Och så ber hon mig tänka på Monty Python-filmen "Life of Brian", slutscenen då de hänger på korset och sjunger "Always look on the bright side of life", ungefär: se alltid till det goda i livet, oavsett de svårigheter du befinner dig i.
Det är sådan hon är, säger hon.
- Trots allt mörker i min bakgrund har jag väldigt lätt för att skratta och att hitta de goda, ljusa sidorna.
Det här är en berättelse om ett kantstött liv och om upplevelser som satt sina spår. Men också om just glädjen och med en blick riktad framåt.
16 januari gav Kristina Ekblad ut boken "Bortom dagens barn", skriven tillsammans med goda vännen Ann Dahlberg, boende i Ulricehamn.
Kristina kallar boken för en fredsbok; för att på sikt skapa yttre fred krävs förmågan att skapa fred i sitt inre.
Att boken gavs ut den dag den gjorde är ingen slump. 16 januari firas Martin Luther King-dagen, en av alla tiders största fredskämpar.
Vi träffas i Kristinas hem i Tofta, ett gårdshus byggt på 1700-talet, här har hon bott i ett och ett halvt år nu. Snö och knarrande minus ute, här inne ser en kamin till att hålla värmen.
Det är en alldeles klar förmiddag efter en alldeles klar och kall natt.
Redan klockan sex var Kristina ute med hunden Cywill, en fyraårig schäfer, och över den svarta himlen, där stjärnbilderna hängde som sprött klirrande glas, såg hon det där flyende strecket av ljus.
- Snabbt gick det, det gick knappt att uppfatta. Jag vet inte vad du tror på, men jag tror det finns nåt annat än det vi känner till, nånting där bortom.
Kanaliserad skrift
Kristinas dröm att bli författare har levt sedan hon var liten. Den ensamhet hon tvingades utstå fyllde hon med dagboksanteckningar och dikter.
Inget av det finns bevarat, mer än som minnen och känslor. Saker och ting förkommer under livets många flyttar, det är ju så.
- Men den lyckan jag kände när jag skrev, den känner jag än. Det är som om jag försvinner in i en annan värld. Det är magi, på något sätt. Jag skriver alltid för hand och...ja, jag har någon annan med mig i pennan.
När du fick boken i din hand, till slut. Vad kände du?
Kristina strålar, ögonen omfamnar hela världen:
- Lycka, en enda stor lycka. Jag trodde inte det var sant!
"Bortom dagens barn" är kanaliserad från det undermedvetna. Guider från andra sidan pratar på sidorna, änglar.
- Vi kommer från änglarna men blir unika här på jorden. Och för att få fred på jorden måste vi få fred inombords. "Bortom dagens barn" syftar på barnen här på jorden men också på våra inre barn.
Och så skrattar hon och säger att hon har ett "runt" tänkande som hon upplever att många inte förstår.
Men det behövs, säger hon. För allt är en helhet, allt hör ihop.
Kristina har arbetat inom vården och med djur men framför allt studerat under sitt vuxna liv. Men för 13 år sedan sjukskrevs hon för utbrändhet, vilken hon sedan dess försökt rehabilitera sig ifrån.
Nu är hon till slut, säger hon, i början på något nytt.
Hon har registrerat en hobbyfirma, "Helande ordet", och har som mål att i framtiden i någon form kunna undervisa i andlighetens tecken.
För Kristina Ekblad är boken "en revansch". Revansch för att, som hon säger, inte blivit kärleksfullt behandlad under delar av sin uppväxt.
Hon växte upp i en ort på fastlandet med tre syskon och placerades efter skilsmässa i familjen i en fosterfamilj när hon var sju.
- Jag har ett svagt minne av att jag vinkade av mina två systrar innan jag själv lite senare fick flytta. Men när jag tänker på det nu...man förstod ju ingenting, vad som hände eller vad som skulle hända.
I fem år var hon i sin "nya" familj, år fyllda av utsatthet och, säger hon, övergrepp. Fem år fyllda av rädsla som fick ner hennes självvärde på noll, innan hon kunde komma hem till sin far igen.
Hon berättar, Kristina. Om föräldrasvek, om oro, om bristen på kärlek. Reser i tiden, från nu till då till nu, använder fraser som sopa under mattan, bära på hemligheter, hålla god min.
När du tänker på den tiden nu, vad tänker du?
- Att jag hela tiden var rädd. Och det väckte ju ett självhat att bli så illa behandlad. Att komma från en trasslig bakgrund till en familj där man inte blir älskad. Det var bara förvaring, inget annat. Jag sprang till skolsköterskan hela tiden med ont i magen och det var ju inte så konstigt...en konstant rädsla som jag försökte hålla undan genom att vara bra i skolan. I skolan kunde jag leva, jag var duktig, där kände jag mig sedd.
Under de första två åren, tills hon var nio, hade Kristina sin farmor Linnéa som trygghet. Men hon fick aldrig veta något om den vardagliga svärta Kristina levde i, för hur berättar ett barn om något sådant?
- Det var aldrig någon som förstod och jag hade ju inte verktygen för att förklara.
Kom hit för att komma hem
Men så gick farmor bort när Kristina var nio. Och då rasade allt. Den lilla flickan förlorade hoppet.
Hur ser det ut där inne i den svärtan du beskriver?
- Hur det ser ut? Hopplöst. När hoppet försvinner försvinner livslusten. Det har förföljt mig hela livet. Jag har sett till att jobba och plugga och jobba och plugga...jag har flytt i hela livet för att hålla kaoset på avstånd.
Hur hanterar man det?
- Stänger av. Lever i huvudet men stänger av hjärtat. Ett tag kunde jag inte gråta, inte bli arg, jag hade inte tillgång till de känslorna. Därför har det tagit så lång tid att komma tillbaka.
Hon skrattar under intervjun. Gråter. "Det är jobbigt, det här" säger hon ibland när tårarna tränger igenom. Nu har känslorna återvänt.
Kristina flyttade till Gotland 1987. Hon ville bort från allt och såg till att komma hem. Vid en skolresa i nian, när hon för första gången kom med Gotlandsbåten och såg ön på avstånd, kände hon en tillhörighet, en efterlängtad känsla av "hemma".
Den återupplevde hon när hon kom hit med sina flyttkartonger.
Tio år senare, vid en föreläsning med psykoterapeuten Karin Persson Haas, ställdes till slut allting på ända. Eller snarare: alla bitar föll på plats.
Kristina insåg, säger hon, att hennes förflutna blev henne övermäktigt och hon var tvungen att söka hjälp. Skammen, säger hon. Skammen att erkänna att livet var kaos. Det var 1998, hon är sjukskriven sedan dess.
- Om man förlorat en barndom kommer man inte över det, man måste lära sig leva med det. Man bygger upp ett liv bredvid för att hålla jämvikt. Nu försöker jag bygga ett nytt fundament att stå på. Att jag kommit ut med den här boken, det är en dröm och en ny grund för mig.
Inget ont som inte har något gott med sig, säger man. Vilket gott har kommit ur din bakgrund?
Kristina tänker ett tag, dricker en mun kaffe, Cywill far runt med ett vedträ i munnen:
- Jag är ju egentligen en väldigt positiv och levnadsglad person...även om jag inte fick så mycket struktur hemifrån från mina första år, så fick jag mycket frihet och har en jättestark vilja. Farmor och pappa var goda själar, pappa gick bort 2001, jag saknar honom mycket. Han finns på andra sidan nu. Så trots allt mörker vet jag ju att det finns något annat, något gott.
En bruten tystnad
Kristina berättar att hon en gång skrev ett hatbrev till sin fosterfamilj, men ryggade tillbaka när hon läste igenom det. Det postades aldrig. Hon ville göra bättre, inte sprida hat.
- Där kommer min tro in. Tron på en god värld, på kärlek.
Kärlek, ja. Jag frågade hur det ser ut inne i svärtan. Hur ser det ut inne i kärleken?
- Det är rosa, eller hur? Kärleken till sig själv, till livet. Det är så stort, att få leva det här livet talar för sig självt...alla stjärnorna jag såg i morse, jag kunde inte se sådant förut när all kraft gick ut på att härda ut.
Kristina längtar tillbaka till ett yrkesliv. Hon är skild sedan fyra år, har vänner, men utan jobb förloras ett socialt sammanhang.
Hennes dröm är att vända allt negativt till något gott och hon lever med övertygelsen att alla människor har rätt att behandlas som just människor.
- Om vi dömer ut och kasserar folk dömer vi ut oss själva till slut.
Det här är en skiss av ett liv, sprungen ur en palett av mörka toner. Men det finns också ett ljus. För:
Vad är det som är glatt i livet?
- Djuren, jag älskar djur, har alltid gjort. Och jag tycker om att resa. Jag skulle vilja till Peru...jag är intresserad av indianer, jag har en indian i mig själv, tror jag. Och jag tror på kärleken. Och skrivandet.
Varför ställer du upp på den här intervjun?
- För att jag förtjänar det. Regeringen bröt en tystnad med den upprättelseutredning de gjort, jag vill också bryta en tystnad, jag är redo för nästa steg nu. Boken blir synliggjord, jag blir synliggjord och det kan bara komma gott ur det här.