Hon gjorde det mesta i fel ordning

Malin Ekström Björkqvists ruckel i Träkumla; en träkåk med murkna fönster och dörrar, ingen el, utedass och vatten från en pump på gården.
Det enda rätta vore att köra en bulldozer genom skiten och bygga nytt från grunden.
Men Malin ser potentialen, charmen i det gamla:
- Om man öppnar här, tar bort den väggen, ser du...och sen behålla golvet, bara slipa till det. Och här borta...
* * *
Fast nej, så är det ju inte. Inte nu. Men en gång i tiden, för sju, åtta år sedan bodde hon i Visby, hade just gått ut Konstfack och längtade efter ett hus på landet.
Hon for ön runt, kollade på allt. Var bland annat sugen på gamla missionshuset i Burs som var "stort som ett as, det gick att cykla omkring där inne".
Men det blev huset i Träkumla.

Då ropar hon: Traktor!
Och en vän i byggarbranschen rådde henne verkligen att rekvirera den där bulldozern, men Malin följde sin dröm och började renovera men mitt i allt blev hon gravid så hon fick leja ut det mesta av grovjobbet.
Kanhända tycker du att det gick undan i texten här, men det är inget mot vad det gjorde i Malins liv.
Men det där kommer vi till.

Malin Ekström Björkqvist, som är uppvuxen i Alva, är bildpedagog på Christopher Polhem-gymnasiet men också konstnär. I mars var hon "månadens grafiker" på Konstmuseet och Almedalsbiblioteket.

Vi sitter i hennes drömhus, byggt av inspiration, fantasi och en aldrig sinande glöd.
Halv nio på morgonen. Hon bjuder på te och världens största portion kladdkaka med sylt och grädde.
En måndag i livet, tystnad här inne, snön på åkrarna där utanför. Ännu inget vårbruk i antågande. När det sen drar igång ropar Malin alltid "traktor" när bonden kör förbi så alla i huset hör. Bara för att det är så barnsligt kul.
Malin och jag känner till varandra sedan tidigare och när jag ringde om den här intervjun, att få skissa hennes liv, sa hon ja utan betänketid och "utan att veta vad jag ger mig in på".
Jag frågar om hon reflekterat över att hon faktiskt bor här, med familjen i ett eget hus på landet.
Hon skrattar till, säger sen:
- Jo...när jag riktigt känt efter har det alltid varit Gotland. Här kan jag andas ut...alla andra platser är på lån en viss tid, på något vis.
Borde inte du bo i London eller New York eller...
-...men jag har ju gjort det där...au pair i New York och sen London och Stockholm i sex år, tror jag...men ändå har jag alltid känt att nu ska jag hem!
Vad kommer det ifrån?
- Jag vet inte...en bra uppväxt, kanske. Varje gång jag är borta vill jag hem. Det är en stark längtan, bara.

Det är Malin själv som säger att hon gjort saker i "fel" ordning, som jag skrev i ingressen. I alla fall gjort saker i ovanlig följd.
Hon sätter hakan mot händerna och berättar att hon tänkte att hon...
- ...skulle göra saker på vanligt tråkigt sätt: träffa en man, gifta mig, skaffa barn, köpa hus och sen fler barn och så blev det precis tvärt om.
Jaha?
- Ja, huset hade jag ju, även om det bara var ett ruckel då. Sen träffade jag Thord på en 30-årsfest och blev gravid, haha. Vi kände ju inte varandra, men "jaha, du kan väl bo här?" liksom.
Så det här är ett riktigt kärlekshus, alltså?
- Jo, så kan man också se det. Fast Thord är inte särskilt intresserad av inredning och renovering. "Nu är det klart" säger han, men jag tänker alltid i nya projekt. "Nej, det är det inte, nu gör vi det här" säger jag. Jag vill alltid ha saker på gång.

...och då säger hon: mera fett!
Rummet där vi sitter: allt går i vitt, varje sak, varje attiralj tycks ha handpålagts med kärlek och tanke.
Var kommer drivkraften att uttrycka dig ifrån?
- Jag tror jag bara har den. Min mor har den också. Att alltid göra. När jag gör saker är jag som mest nöjd, vad görandet är spelar inte så stor roll, det kan vara att gräva om en rabatt eller sy en gardin eller laga middag eller baka en kaka eller måla ett skåp...
Kanske har hon det också från föregående generation, funderar hon. Från mormor och morfar i Alva. Det gamla bondesamhället där julafton och långfredagen var enda dagarna för vila.
Men att bara ligga och slöa, ta det lugnt?
- Du, det gjorde jag en hel eftermiddag förra helgen. Jag låg och läste Anna Janssons "Pojke försvunnen" och bara...slöade.
En bortkastad eftermiddag?
- Nej, det var hur bra som helst. Men jag funderade över när jag gjorde det senast...sex år sedan, kanske, innan Noel föddes.

Malin Ekström Björkqvist äter gärna tunnbrödsrulle med currydressing vid ett gatukök. Eller pommesfrites med räksallad. Vid de tillfällena säger hon alltid "mera fett till folket" åt den som står i luckan. Oklart exakt varför.
Favoritdrinken är champagne och när jag jag undrar över favoritlag svarar hon: vadå? Sport?

Jag hade en vag idé att bottna den här intervjun i konsten och skapandet, men istället blir det mest prat om något så stort och ogripbart och pretentiöst som själva livet.
Malin säger att ju äldre hon blir, desto mer viktig blir hennes familj, inte minst de äldre generationerna.
- Jag uppskattar dem mer och mer. Förr var det så självklart att de fanns, det är det inte längre...familjen och vännerna är det som fyller mig med energi.

Skapandet är ett kall
När du var 20, Malin. Vem var du då?
Hon skrattar till, blicken söker sig bort över fälten; inåt:
- Man visste väl inte riktigt vart man skulle hän. Det var då, efter gymnasiet, som jag var au pair, men annars...i den åldern var det ju mycket kompisar och nöjen. Ett helt annat fokus, men så är det väl för alla. Rätt stor självcentrering. Ju äldre man blir desto mer tappar man fokus på sig själv.
Särskilt när man får barn.
- Ja och det är jätteskönt. Då är man liksom klar med sig själv.
Men du, ursäkta att jag återvänder dit: du blev gravid och, liksom...hur tänkte du då?
- Haha, ja, det är nog många som undrar.
Så nu får du möjlighet att förklara.
- Det var nog ödet...det måste vara någon mening med det här. Det var helt galet, när jag fick reda på det var Thord på väg till Chamonix för att jobba i fem månader och jag fick tag i honom på telefon och sa "vad gör vi nu?" och han funderade lite och sa "Jag tycker vi kör på det här" och så blev det. Sen har vi liksom lärt känna varandra under resans gång.
Annorlunda?
- Ja, men det...vänta, jag ska bara svara.
Det var maken som ringde. Han hade tappat sin plånbok.
- Han frågade om jag visste var den var. Hur skulle jag kunna veta det? Men att lära känna varandra på vårt sätt...det har väl inte bara varit enkelt men det har helt klart varit värt allting.

Skapandet är ett kall inom henne, tycks det. Olja, lera, grafik, tyg. Det är ändå fortfarande Malin, 5 år, som gör sina pärlplattor och ritar sin teckningar i kladdig pastell.
- Jag leker fortfarande, det är samma behov som när jag var liten och det är så himla roligt. Det är väl som grabbar som spelar fotboll när de är fem och sen fortsätter som vuxna. Antar jag.
Vad ska du göra resten av livet?
- Av livet!?
Okej, resten av dagen, då?
- Jag ska till jobbet, sen utvecklingssamtal på dagis med Alva och sen kommer mamma på middag, då blir det kotletter, det kan du skriva om du vill ha detaljer. Men resten av livet...

"Tid för liv"
Hon skrattar. De har pratat om att resa mer, hon och Thord. Kanske bo utomlands. Mest är det maken som vill, säger Malin. Själv är hon just nu nöjd. Även om rastlösheten stundom hemsöker även henne.
- Jag brukar slänga ur mig det när vi är någonstans: "här skulle jag kunna bo", liksom. Sen tror Thord att det var exakt vad jag menade. "Men du sa ju att vi kunde bo i Köpenhamn!" säger han...men du, när vi pratar om sånt här, du måste bara höra den här låten:

Malin sätter på Tomas Boströms visa "Resan" på cd-spelaren. En sång om att resan in i sig själv är den största av resor: "Vad hjälper det en människa att finna hela världen när man förlorar sig själv" som hennes favoritpastor sjunger.

Efter över timmen är halva kladdkakeportionerna fortfarande kvar och solen gnistrar i snön där ute.
Malin säger att de senare åren lärt henne hur viktigt det är att vara frisk. Händelser i hennes närhet och en del egna problem, men i ljuset av annat bara petitesser, har fått henne att reflektera.
- Det är lite därför jag kallade min utställning "Tid för liv". För när man är frisk är det verkligen tid för livet.
Det var väl bra slutord.
- Tycker du? Ja, det kanske det var.

Hon gjorde det mesta i fel ordning

Den här intervjun kommer att handla om livet och kärleken och konsten att göra saker i "fel" ordning.Om att slå sig ner till slut.Trots en rastlös själ.