Hon gillar resor - både genom livet och världen

Ann-Christine Hellström är en av ett dussintal anställda på PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen, på psykiatriska kliniken i Visby. Hon har ett tungt arbete. Kanske inte fysiskt, men psykiskt.
Som arbetsledare och sjuksköterska på psykiatriska kliniken inom Gotlands kommun är man ständigt på sin vakt, ständigt alert.
- Man måste kunna hantera alla olika situationer. Det är gamla dementa tanter som börjar slåss i hemmet, unga intagna som är påverkade och oberäkneliga, eller anhöriga som dyker upp och vill lämna snus till någon av dem på kliniken, exemplifierar hon.
Hon tar en slurk av sitt kaffe, med mjölk och socker.
- Det är tufft, visst är det så. Det sliter här uppe, säger hon och sätter ena pekfingret mot vänster tinning.
Men trots kravet på ständig vaksamhet, trots de hot och det våld som faktiskt då och då förekommer på hennes arbete, så gillar hon det hon gör. Och hon vill inte byta bort det.
- Det är väldigt många som har åsikter om psykiatrin, men det är få som vill vara delaktiga. Men det kan vara jobbigt att arbeta även inom andra avdelningar av vården, säger hon.
Och Ann-Christine Hellström vet vad hon talar om. Hon är nu inne på sitt tionde år inom psykiatrin, innan dess jobbade hon 19 år på infektionskliniken på Visby lasarett, och hon har gjort kortare sejourer inom utbildningen på flertalet andra avdelningar.

Journalistplaner
När Ann-Christine Hellström gått ur skolan på 1970-talet hade hon en dröm om att bli journalist. Hon var 18 år och sökte till journalisthögskolan - men blev inte antagen.
Då tog hennes liv en helt annan vändning.
- Jag började, via AMS som det hette då, att jobba inom vården på Gotland. Jag hamnade på infektionskliniken, och det var den bästa skolan man kunde få! På den vägen är det, säger hon och lutar sig tillbaka i stolen.
- Jag övergav journalistplanerna, sökte aldrig journalisthögskolan igen.
I stället pluggade hon, först till undersköterska, sedan till sjuksköterska och senare också till psykiatrisjuksköterska.
Det senare har hon varit i tio år och hon älskar sitt jobb, och sin arbetskamrater. Och de verkar älska henne, för nyligen presenterades Ann-Christine Hellström som nominerad till utmärkelsen Årets kollega inom Gotlands kommun.
- Det känns helt fantastiskt! Det är som att vinna Jerringpriset, säger hon och skrattar.
- Det är ju så, under resans gång, medan livet passerar, plockar man med sig erfarenheter, sätt att vara. Man träffar goda förebilder som är på ett sätt man själv vill vara på, resonerar hon och minns hur hon under åren förstås också träffat de goda förebildernas raka motsats:
- Gamla sura tanter som skäller på alla. Jag har tänkt att ’så vill jag aldrig bli’, säger hon med ett leende.
Och så blev hon uppenbarligen inte heller.
- Att nomineras till ett pris som det här är förstås väldigt uppmuntrande. Vi har en jättebra personalgrupp, och det är inte klokt vad roligt vi kan ha, berättar hon entusiastiskt, och menar att trots det oerhört seriösa och i många lägen tragiska man möter i arbetet på en psykiatrisk klinik, så måste man också kunna skratta.

Tänker på jobbet
- Jag ljuger om jag säger att jag går ut genom dörren på jobbet och stänger av allt som har med jobbet att göra. Det gör jag inte, jag tänker ofta på jobbet.
Händer det att du är rädd på jobbet?
- ...
Ann-Christine Hellström öppnar munnen för att säga något, men stänger den igen. Sitter tyst. Länge.
Smakar på kaffet.
Och säger till slut, grubblande:
- Jo... Det händer nog att jag är det, rädd på jobbet. Men mest för sånt som skulle kunna hända, rädd för vissa situationer som skulle kunna uppstå.
Tröttnar du på ditt jobb ibland?
- Jodå, jag tröttnar på mig själv också ibland men det brukar gå över, säger Ann-Christine Hellström och ler brett.
- Om jag har haft en riktigt jäklig dag på jobbet, så sätter jag mig framför datorn och lägger patiens. Så rensar jag hjärnan. Eller läser någonting. Löser korskord, pysslar i trädgården. Eller promenerar, jag älskar att promenera! Helst längs havet. Det är något särskilt med vatten...
Musik och resor hör också till hennes fritidssysselsättningar. Gotska Sandön har hon besökt sju, kanske åtta, gånger, och konserter går hon på nästan så ofta hon kan. Tina Turner, Elton John, Phil Collins och the Ark hör alla till artister som Ann-Christine Hellström sett live.
- Men Bruce Springsteen är nog den bästa konserten, fast jag kan flippa ur även när Lasse Stefanz spelar på radion, fastslår hon och skrattar.

Nyfikenhet
Ann-Christine Hellström beskriver sig själv som envis och tålmodig, samtidigt rastlös.
- Jag har ett driv, en nyfikenhet. Jag är på väg någonstans men jag vet inte vart, resonerar hon och berättar att hon helst jobbar med ungdomar och att hon vill ha ett jobb där det händer saker utan för många inrutade rutiner - men att hon samtidigt inte har några planer på att lämna sitt nuvarande jobb.
Nästa stora mål är ännu en resa. Men inte en resa i livet, eller i karriären.
Och inte till Gotska Sandön.
Utan till Galapagos.
- Jag tänkte åka dit när jag fyllde 50 år, i april. Men jag valde att samla alla - familjen, släkten, nästa kompisarna, alla bekanta, kollegorna... - på en stor fest i stället. Det var helt fantastiskt roligt! Men i november nästa år ska jag till Galapagos. Resan är redan bokad, säger Ann-Christine Hellström.