Hon låter det förflutna berätta
Att Maria Lingström blev arkeolog är inte särskilt konstigt. Hon hade bestämt sig redan när hon var sju. Jodå, det finns bevis i lämningar från tidigt 1980-tal. - Jag skrev det i min "Mina vänner"-bok som jag hade när jag gick i ettan, berättar hon.
Det är där hon är född och uppvuxen.
Mitt i historien.
Så yrkesvalet är kanske inte så förvånande.
Om du är i något sammanhang där folk inte känner dig och du berättar vad du gör, vad säger folk då?
- En del säger "oj, vad spännande, men det är svårt att få ett fast jobb, va?". Andra tycker att det mest verkar flummigt. Och så frågar de om penseln.
Vadå?
- Ja, att vi ligger och borstar med en pensel, det frågar alla om.
Men det gör ni väl?
- Ja, det gör vi, kanske två procent av fältarbetet. Annars använder vi grävmaskiner och stora verktyg, som spadar och hackor, det viktigaste redskapet är nog skärsleven som man alltid har i fickan, det är som en murarspade.
- Dessutom är de allra flesta IT-arkeologer, man mäter in med GPS och anväder fältdator med digitala kartor...vi har många tekniska hjälpmedel.
Livslångt intresse
Under sommaren har Maria Lingström inlett förverkligandet av ett drömprojektet "Mästerby 1361": att ta reda på exakt var i Mästerby gutarnas slag mot danske kungen Valdemar Atterdag stod 1361.
Men också vad som egentligen hände: hur många strider som stod, hur de utvecklade sig och hur folk var utrustade.
Fältarbetet är slut för säsongen och i Uppsala pågår analyserna av sommarens fynd.
När hon berättar om forskningen där vi sitter, hon med en mugg te och jag med block och penna, förflyttar hon sig dit, till den tiden.
Det gnistrar om henne och det känns i rummet att orden kommer från hjärtat.
- Det är så otroligt spännande...och jag har märkt hur levande det är i socknen, det här som hände för 650 år sedan, verkligen en del av Mästerbybornas identitet i dag...hade gutarna lyckats slå Atterdag då hade slaget vid ringmuren aldrig skett, men...man förlorade stort vilket gjorde att ställningarna försvagades...det som hände i Mästerby är en stor del av hur Gotlands historia blev...
Du brinner verkligen, som om du lever parallella liv.
- Ja, just nu är jag så uppslukad av det här, jag håller på att gå igenom de fynd vi gjorde, det är så häftigt.
I hela sitt liv har Maria Lingström varit intresserad av historia.
Och det som fascinerade henne som liten flicka, som hon skrev i den där vänboken, lämnade henne aldrig så när hon var 19 flyttade hon till Uppsala och utbildade sig till arkeolog.
Glad eldstad
Man skiljer på forskningsprojekt (som egna projektet "Mästerby 1361") och exploateringsarkeologi (inför vägbyggen och liknande).
Jag frågar om hon alltid vet vad hon letar efter. Det vet hon, säger hon.
- Just nu letar vi spår efter slagen i Mästerby och det kan vara det mesta. Man söker inte föremål för föremålens skull utan för vad de kan berätta om den tiden. Många tror att vi är nån slags knappologer och samlar prylar och lägger på rad...
Gör ni inte?
- Nej, man kan bli lika glad av en...av en eldstad som ett smycke.
Är du samlare privat, då? Av skor eller vykort eller...
- Nej, du, inte det heller.
Men det finns ju inget facit. Hur vet du att det du kommer fram till stämmer, att det är sanning?
- Dels har man ju kol 14-metoden som gör att man kan placera in fynden i rätt tid. Sen får man dra paralleller med andra undersökningar...men det är ju hela tiden ett tolkande.
Det går att hitta de mest skilda saker från den tid som flytt; smycken, lerkärl, eldstäder, bostadsgrunder.
Men det finns, förstår jag, ett slags fynd som är mer speciellt än allting annat - att hitta kvarlevorna av en människa.
Hur är det, Maria? Försök beskriva.
- Det är...ja, man fylls av en enorm respekt, faktiskt. Man kanske ser hur personen lagts i en grav, förmodligen av sina anhöriga...man funderar verkligen på den personens liv, hur han eller hon hade det, det gör man.
Känner vördnad?
- Jo, man stannar upp...det blir ett band tillbaka till historien.
Maria dricker sitt te ur en brun mugg av keramik, där ute skrattar solen, vi pratar om förr och nu. Jag berättar om den historia-lärare jag hade i skolan, hur han i sin gråspräckliga kavaj staplade årtal: 1066, 1905, 1789, 1718, 1560 (Facit på nästa sida).
Jag minns dem, men vet inte riktigt vad jag ska ha dem till.
Jag berättar att jag blir avundsjuk på Maria som lever historien till synes vid sidan av alla dessa årtal, som gjort den till sin.
- Det är många som säger så...historia är verkligen inte bara kungar, det är så mycket mer, kulturhistoria, socialhistoria, genushistoria, ekonomisk historia...det är synd att skolan har skrämt bort så många, det är viktigt att ha perspektiv på livet.
Historien vill hit
Vad är du mer intressad av, inte bara arkeologi väl?
- Nej...jag är väldigt intresserad av gotländska kyrkor och...
Men kom igen!
- Ja, jo, jag vet...men säg motion och friluftsliv, då, det tycker jag om. Jag var på Sandön i somras med familjen, det var fantastiskt. Sandön är...ja, där kan man hämta kraft.
Berätta om en perfekt lördagsmorgon.
- Då är det långfrukost med familjen, man läser tidningar, tar det lugn och har hela förmiddagen fri.
Så svarar alla jag frågar.
- Ja, det är väl så, det säger väl en det om vår tid, man har det så inrutat till vardags...jobb och dagis och det ena med det andra, man behöver en paus.
Vi talar om vår egen tid, 2000-talet, och Maria Lingström funderar kring vad man i framtiden eventuellt ska kunna läsa ut om oss.
Det är svårt, säger hon.
- Vi har ju så otroligt många skriftliga källor jämfört med andra perioder, frågan är väl hur dessa ofta digitala källor ska kunna långtidsbevaras.
- Men arkeologin behövs alltid som ett komplement till det skriftliga källmaterialet, det ser man inte minst på slagfältsarkeologin, som ibland har skrivit om historien. Historiskt sett så är det ju bara segrarens röst som gör sig hörd i efterhand.
Ernst Kirschsteiger, han som bygger i tv, du vet...
- Ja?
...brukar fundera på vad rummen vill honom. Kan du känna så...att dina fynd vill dig något?
- Absolut, det har jag känt i sommar...det är som om summan av våra insatser har lett till nånting ännu större, att det...att det verkligen finns en historia där ute som vill bli berättad...
Är det så?
- Ja...jo...definitivt...det är väldigt, väldigt spännande.
Brödpenslar
Hade folk roligt 1361?
- Tio år innan dess kom ju digerdöden och vi vet ju inte hur hårt den drabbade ön...men fram till 1300-talets mitt levde man nog ett behagligt liv här på Gotland och handlade...
...på Atterdags?
- ...med länderna runt om Östersjön. Men sen tog det abrupt slut.
Var Valdemar en trevlig kille?
- Nja, jag vet inte, har skildras ju som en hårdför krigarkung men 1600-talsprästen Strelow skrev om Valdemar i en krönika att "han var en god lutenist".
Lutenist?
- Bra på att spela luta, alltså. Och då vänder ju bilden något.
Innan jag träffar Maria berättar jag för femåringen hemma att jag ska träffa en tjej som gräver efter skatter.
Han blir först tyst, fundersam, sedan säger han att jag måste fråga det där om skattkartorna. Så jag gör det:
Finns det ett kryss på kartan där skatten ligger?
- Ja, du...ofta använder man gamla kartor och där kan det finnas gravar utmärkta som man inte längre kan se, så i den meningen kan man kanske säga att skatten är utmärkt.
* * *
Ja, just det, penslarna. Det är inga specialverktyg de använder.
Det är vanliga brödpenslar. Såna men penslar ägg med.
Okej, en sak till, Maria, gillade du de snabba eller lugna låtarna bäst på Sävefesterna?
- Va? Både och, tror jag. I nämnd ordning, först snabba, sen lugna. Hurså?
Grävande journalistik, bara.
Så jobbar vi med nyheter