Hon har en riktigt lång karriär att se tillbaka på

Om ett halvår skulle hon ha hunnit ifatt sig själv. Då skulle hon ha kunnat skriva om det hon själv skrev i tidningen för 50 år sedan.
Men sjukdomen hann före.
I augusti i fjol publicerades det som av allt att döma blir Carin Häglunds sista 50-årskrönika.
- Jag vill fortsätta skriva. Jag älskar mitt jobb! Men ögonen rinner och det svider och jag har svårt att läsa.
Carin Häglund är 77 år och har reumatism sedan flera år. Dessutom har hon fått Sjögrens syndrom, en ögonsjukdom som en följd av reumatismen.

Pensionär
Men trots att hon är pensionär sedan länge har hon fortsatt att skriva sina 50-årskrönikor.
- Jag började med dem när jag skulle gå i pension 1994. Och jag har aldrig haft så mycket kontakt med läsarna som under den här tiden, berättar Carin Häglund.
Annars har hon en lång karriär att se tillbaka på - trots att hon kom igång med den så sent.
- Redan när jag slutade skolan efter sexan sa jag att jag ville jag bli journalist. Jag älskar berättelser och människor, säger Carin Häglund.
- Men läraren sa att jag hade för dålig handstil.

Ingen motgång
Det var inte enda motgången i början. Carin Häglund bodde största delen av sin barndom ensam med sin mamma i När, eftersom pappa bodde i USA i långa perioder.
- Jag fick inte läsa för mamma. Men jag läste jämt ändå, låg under täcket med ficklampa och läste. Jag läste ut skolbiblioteket och gick över till vuxenbiblioteket.
- Jag läste mest romaner. Arbetarromaner: Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson. Jag läste Barbro Alving, "Bang", hon var min stora idol. Hon skrev om sitt eget liv.

Måste kunna berätta
- Det var berättelserna som lockade. Den som ska skriva något intressant måste kunna berätta.
Något eget berättande blev det just inte. Annat kom i vägen.
- Jag fick barn när jag var 15 år. Vi fick skriva till kungen så att jag kunde gifta mig som 17-åring, och så fick jag ett barn till.
Hon skrev dagbok. Ett tag.
- Mamma fick tag i min dagbok och fick reda på sånt som hon inte borde få reda på.
Livet som ung gift bondmora i När var inget som Carin Häglund trivdes med.
- Det är ingen tid jag minns med glädje. Det var slitigt och gav inte så mycket.
Men det fanns en utväg, och den kom uppifrån.
- Henning Jacobsson var Gotlänningens chefredaktör. Han kallades "Luft-Kalle", för han flygfotograferade Gotland. Man fick skriva in och berätta om det som fanns på bilderna och det gjorde jag och det kom i tryck.
- Det var en otrolig känsla. Jag kommer ihåg när jag var inne och fick betalt, 35 öre centimetern. Det var bra betalt och första gången jag hade några egna pengar.

Bygdereporter
"Luft-Kalle" var så nöjd med hennes text att Carin Häglund fick bli bygdereporter i När med omnejd. 1959 kom den första texten in.
- Jag skrev om folk som gjorde något speciellt. Reportage, inga nyheter. Jag har aldrig varit intresserad av nyheter.
1963 blev hon anställd på Gotlänningen. Och reportageserierna har avlöst varandra.
- Jag tog över efter Arvid Ohlsson och skrev om människorna som bodde på de gotländska gårdarna. Sedan hade vi en serie som hette "Socknen i mitten". Jag skrev om "Gotland i litteraturen" och "Kvinnoliv på Gotland".

Fiskelägena
- Men den serie som jag är mest nöjd med handlade om människorna i de gotländska fiskelägena. Efter fyra avsnitt frågade en kollega "Vem tror du orkar läsa det här?". Det blev 44 avsnitt och kom ut som bok sedan, "Strandfolk och fiskelägen".

Slutskrivet
Men nu är det alltså slutskrivet, och Carin Häglund har aldrig ångrat att hon lämnade torvan i När.
- Jag är väldigt nöjd med mitt yrkesval. Jag hade ingen utbildning men har ändå kunnat försörja mig på det ett helt liv. Synd bara att det tog slut så hastigt!
- Hade jag kunnat hade jag fortsatt att skriva. Jag skulle ha velat skriva en bok om min mor - hon är värd all beundran som klarade sig själv som sockensömmerska i När.