Sofia Hoas i Vänge har mer än daglig kontakt med sina vänner i södra Ukraina. Gammalsvenskby är beläget på floden Dneprs norra strand, inte långt från Krimhalvön.
Hennes farmor och farfar bodde där, där har Sofia familjerötter, precis som så många andra ättlingar på Gotland.
Genom åren har hon ägnat kraft åt att, genom vänföreningen, utveckla bland annat jordbruket och kulturarvsturismen.
Men nu, sedan Ukraina invaderats, har hon en annan uppgift. Närmast fungerar hon som sambandscentral för människor i byn.
– Jag har fortlöpande kontakt med ett tiotal personer. Det har inneburit att jag kan sätta folk i byn i kontakt med varandra i olika frågor. Det känns bra.
Bra känns också, för svenskbybornas del, vetskapen om att människor på Gotland samlar in pengar och håller manifestationer.
– Att veta att det finns människor här som stödjer dem ger dem ett hopp. Det vi gör här är inte oviktigt, säger Sofia Hoas.
Läget är att medicinerna börjar ta slut. Än finns det mat även om mjöl och socker börjar tryta. Många potatiskällare är fulla och brödbilen kommer ibland.
Den 8 mars är av hävd den stora potatisdagen då vårbruket inleds.
– När det blir varmare börjar de sätta potatis för hand, säger de. Någon diesel till maskinerna finns inte. Men det låter hoppfulla, de jag pratat med. Ändå är jag är rädd för den humanitära katastrofen, både på kort och lång sikt. Hur ska maten räcka?
I dag kontrollerar Ryssland området söder om Dnepr. Tidigt togs staden Nova Kachovka med sin viktiga kraftdamm, den ligger två mil från Gammalsvenskby.
Under onsdagseftermiddagen tycktes Ryssland på väg att ta även närmsta stora staden Cherson, med sina 300 000 invånare.
Gammalsvenskby är därmed avskuret från alla större städer.
När du talar med dina kontakter, Sofia, hur är stämningen?
– Kamp. De vill inte bli ryssar, de förbrukar inte mer mat än de behöver och samlar in mat och kläder till bättre behövande. Samtidigt kommer rapporter från andra håll om släktingar som dött, så allt kommer väldigt nära.