inte till doktorn igen, konstaterar Helene Pettersson.
Någonstans visste hon att allt var helt åt skogen. Hon visste vad som var fel och att hon måste stanna upp. Hon läste allt om utbrändhet men vågade inte stå för att hon inte orkade mera.
Jag hade alltid ansett att allt ordnar sig och att det bara är att ta till nästa växel. Det var bara det att mina växlar var slut sedan flera år tillbaka och jag begrep det inte, minns Helene Pettersson.
Hon blev sjukskriven och efter ett år blev företaget uppköpt igen och den här gången blev hon uppsagd, på tveksamma grunder.
Man har ingenting att sätta emot när man är sjuk och inte vet om man kan komma tillbaka över huvud taget. Nu har jag ingen arbetsgivare och alltså ingen som har ansvaret för om jag kan bli frisk!
Förra hösten beslutade sig Helene och hennes man Åke att flytta till Gotland. Åke har sina rötter här och det var ett helt annat tempo på ön som skulle vara bra för Helene. Han fick arbete här och de bosatte sig i Roma.
På fastlandet bodde de ute på landet och att flytta till Roma kändes för Helene som att flytta till en stadsmiljö.
I dag har hon varit sjukskriven i tre år och hon konstaterar att:
Jag kan fortfarande inte läsa en bok. Jag kan läsa om en tidning eftersom jag inte