Hon är alltid vår "Snut-Lena"

Lena Larsson visste redan som barn hemma i Gammelgarn att hon skulle bli polis.
Men kompisarna skrattade åt henne och sa att det kunde hon ju inte.
Polisen var en man. Kvinnliga poliser fanns inte, inte då i det tidiga 50-talets Sverige.
Men Lena stod på sig, hon skulle visst bli polis. Och hon hade tiden och utvecklingen på sin sida. 1957 blev det tillåtet för kvinnor att bli poliser i Sverige.
18 år gammal sökte Lena Larsson till Folkan i Hemse, och två år senare blev hon antagen vid Polisskolan i Stockholm.
- Det var andra gången de tog in tjejer. Vi var tre flickor i klassen, jag var den enda från Gotland, berättar Lena Larsson samtidigt som hon visar ett klassfoto.
Visst väckte hon uppståndelse när hon våren 1967 kom i tjänst här på Gotland. En kvinna i polisuniform, ung dessutom.
- En del var öppet skeptiska till kvinnliga poliser och försökte sätta en på prov på olika sätt. Och bland kollegerna blev det en sport att berätta fräckisar och se när jag rodnade. Men det där gick över, jag skaffade mig väl en viss jargong, men jag var också noga med att hålla på min rätt, säger hon.
-Jag gjorde aldrig om mig för att passa in. Jag var polis och jag var kvinna och jag tycker att den kombinationen fungerade väldigt bra, fortsätter hon.

"Snut-Lena" är inget skällsord
Man måste inte vara tuff och hård som polis. Ofta kommer man väl så långt med en litet mjukare stil, menar hon.
-Och med humor, man måste kunna skoja med buset, resonerar Lena Larsson.
Barn- och ungdomsärenden kom tidigt att hamna på Lena Larssons bord. Och det var där, bland ungdomarna hon först fick namnet "Snut-Lena".
-Sen började de kalla mig det när de pratade med mig också. Och efter ett tag började jag själv presentera mig som "Snut-Lena" i kontakter med barn- och ungdomar. Jag har aldrig uppfattat namnet som ett skällsord, jag tror snarare det är ett namn som gjort mig litet mer familjär, säger hon.
Lena Larsson har träffat många struliga och trasiga ungdomar genom åren.
Och hon har haft en förmåga att nå fram till dem, att få dem förstå vad de gjort och ta ansvar för det.
Ett ovanligt grepp var att ta med två unga brottslingar hem till de äldre damer de rånat. Grabbarna fick en rejäl utskällning, men både de och kvinnorna som rånats mådde bättre efteråt.
- En av damerna frågade till och med om grabben ville ha saft och kaka när hon skällt färdigt, berättar Lena Larsson.
- Jag tycker vi sviker ungdomarna idag, när så många brott aldrig reds upp.
- Jag tror det är helt avgörande för hur ungdomarna ska klara sig i framtiden att allt som hänt tas fram i ljuset och att de får stå till svars för vad de gjort. Men man måste också ta sig tid och engagera sig i dem, säger hon.

Våldet har ökat
Hon berättar hur ungdomar hon mött i jobbet några år senare kunnat komma fram och hälsa på henne på stan, en del med egna barn, och då har de varit stolta över att ha lyckats reda ut sina liv.
- Då ser de mig inte som en fiende som satt dit dem, utan snarare som en vuxen som brytt sig, säger hon.
Men det finns även de som inte klarat sig, och när hon ser dem, eller läser att någon av dem dött, tänker hon på om hon hade kunnat gjort mer.
- Man känner sig ofta otillräcklig, säger hon.
Hon har sett mycket våld och elände. Och hon upplever att våldet eskalerat i takt med att droganvändandet ökat.
- Det har blivit grövre, mer hatiskt. Det är en otäck utveckling säger hon.
Själv har hon dock aldrig blivit utsatt för våld, och hotad har hon bara känt sig en gång.
- Det var när en mamma bett mig hämta hem hennes son som befann sig i en knarkarkvart vid gamla mejeriet. Men han ville inte följa med, och hela gänget gaddade sig samman och ställde sig i ring runt mig och sa: "din snutjävel, nu tar vi dig!" Stämningen var hätsk, det var riktigt hotfullt, minns hon.
Men hon klarade sig. Hon pratade hon sig ur situationen och ingen kom till skada.
Annars tycker hon att hon behandlats väl, även av buset, som hon kallar de kriminella.
- Det har till och med hänt att de försvarat mig. "Du ger fan i Snut-Lena!", skrek en kille en gång när en annan tänkte ge sig på mig, berättar hon.

Drabbades av stroke
Lena Larsson har varit hängiven sitt jobb. Hon var barnledig i fem månader när hennes dotter var nyfödd 1968, men annars har hon jobbat heltid i alla år. Och ofta mer än så.
Men för tre år sedan tog arbetslivet abrupt slut. Lena Larsson drabbades av stroke.
- Jag satt ensam kvar på avdelningen den där kvällen, och skulle skriva ut ett förhör, berättar hon. Timmarna gick men jag kunde inte få någon ordning på ord och bokstäver, jag kunde bara inte få ihop det.
En kollega, som kommit förbi för att hämta något, fick syn på henne och förstod att något hänt.
- Hon sa att jag såg så konstig ut och att jag skulle ringa min dotter och gå hem.
Dottern kontaktade sjukvårdsupplysningen och Lena Larsson uppmanades att genast åka till lasarettet. Hon blev inlagd och dagen därpå fick hon sin första stroke. Nästa dag kom den andra.
- Hade jag inte varit under läkarvård då, hade jag förmodligen inte överlevt, säger Lena.
Strokerna slog ut många förmågor.
- Jag blev förlamad, kunde inte tala, inte skriva. Jag hängde som en trasa, berättar hon.
Men tack vare sin envishet, tålamod och goda humör är hon på god väg tillbaka.
I tre år har hon kämpat. Har fått lära om från början; allt från att knyta skor och borsta tänderna till att skriva, läsa och uttrycka sig.

"Hjälpmedel ger mig frihet"
Jobbet fick hon lämna. Idag är hon sjukpensionär men hon pluggar också på folkuniversitetet.
Att vara beroende av hjälpmedel tog emot i början, hon tyckte det kändes genant.
- Men sen la jag stoltheten på hyllan. Hjälpmedlen ger mig ju frihet, idag är jag jätteglad för min invalidmoped, säger hon.
Hon berättar också om en av de första gångerna hon hade tagit sitt invalidfordon till Öster för att handla.
-Några av mina gamla klienter som brukar sitta där kom och hälsade och visade empati för min situation. "Tjenare Snut-Lena", sa de.
Det epitetet lär hon få dras med, trots att hon slutat som polis. Men hon tar inte illa upp, det är så hon blivit känd. Och uppskattad.