Hon har huvudet fullt av klanger
Tonsättaren Mirjam Tally lämnade Estland för Sverige, Gotland och Visby.Och här är hon nu, med huvudet fullt av klanger.
Foto:
Pianoklink i en rum just intill, pianoklink längre bort, en akustisk gitarr någonstans ifrån. Stegen av människor som går, men inga röster.
Vi har talats vid i telefon, tonsättaren Mirjam Tally och jag, men aldrig träffats tidigare.
Därför är det i sanning överraskande när hon efter "hej" och "välkommen" säger:
- Kom får du se, där är Studio Alpha, ser du där inne, det var där jag satt när jag kom till Gotland första gången och det var där jag satt när jag träffade Jesper.
Nu är de gifta sedan tre år, Mirjam och hennes Jesper Elén.
Musik med tvång
2005, i samband med det nordisk-baltiska utbytet, gjorde hon sitt första besök i Visby.
Men hon mötte inte bara kärleken, hon komponerade även ett stycke musik som sedan kom att uppföras i Reykjavik.
Mirjam Tally är utbildad i komposition vid musikaliska akademin i Tallinn. Numera arbetar hon vid Visby tonsättarcentrum samt tonsättarskolan.
Tidigare i år utsågs hon till årets tonsättare av Sveriges Radio P2. I motiveringen står, bland annat: Mirjam Tally är en mycket begåvad och nyskapande tonsättare med en fascinerande och egenartad klangvärld där instrument och röster ofta kombineras med elektroniska inslag.
2008 fick hon Kungliga Musikaliska Akademins prestigefulla lilla Christ Jonsson-pris för sitt stycke "Turbulence".
Kalt rum; ett tomt skrivbord, två stolar, ingenting mer. Mirjams blick är pigg, livfull, skrattet alltid nära.
Hon har grå tröja med svart scarf över axlarna, sitter med ena knät över det andra och jag frågar, för att få igång intervjun:
Hur går det till när du skriver din musik?
- Jag sitter mest hemma. Ibland går det fort om man har någon idé på gång, annars får man tvinga fram det. Jag försöker vara väldigt mycket inne i stycket när jag komponerar och inte göra så mycket annat som stör.
Stänga av telefonen och leva på burkmat, menar du?
- Nej, inte riktigt, men jobba väldigt koncentrerat, ofta på kvällarna, på dagarna är det så många plikter som kallar.
Berätta om din skivsamling.
- En del jazzskivor, lite crossover. Mycket är kvar i Estland och innan jag flyttade hit gav jag bort ganska mycket till vänner och kollegor. Efter att jag slutat jobba på radion kändes det lite meningslöst att äga så många skivor. Min samling är ganska blandad, ändå, ja, kanske inte popmusik, inte Madonna och sånt som jag lyssnade på som tonåring, man ändras ju med åren.
Ingen Madonna nu, alltså?
- Nej. Och jag lyssnar inte särskilt mycket på musik alls, tonsättare gör sällan det. Man har så mycket klanger inne i huvudet ändå. Det finns mycket buller och olika ljud omkring oss hela tiden. Man orkar inte ta in allt.
En historisk tid
Som tonsättare blir man extra känslig mot alla ljud i vardagsmiljön, säger Mirjam. Ibland fångar ens uppmärksamhet ett ljud, som kan tolkas nästan musikaliskt.
- Därför är min stora hobby att spela in olika ljud, gnissel i hamnen och annat... Man kan göra mycket med vardagliga ljud! Några år sen hittade jag en "sorglig" fabrik nära Visby som jag spelade in och som var en av mina inspirationskällor när jag skrev stycket "Turbulence". Fabrikens gnissel lät som en melodi, med flöjter och trummor...konstigt.
Mirjam Tally växte upp i Tallinn. Under barndomen tillhörde det Sovjetunionen. 1991, när Mirjam var 15, blev Estland till slut självständig stat.
Det var en turbulent tid, Mirjam tar sig dit i minnet, till tanks och tumult. Från det tysta rummet till de högljudda stämningarna som rådde i staden:
- Man var mitt i ett politiskt skeende...att Estland blev självständigt, det var nästan något religiöst över det.
Insåg du det just då att det var just historia som skrevs?
- Ja, faktiskt...det kändes så. Folk var helt fanatiska, allt var positivt, det var framtiden som var här. Fast nu har det gått tillbaka lite igen, det är mycket nykapitalism och sånt, väldigt elitistiskt.
Vi talar om hennes uppväxt, om pianolektionerna hon inte längre ville gå till när hon var tolv och mamma och pappa skildes.
Hur livet blev kaotiskt och utan styrsel.
- Jag kände bara stress, minns jag. Jag ville inte spela piano, jag ville hitta andra banor. Det fanns inget stöd att få från lärare, inga psykologer, jag tror jag hade behövt det då...det var en väldigt jobbig tid.
Hur tog du dig ur det?
- Jag gick väl in i mig själv, höll på med konst, skrev dikter, intresserade mig för utomjordingar.
Utomjord...
- Jo, haha. Jag var på ett ställe där en ufolog, eller var det heter, kom och pratade och jag tyckte det var spännande så jag gick med i en ufo-grupp.
Hur många ufon har du sett?
- Inget. Jag tror...vad ska jag säga, jag tror att vissa kanske kan se sånt som inte finns i denna verklighet, men det kan inte jag.
Så du skriver ufo-musik istället.
- Ja, kanske, vi har skojat om det, att min musik låter lite ufo.
Fortfarande bara början
Mirjam säger att hon alltid, redan som barn, tänkte sig en framtid inom det konstnärliga.
Inte med drömmen att bli ett världsnamn och uppmärksammas utomlands - vilket hon alltså gjorts, hennes musik har framförts i flera länder, du ser dem i faktarutan intill. Men att få ägna sig åt uttryck och skapande.
I tonåren lyssnade Mirjam på Madonna och Sabrina, på KLF och Pet Shop Boys. Michael Jackson var nummer ett, hon hade honom på en affisch i flickrummet. I dag är Björk popfavoriten.
Och hon minns farföräldrarnas gård på landet. När hon berättar om skogen och trädgården går det att höra äpplena dunsa och granarna knarra i blåsten, så levande tycks den tiden för henne.
Där utanför tonsättarcentrum andas sommaren ut, folk åt glass i solen när jag tog mig hit. Men här, i det kala rummet, frågar jag Mirjam vad hon lärt sig i livet de senaste tio åren och hon säger att hon inte är lika blyg som förr.
Hon var väldigt tyst och tillbakadragen som barn, säger hon och spåren finns kvar, om än inte lika tydliga.
- Och jag har nog lärt mig att jag fortfarande bara är i början. Man blev inte klokare med åren som de sa när man var liten. Barn är egentligen mycket klokare än oss vuxna. De säger vad de tycker, vuxna har sin dubbelmoral. Vi tappar det där självklara med tiden, det är trist.
Har du kontakt med vänner från den tiden?
- Med skolkompisar bara på Facebook. Och jag flyttade en del när föräldrarna skilde sig så kontakten med de kompisarna har jag inte heller.
Mirjam Tally skrattar mycket, äter fil och müsli till frukost, gillar att skriva filmmusik, har inget favoritlag men är, som hon säger, "väldigt förtjust i Zlatan".
Berätta om kärlek, Mirjam, du som mött den i just det här huset. Hur är kärlek?
- En känsla som drar som en magnet. Och så testar man...har jag uppfattat rätt? Är det något eller har jag fattat helt fel? Måste jag kolla lite mer? Men kärlek kan gå över också och då gör det ont. Och orsaka krig, jag tänker på gamla kungar, det var alltid någon kvinna inblandad när de krigade.
Jag tänker att hon där fångade förälskelsen på pricken. Dragningskraften, de öppna registrerande sinnena.
Elgitarr och läder
Mirjam har flyttat från sitt land till ett annat, och har bredvid den svartblå flaggan också tagit till sig en blågul.
Den största förändringen var att "förlora ett helt närverk", som hon säger. För det var väldigt ensamt i Visby till en början.
Tunga dagar, men egentligen aldrig funderingar på om hon verkligen gjort rätt.
Minns du den stund då det slog dig att du faktiskt flyttat till ett annat land?
- Ja. Plötsligt ringde inte telefonen längre. Den var tyst. Jag hade inget jobb, kunde inte språket. Men sen anmälde jag mig till en Komvux-kurs.
I dag snavar Mirjam på det nya språkets ord ibland, söker efter uttryck, men talar i övrigt utmärkt och lite rolig svenska.
Mirjam säger att hon inte är någon vidare instrumentalist. Hennes musikskapande sker mest vid synthersizers och datorer och hon ser sig främst som en teoretiker.
Men blir du aldrig sugen på att dra på läderbrallor och tjuta loss på en elgitarr?
- Jo, faktiskt, elgitarr DET skulle vara häftigt, säger hon och drar lite luftgitarr. Men läderbyxor har jag redan.
Senaste tiden har Mirjam Tally arbetat med de världsmusikdagar som pågår i Visby sedan i går.
Närmast i tiden är att ta tag i det pianostycke som ska komponeras för pianisten Peter Friis Johansson, som fick P2:s musikerpris. Det ska vara färdigt i januari.
Så jobbar vi med nyheter