Hon har just kommit hem efter åtta veckors arbete på två olika daghem i en kåkstad utanför Kapstaden.
- Jag har alltid tänkt på att de är så fattiga att de nästan inte har någonting, och att vi är så rika. Vi har nästan allt. Man borde hjälpa till.
Det känns lite tomt efter att hon kommit hem berättar Malin.
- Hur har dom det nu, det är ju det man går och undrar.
Det stora huset på föräldrarnas lantbruk i Källunge är nästan så långt från kåkstaden Masipumelele (utanför Kapstaden i Sydafrika) som man kan komma.
- Folk bor i små plåthus eller trähus, som skjul eller kojor kan man säga.
Hjälpte till med undervisningen
I Sydafrika kallas kåkstäderna townships, under apartheidtiden var det dit de utan vit hudfärg skickades och fick bo. I dag är det tillåtet att flytta, men många är för fattiga för att kunna lämna området.
- Jag arbetade på Kiddys corner, det är som ett dagis, föräldrarna betalar för att ha sina barn där på dagen. Det var nog inte de som har det allra sämst som har sina barn där. Men ändå. Barnen hade samma kläder varje dag och man fick inte veta hur de hade det hemma. Men man kan ju tänka sig.
Barnen i området talar afrikaans eller khoisan (ett språk med klickljud), men för att få börja skolan måste de klara ett prov i engelska. Malin och de andra volontärerna hjälpte till med undervisningen i engelska.
- Vi hade sångsamling, gemensam frukost, lekte ute och ibland gick vi till parken. Det var runt 30 barn mellan tre och sex års ålder.
Där slutar likheterna med en svensk förskola. Låt oss vända blicken mot Sverige för ett ögonblick: Volontärresorna ser ut att ha fått ett uppsving på senare år. Den researrangör Malin åkte med berättar att de sålt omkring 200 resor i år. Och det är mest unga tjejer som åker iväg som volontärer.
- Det här är bland det bästa jag någonsin gjort. Men jag har brutit ihop ganska många gånger sen jag kom hem, först längtade jag bara tillbaka. Till värmen som finns mellan människorna där. Till Lucy, som driver daghemmet och kramade om mej varje morgon, tackade för att jag var där.
Och så barnen. Hur har dom det nu?
Malin gick ut gymnasiet för ett år sedan, hon gick barn- och fritidsprogrammet på Richard Steffengymnasiet och konstaterar att synen på uppfostran skiljer sig en hel del mellan Sverige och Sydafrika.
- De tyckte det var viktigt att barnen stod i naughty corner, skamvrån, när de gjort något dumt. En dag när jag jobbade på Kiddys corner kom ett litet barn fram med en trasig flip flop-sandal och sa: Nu kommer min mamma att slå mig. Jag försökte laga den där sandalen som en galning. Men det gick inte.
Adressen sparad
Adressen till Lucys daghem är sparad. Malin är säker på att hon kommer att skriva för att se hur barnen har det hos Lucy på Kiddys Corner har det.
- Jag kommer nog garanterat att resa till Afrika igen, men då åker jag nog till någon annan plats.
Malin började att fundera kring Afrika och de ekonomiska orättvisorna mellan oss på norra delen av jorden och dem i söder för flera år sedan.
- Det var när man såg bilderna på tv, barnen där nere, som jag tänkte att man måste göra något.
Och så blev det också. Malin Ohlsson reste iväg och gjorde något åt saken.