22 augusti i fjol anlände Tove Vahlne till Gotland för första gången i sitt liv. Från Stockholm i en blå Saab fullpackad med saker och med ett huvud fullt av bilder:
- Jag visste ju med sunt förnuft att det var en ö med civilisation...men ändå hade jag de här bilderna av grusvägar överallt, lite pittoreskt, sådär.
Hon skrattar till när hon säger det, hör hur knasigt det låter.
- Det var nervöst. Förväntansfullt. Första jobbet som skådespelare på en ö där jag aldrig satt min fot. Jag visste ju att det var tre timmar med båt, men blev ändå så ställd när man plötsligt bara såg vatten runt om sig.
Annars har ju många i din ålder varit här och festat.
- Inte jag. Och på västkusten där jag kommer ifrån (Varberg) är det inte givet att man åker hit.
Så vilken plats hade du erfarenhet av istället?
- Frankrike, tror jag. Jag var mycket i Frankrike med familjen när jag växte upp, mamma och pappa var intresserade av fransk kultur. Det är en stark känsla jag har...alla sommarresor dit, fransk mat, fransk musik...
Tove Vahlne är årsanställd på Länsteatern i Visby, hennes första jobb som skådespelare. Just nu spelar hon i skrattfesten "Rampfeber" men har flera andra uppsättningar bakom sig. I sommar tar anställningen slut, den hon fick efter att ha haft teaterchefen Thomas Sundström som lärare på musikalutbildningen på Kulturama i Stockholm.
Måndag i mars. Det har blivit missförstånd om tiden, klockan är kvart över tolv och Tove öppnar sovklädd, trodde jag skulle komma en timme senare.
- Det blev lite sent i går, Chris (pojkvännen) är här och vi har lite svårt att komma i säng, sitter mest och ser film halva nätterna.
Vi sitter, sedan hon fått på sig ordentligt, i det gårdshus hon hyr i Visby. Det här ska, tänker jag mig, bli en intervju om att bli den man är, om framtida drömmar och euforin på en scen.
Men efter bara ett par minuter börjar Tove prata om döden.
Fast först går vi bakåt i tiden för att få en bakgrund, en bas. Tillbaka till uppväxten i Varberg.
Vem var du då, i högstadie- och gymnasieåren?
- Jag var väldigt duktig i skolan, trevlig, omtyckt av lärarna. Men egentligen var jag nog en smygperson, för samtidigt var jag rätt rebellisk, var ute och träffade äldre killar. Jag var en av de tuffa tjejerna som testade gränser, lite häftig, drack folköl, gick på villafester...
Hur är det att vara "en av de tuffa"? Det var ju er jag trånade efter under min uppväxt men aldrig vågade närma mig.
- Jag har tänkt lite på det...men jag kände mig egentligen aldrig som en av dem, det var inte självklart. Det var mycket osäkerhet, en rädsla att falla ur, liksom. Jag tillhörde nog aldrig någon grupp...jag flöt över de där osynliga gränserna.
Var det en bra tid, de där åren?
- Ja, det tycker jag. Men det är klart att det påverkat mig att mina föräldrar blev sjuka.
Tove och jag har aldrig träffats förr, ändå är hon omedelbart öppen och berättande; bjuder in i sin värld av ljus och svärta.
- Det finns ju så mycket att berätta, det finns så många historier runt om oss hela tiden, som hon säger.
När Tove var 12 och på väg att ta stegen in i tonåren fick pappa Jan-Olof hjärnblödning. Han var på jobbet, som psykiater, när han plötsligt segnade ned och låg sedan i koma två och en halv månad på Varbergs lasarett innan han dog.
Det var en chock för familjen, också mamma Ditte och storebror Simon.
Starkare - och känsligare
Tove minns tillbaka där hon sitter med sin stora kaffekopp. Solen slår in, gårdshuset är alldeles tyst, i sovrummet ligger Chris, som är amerikan och jobbar som nattklubbsvärd i Stockholm, ännu och sover:
- Det bidrog ju till ytterligare ångest och ifrågasättande i tonåren än vad som kanske är normalt...plötsligt fanns ju ett tomrum att fylla, en massa ansvar man vanligtvis inte har i den åldern.
Kände du av det, ett ökat ansvar?
- Ja, så blev det ju. Jag har efter det alltid känt mig äldre än många i omgivningen. Jag har helt andra erfarenheter, kan känna ibland att jag liksom inte passar in. En sort som inte finns.
Kvar som stöd fanns, ännu en tid, mamma Ditte, med rötter i Danmark, därav namnet.
Tove lämnade Varberg när hon var 19, hon hade sett allt, gjort allt, ville vidare mot något nytt. Och i Stockholm fanns en farbror, så varför inte? Hon fick tag i en lägenhet, jobbade i en skobutik, tog teaterlektioner och där hemma satt mamma och var stolt över att dottern tagit steget ut i livet.
Första gången Tove sjöng på en scen var i sexan på Rosenfredskolan. "Vill ni se en stjärna", rödlockig peruk, silverklänning och långa handskar som Zarah Leander. Och efteråt: allt beröm, alla fina ord!
- Jag kände att det var på riktigt, att jag faktiskt var duktig...sedan dess har nog sången varit min största dröm.
Tove reser sig och hämtar två ramade foton. Pappa och mamma, båda är 22 år när bilderna är tagna. Det känns konstigt, tycker hon. Att hon är äldre än de var när korten togs.
Bilderna är kära och viktiga minnen.
För i januari 2008 avled Toves och Simons mamma av den cancer hon fått diagnosticerad ett halvår tidigare. Och plötsligt blev det så jävla ensamt.
- Jag ringde ju mamma fem gånger om dagen! Frågade om recept på bröd, berättade att jag bäddat sängen, vilka promenader jag gått...så det är klart det blev väldigt tomt.
Hon skrattar åt minnet, men så här var det:
- Brorsan pluggade i Prag då, jag tänkte att nu måste vi flytta hem och bo i mammas lägenhet. Nu är det han och jag, så måste det vara..tankarna är inte så rediga i sådana lägen.
Men allt man vet är att tiden går, och att det mesta tids nog återgår till ett slags normaltillstånd.
- Jag blev jätterädd först, kände mig jättesvag...men ganska snabbt var autopiloten påkopplad igen.
Hur har allt det här påverkat dig?
- Det är svårt att säga, jag vet ju inget annat. Jag har blivit starkare, tror jag, men också känsligare.
Hur då?
- Det var jobbigt att flytta hit, till exempel, eftersom jag blivit mer beroende av någon slags trygghet. Allt det där ligger i mig själv nu, jag måste vara min egen trygghet, har inte så mycket att luta mig emot.
De där telefonsamtalen hem till mamma, menar du.
- Ja, precis. Det är nog en av de saker jag saknar mest. Ingen kan med så få ord få en att känna sig duktig som ens föräldrar, så är det och det saknar jag så mycket i dag.
Varberg är förfluten tid. Simon bor i Stockholm, men vänner finns kvar på västkusten, alla barndomsminnen, till och med ett eget rum hos en expojkväns mamma, Anna-Lena, Toves extramor.
Och trots allt säger Tove fortfarande "hem" när hon pratar om Varberg.
Skådespeleri, utmaning. En blodig kamp som utmynnar i stolthet över sig själv. Kicken att efter att ha darrat som ett asplöv klarat av det som repeterats under lång tid.
Tove är så känslig i början av en produktion, säger hon. Känslorna öppna, så mycket som vill fram, så mycket som kommer fram. Självterapi.
Jag frågar var i livet Tove befinner sig nu och hon säger att hon står i ett vägskäl. I sommar ska hon tillbaka till Stockholm, det vet hon. Hon och Chris ska flytta ihop, det blir första gången hon bor med en kille, det är ett stort steg.
Vad hon ska göra? Ingen aning. Scenbranschen är osäker; Malmö, Karlstad, kanske London...inget är klart, allting är öppet.
Om 20 år, då? Vem är du då?
- Jag hoppas ha en grund i Stockholm...jag är nog gift, hoppas jag, kanske har barn, ett sommarhus i Varberg och ett i Frankrike...nej, jag vet inte, kan man veta det?
En onödig oro
Hon upptäckte ju så småningom, nej, omedelbart, faktiskt, att Gotland har asfalterade vägar och att Visby är en alldeles vanlig stad som med tiden blivit en kompis. Hon känner sig lite stolt över att ha en plats här.
- Men jag har också känt mig som en utböling, det har varit ensamt mellan varven...i det avseendet har staden varit en fiende.
När du sitter vid ditt franska sommarställe om 20 år...vad tänker du om den 24-åriga Tove då?
Hon skrattar åt tankesprången, svårt att svara på, förstås. Omöjligt. Men ändå:
- Jag tror jag tänker: varför oroade hon sig så mycket!? Samtidigt ser jag tillbaka på en tjej som vågade ta utmaningar, men hon hade inte behövt oroa sig så mycket, haha. Det slutade ju bra!
Vad oroar du dig för?
- En slags inre oro, har inte alla det? Att vara duktig, trevlig, tillräcklig, att smälta in. Jag är nog rätt bra på det, egentligen, men den där rädslan finns där alltid.
Jo, jag tror de flesta känner så. "Alla andra verkar så säkra, men jag vet inte var jag passar in".
- Ja, den där osäkerheten. Så kommer jag att tänka om 20 år. Att jag inte hade behövt oroa mig så mycket.