Anna levde tillsammans med en alkoholist och insåg så småningom att hon var precis lika sjuk som han var.
-Det låter kanske konstigt, men nu när jag håller på att tillfriskna så känner jag att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Utan den hade jag inte varit den jag är i dag. Det har varit lärorikt. Många ser alkoholisten enbart som alkoholist, men det finns ju alltid en människa bakom sjukdomen, säger Anna.
Det kallas medberoende. Även om man inte dricker själv, så dras man in i beteenden och mönster som inte är friska. Man hamnar i en känslomässig osjälvständighet där egna känslor och behov får stå tillbaka.
Olika syn på alkohol
-Jag skyddade honom, upprätthöll fasaden inför familj och vänner. Ringde hans jobb och sa att han var förkyld när han druckit och inte kunde jobba.Gjorde det möjligt för honom att fortsätta.
Anna har alltid varit mycket sparsam med alkohol. När hon träffade Peter reagerade hon lite över att han drack varje helg.
-Vi hade väldigt olika syn på alkohol, men i början var det inget problem. Så småningom såg jag tecken på att allt inte var som det skulle. Hans personlighet förändrades och jag insåg att han var beroende, berättar Anna. Men vi levde ihop i sex år innan han erkände att han var alkoholist.
Besviken - och sviken
Peter var beredd att göra något åt problemet. Han kontaktade kommunens alkohol- och drogrådgivning och tillsammans med Anna var han där på några samtal. Och han började äta antabus.
-Det var fantastiskt att vakna varje morgon när han var nykter. Första tiden var som en smekmånad, och det höll i nästan ett helt år, berättar Anna. Men så tog han ett återfall och jag kände mig oerhört besviken. Och sviken. Men vi hade små barn och jag kände mig ändå optimistisk, tänkte att det måste bli bra så småningom.
Återfallen blev många. Peter drack på ett annat sätt nu, ofta en vecka i sträck. Och han började gömma flaskor. Anna föll tillbaka i bottenlös förtvivlan. Peter växlade mellan att vara aggressiv och att bli gråtmild när han druckit. Anna fick höra hur värdelös hon och hennes familj var. Att det var hennes fel att Peter drack. Hennes självkänsla sjönk i botten.
-Jag kände mig värdelös, men jag tror på Gud och tänkte att detta kanske var en prövning jag skulle gå igenom, även om jag ibland kände att jag borde lämna honom, för barnens skull. Kanske också för min egen. Och ibland sa Peter att jag skulle lämna honom, att jag förtjänade bättre.
Hon önskade döden
Men hoppet höll henne kvar. Just då kände hon att det inte fanns någon utväg. Ibland gav Peter signaler om att han ville dö, fast det egentligen var ett rop på hjälp.
Men det fanns stunder då Anna faktiskt önskade att han skulle dö. Det skulle lösa alla problem.
-Under hans återfall var det jag som höll ihop vardagslivet, tog hand om barnen, såg till att de fick mat och rena kläder. Skötte allt, men utan att vara känslomässigt närvarande. När återfallet var över gick luften ur mig och jag blev helt slut.
På alkohol- och drogrådgivningen hade de fått tips om boken Anhörig av Katerina Janouch. Anna läste den och insåg att hon behövde hjälp.
Skönt att slippa hemligheten
-För två och ett halvt år sedan anmälde jag mig till en anhöriggrupp. Det var otroligt skönt att få träffa andra i samma situation, få öppna sig och prata med någon som förstod och slippa bära på den hemlighet som alkoholism ofta blir i en familj. Att få sätta ord på sina känslor, lära sig vad medberoende är.
Peters drickande tilltog sista halvåret de levde tillsammans och förra sommaren resulterade det i en händelse som fick Anna och Peter att separera.
Och att båda började i behandling. Han i en grupp på heltid under fem veckor och hon i en anhöriggrupp en kväll i veckan under åtta veckor.
Glad att det finns hjälp
-Efter det fick vi lättare att prata och kunde reda upp saker. Jag skrev ett kontrakt med mig själv. Att inte ta ansvar för andras liv och problem. Jag inriktar mig på att jag ska må bra. Och vi kör nu med öppna kort, även gentemot barnen. Så jag är oerhört glad att det finns hjälp att få, även för oss anhöriga, säger Anna.