”I can and I will” står det textat med glittertryck på Josefin Alfredsons tröja.
– Passande text, konstaterar Josefin.
Hon är känd som skådespelare och regissör och på senare tid har hon börjat studera kvinnohistoria, men just nu handlar livet varken om scenkonst eller studier. Nu kämpar Josefin för att ta sig tillbaka till livet efter den svåra bilolyckan i Endre.
Efter fyra veckor på Karolinska och Visby lasarett har hon flyttat in på Korpens rehabavdelning. Hon vet att hon har en lång kamp framför sig. Det kan handla om år. Hennes första delmål är innan jul kunna flytta hem till familjen i Barlingbo.
Den 2 november var Josefin på väg in till stan. På en smal väg i Endre råkade hon komma för långt ut på högerkanten.
– Tyvärr minns jag allt, säger hon.
Bilen tappade greppet och bilden av trädstammen som närmade sig har etsat sig fast i hennes minne. Josefin hann tänka ”det här kommer inte gå bra. Jag måste parera”.
Kanske lyckades hon med det, smällen tog främst på passagerarsidan. Men kollisionen blev så våldsam att Josefin svimmade och när hon vaknade var hon fastklämd, hade fruktansvärt ont och svårt att andas.
– Och värre var att bilen långsamt fylldes med rök. Jag insåg att jag kan brinna upp i den här bilen, minns Josefin.
Då kom hjälpen. Människor som bodde i närheten rusade ut, öppnade bildörren och släckte det som pyrde.
– De där människorna är mina hjältar. Jag var en hårsmån från döden och de räddade livet på mig, säger Josefin.
I tio dagar vårdades Josefin på Karolinska. Hon hade brutit så många ben och hade så allvarliga skador att man var tvungen att operera henne i flera omgångar. Den värsta skadan är den i bäckenbenet, som slogs sönder när lårbenet tryckes upp.
Josefin har kämpat, dag för dag, för att komma igång. Bara att sitta har varit en enorm anstränging. Vid ett tillfälle fungerade inte larmknappen när hon behövde hjälp att lägga sig. Smärtan var enorm och ingen hörde hennes rop, men då fick hon nytta av sina sångkunskaper.
Josefin kulade och det fungerade.
Hon skrattar åt minnet. Trots ständig värk kan hon känna både glädje och tacksamhet. Tacksamhet för att hon klarade huvudet, ryggen och inre organ och – framför allt – tacksamhet för att hon var ensam i bilen. Planen var att dottern Vendla skulle ha suttit på passagerarsätet, men en ingivelse fick dem att bestämma att Vendla i stället skulle vara med sin mormor.
I rummet på Korpen har Josefin tapetserat en vägg med bilder på alla som hon älskar.
– När man är så nära att förlora precis allt förstår man vad livet handlar om, säger Josefin Alfredson.
Hon vet att hon kommer att vara en människa med nya värderingar när hon kommer upp ur rullstolen och ut från rummet på Korpen.
– I många år har jag känt att glädjen och lyckan inte når ända in, trots att jag har så mycket att vara glad åt, säger Josefin och fortsätter:
– Just nu är allt ett helvete, men jag vet att jag kommer att njuta på ett helt annat sätt av allt det som jag tidigare bara har sprungit förbi... Doften av en kanelbulle. En varm vind. En kram från en vän.
– Jag har alltid levt efter mottot "du är vad du gör". Det har suttit så hårt. Men mitt nya motto är att "livet ska upplevas – inte presteras". Det är väl typiskt att det ska krävas ett jättetrauma för att jag ska begripa det.