Hon är nu helt utan inkomst

Efter mer än 30 år av hårt arbete sade kroppen ifrån.
I januari i fjol blev lokalvårdaren Britt-Marie Hagman i Lärbro sjukskriven. Hela hennes vänstra sida var utsliten.

Gotland2005-01-29 06:00
- Jag hade känt av värken länge, men försökt att kämpa på och inte gjort något åt den. Men efter en vanlig hälsokontroll för drygt ett år sedan skickade de mig till läkare. Och redan efter första besöket blev jag sjukskriven. Läkaren konstaterade svåra förslitningsskador på nacke, rygg, armbåge med mera. Hela vänster sida var i princip utsliten, fick jag veta, och jag skickades på behandling hos sjukgymnast, berättar Britt-Marie Hagman.

Ville jobba
Ganska snart stod det klart att städjobbet skulle hon aldrig orka återgå till. Absolut inte på heltid och det var tveksamt om hon ens skulle klara en deltid.
- Men jag ville ju jobba; jag vill jobba heltid och jag behöver det för att klara försörjningen. Så jag bestämde mig för att själv hitta en lösning. Jag insåg att jag måste sadla om helt och hållet, så jag friskskrev mig, sökte studielån och började plugga, fortsätter hon.

Tvåårig utbildning
Sedan i fjol höstas studerar Britt-Marie Hagman vid folkhögskolan i Fårösund på en tvåårig utbildning till behandlingspedagog. Utbildningen bedrivs i samarbete med Hassela och Britt-Marie hoppas på en framtid som medlevare vid något av deras behandlingshem på Gotland.
- Jag känner att det här är rätt för mig. Jag känner starkt för ungdomar på glid och Hassela ligger mig varmt om hjärtat. Jag tror jag kan göra en insats här och det är ett omväxlande, inte särskilt fysiskt krävande men rörligt arbete som jag klarar bra trots mina förslitningsskador, säger hon.
Egentligen skulle detta kunna vara en riktig solskenshistoria. Ett praktexempel på det som Thage G. Peterson, när han presenterade utlokaliseringsförslaget häromdagen, sa var det allra viktigaste för Gotlands utveckling: ?enskilda människors ansvarstagande och initiativkraft?.
Men för Britt-Marie Hagman kom bakslaget redan innan första terminen var slut.

2 200 kr i månaden
Då tog nämligen studielånet slut.
- Jag borde väl ha tagit reda på reglerna bättre, men jag trodde det skulle lösa sig när jag väl kommit igång med studierna, att jag skulle kunna få hjälp nånstans, säger hon.
Rätten till studiemedel minskar med ökad ålder. Redan vid 41 års ålder minskar antalet veckor man kan få ut för, och efter fyllda 50 år får man inte längre studielån.
- Jag fyller 50 år i februari och mina veckor tog slut två veckor före terminsslutet i höstas. Det enda jag får nu är ett studiebidrag på cirka 2.200 kronor i månaden och det klarar jag mig inte på. Jag har dessutom familj att tänka på, min man är förtidspensionär och vi har ett barn på 10 år hemma.

Faller utanför
Britt-Marie har varit i kontakt med Försäkringskassan flera gånger för att försöka få stöd därifrån, hon har vänt sig till arbetsförmedlingen och hon har försökt överklaga beslutet från CSN (centrala studiemedelsnämnden).
- Jag har till och med försökt få hjälp från det sociala, men blev nekad även där. Jag faller utanför regelverket överallt, ingen är beredd att hjälpa mig med ersättning så jag kan fullfölja min utbildning.

Får inte låna
Banklån skulle väl vara den sista utvägen, men inte heller det går.
- Min man drev tidigare en affär och har en konkurs bakom sig, så några lån kan vi inte få, säger hon.
Hon kan inte se någon lösning, men tänker kämpar på så länge det går. Det starka stödet från kurskamrater och lärare på folkhögskolan hjälper henne. Men myndigheternas hållning förstår hon inte.
- Jag gjorde tydligen fel som tog tag i situationen på egen hand, för nu står jag här helt utan försörjning, säger hon. Försäkringskassan hade kunnat hjälpa mig om jag fortsatt vara sjukskriven eller om jag rehabiliterats för återgång till mitt gamla jobb. Men då hade jag ju på sikt blivit sjuk igen!

Sitter i en rävsax
- Arbetsförmedlingen hjälper mig inte eftersom jag jag har kvar min anställning, städjobbet som jag nu är tjänstledig från. Men säger jag upp mig kan jag inte få a-kassa om jag skulle bli arbetslös efter utbildningen, då tappar jag den tryggheten.
- Jag sitter verkligen i en rävsax, säger hon.
- Men vad skulle jag ha gjort? Vill man hellre ha folk långtidssjukskrivna än ge dem stöd till en utbildning som med största sannolikhet leder till jobb? undrar Britt-Marie Hagman.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!