Hon levde som i en bubbla
I två år levede Jenny Bergfoth Daun som i en bubbla.Succé med gruppen Excellence, Sveriges första Popstars.Men plötsligt var det över.- Det var hemskt, jag kände mig som ingenting, säger hon.
Foto: Krister Nordin
Huset håller på att renoveras; slipmaskiner, målarpytsar, väggar har rivits, flyttats, köket ska få sitt vad det lider.
Vi sitter i den vita soffgruppen på övervåningen, Jenny serverar latte i höga glas och en sån där lång sked att röra med. Vi pratar om det osannolika som hände.
Om succén. Och hur det blev sen när den där bubblan i ingressen sprack. Men, för att ta det från början:
Vad åt du till frukost i morse?
- Gröt. Alltid gröt, fiberrik havregrynsgröt.
Det är december 2000. Kanal 5 ska dra igång auditions för nya tv-satsningen "Popstars".
Jenny, som växte upp i lilla Tierp mellan Uppsala och Gävle, hade närt artistdrömmar sedan hon var liten; bjudit in grannarna på cirkus, sjungit, dansat.
- Jag visste redan när jag var litenjag bara visste att jag skulle hålla på med musik eller artisteri, det var hela tiden klart för mig, säger hon.
Nu, 2000, arbetar Jenny på ett kafé i Danderyd, extraknäcker som demosångerska men har inte en tanke på att söka in till "Popstars", ett slags dåtida "Idol".
Men tjejkompisarna övertalar henne. Och hon går dit - och så blir det som det blir.
Ingen vilja att bli känd
Av ett par tusen tjejer och killar är hon en av fem som så småningom flyttar ihop i en lägenhet i Stockholm och där - allt inför tv-kamerorna - arbetar sig fram till en plats i rampljus och på topplistor.
När du befann du dig mitt i det där, Jenny. Hur var det då?
Hon lutar sig fram, blicken blir intensiv, även händerna, armarna, talar:
- Det var som i en bubbla och inne i den så hände liksom allt, , man hängde inte medibland stack man ut huvudet och shit! är det det här som är verkligheten eller är det här inne?...man hann aldrig tänka, aldrig reflektera.
Excellence var Sveriges första tv-producerade popgrupp. Nu är det vardagsmat, vi har dem runt oss hela tiden: Darin, Agnes, Sebastian, Marcusartister som i flera fall bara får sina fifteen minutes of fame.
Excellence slog igenom med låten Need to know (Eenie Meenie Miny Moe) och efter den följde - allt.
Skivsigneringar, köpcenterspelningar, klubbgig, tv-shower, radioinslag, tidningsintervjuer, filmpremiärer, röda mattor, korta resor och långa, från Luleå till Örebro till Malmö till Stockholm på samma dag, hotellnätter, stylister, producenter, managers, skivinspelningar, melodifestivalen, Bingolotto, Gladiatorerna, gratis champagne, livvakter, videoshots, fotosessions, autografskrivandeallt i en storm av intryck.
Vad drev dig in i detta? Viljan att bli känd?
- Inte för att bli känd, nej, verkligen intedet var musiken, vilken lycka! jag ska få spela in en video och en skiva, jag ska få sjunga och dansa inför en massa människor, det var bara så härligtdet fanns inte en tanke på att bli nån slags kändis.
Kul när det gick bra
Men det blev hon. Superkändis.
Jenny var dessutom den i bandet som blev mest exploaterad, var mycket i tidningar och tv på egen hand.
- Jag bjöd väl mycket på mig själv, var öppenjag är sån som person, glad och omtänksam, vill alltid att folk ska må bra runt om mig.
Jenny Bergfoth Daun gestikulerar när hon pratar, skrattar gärna och mycket, blicken är stadig, hågkomsterna många.
- Gud vad kul det här varatt få berätta, säger hon spontant under den timslånga intervjun.
Excellence existerade i två år. Ett album blev det och förutom "Need to know" är möjligen svenska OS-låten till Salt Lake City 2002, "Vi ska vinna, vi ska ta dom" tillsammans med Markoolio det som människor minns mest.
2003 upplöstes gruppen, medlemmarna hade tröttnat och i dag har medlemmarna bara sparsam kontakt, nåt mejl nån gång, ett sms.
Gruppen var en produkt, låtarna var serverade, vissa kunde bandet stå för, andra inte.
- Men vi hade vår egen starka vilja och slogs för våra åsikter, men om det blev så...tja, mycket var det att bara hänga med på.
Det är fyra år sedan Excellence upplöstes, hur ser du på den tiden i dag?
- Ja, dujag vet inte om jag hade velat göra det igenoch jag vet inte om jag skulle önska min värsta fiende det som kändisskapet innebär.
Berätta.
- Det var hemskt.
Hur då?
- Det var kul när det gick bra, när ett helt torg följde efter en och man hade livvakter med sig. Då var man artist, då var man i sin roll, men
Jobbigt för "Idol"-folket
Jenny stannar upp, tänker sig bakåt, tar sig in i de där dagarna, det där tumultet.
-det var inte kul när man bara skulle ut till Ica och det tog tre timmar för att man fick skriva autograferjag ville verkligen ge folk den tiden, vilket fick till följd att man själv blev stressadjag var ju inte mer än 20, 21, en tid när man håller på att hitta sig själv som vuxen
Det var så alltså?
- Att man blev igenkänd?
Ja.
- Hela tiden, det var inte klokttissel och tassel, "är det inte hon?", en del ställde sig och pekade, värst var nog föräldrarna, ibland var man bara tvungen att springa.
Vad åt du till frukost? Då alltså?
- Hotellbufféer. Om vi hann. Annars var det mycket chips och godis på Statoilmackarman fick se ganska många mackar, ha ha.
I dag är Jenny egen företagare, driver yogastudio i Visby, hjälper människor att slappna av, hitta sitt inte lugn.
Det har hon själv gjort, säger hon.
Men det tog sin tid.
- Jag trodde ju jag skulle vara popstjärna resten av mitt liv, man tror ju det, och sen, plötsligt, var man ingen, hade ingen identitet. Jag var fortfarande känd för Excellence men Excellence fanns ju inte längre.
Hur hanterade du det?
- Tjajag slutade gå ut, det är väl det som kallas torgskräckjag bodde vid Skanstull då, jag satt hemma, jag vet intedet var fruktansvärt. Självförtroendet, jag har alltid haft dåligt självförtroende, men det jag trots allt byggt upp bara rann av, jag kände mig somingenting.
Jenny följer inte "Idol" i tv, men hon är så klart inte omedveten om programmet. Jag frågar vad hon tänker om dem som är med, de som går långt i tävlingen, som slår igenom.
- Jag tycker synd om dem.
Varför?
- Jag tror det kan bli väldigt jobbigt för många av demibland önskar jag att jag kunde hjälpa dem, förklara hur det kommer att bli, det hade jag velat veta. Ha nån att prata med.
Vet de vad de ger sig in på?
- Absolut inte. Jag tänkte ju att jag skulle få hålla på med musiken i hela mitt liv, för vi skulle ju överleva, Excellence skulle ju överleva.
Vi bläddrar i två fulla klippärmar; förstasidor i Okej, i Veckorevyn, artiklar från alla stora tidningar, affischer, posters. På golvet mot väggen i ett av villans rum står guld- och platinaskivor lutade bredvid ett glasat bandfoto. Dokument från en annan tid.
Vad lärde du dig som du har användning för i dag?
Jenny blir tyst, tittar länge ut i ingenting, funderar, säger sen:
Tidvis ånger
- Bra frågajag vet intejag har växt som människa, lärt mig om mig själv. Nu är jag noga med att ta det lugnare, att jobba i egen takt. Jag skulle gärna hålla på med musik, här på Gotland, kanske, men inte på den nivån igen. Aldrig.
Hur närvarande är Excellence i ditt liv i dag?
- Inte mycket, ingen media, inga premiärerden här intervjun var jättekul, nu när jag lagt den bakom migmen precis efteråtnej
Har du någon gång ångrat vad du gav dig in på?
- Vissa stunder. Då, för några år sedan, önskade jag att jag aldrig gjort det. Men i det stora hela var det ändå otroligt roligt...och så fick jag ju leka popstjärna på riktigt!
Vad bra, Jenny, tack för att du tog dig tid.
- Är det slut? Jag vill berätta mer, kan jag inte få berätta mer!
Okej.
* * *
Och så dyker hon ner i de där åren igen: omtagningarna under videoinspelningar, skivsigneringarna, Gröna Lund med 18 000 i publiken, Rantarocken i finska Vasa då 60 000 pers var där. Berättar hur det egentligen var i den där lägenheten, berättar om den verklighet hon en gång levde i.
Eller vilket som nu var det verkliga.
Så jobbar vi med nyheter