DU&JAG (GT) Sandra Hansen utsattes under uppväxten för sexuella övergrepp, vilket kommit att prägla hela hennes liv. Det liv hon vid två tillfällen försökt göra slut på. Som ung vuxen gör hon nu vad hon kan för att inte tystna.
På vänster underarm finns den tatuering Sandra Hansen gjorde i april i fjol och som ger henne hopp när livet krisar.
”Lights will guide you home”, en strof ur favoritbandet Coldplays låt ”Fix You”. ”Ljuset kommer att leda dig hem”.
– Det är en fras som innehåller allt viktigt. Det finns ett ljus som leder mig hem när det är som svartast. Det kommer att bli bättre, det vet jag nu. Och nu vet jag också att jag verkligen vill leva.
Det är första gången Sandra Hansen är på Gotland när vi möts för den här intervjun.
– Vi åkte alltid till Öland när jag var liten, till Byxelkrok och Böda. Det blev som en tradition och så kom man ingen annanstans, säger hon, som om det krävts en förklaring.
I samband med internationella psykiatridagen föreläste hon i Visby om sitt eget liv. Hur det var och hur det blev, en resa genom helvetet, genom svek och äckel, men som ändå till slut landade i något ljust. Det där ljuset som leder hem.
– För det här är saker det måste pratas om, det är så oerhört viktigt att det inte tystas ner, säger hon.
Sandras arbetar i dag som resurspedagog på en skola i Norrköping. Hon är en ”alldeles vanlig 23-åring som lever ett vanligt liv” som hon säger. Tränar, går på bio, fikar med kompisar, storhandlar på Ica, skämtar och har högt i tak.
Det bagage hon bär är däremot tyngre än de flestas.
Under 14 år utsattes hon för sexuella övergrepp i en ort i Östergötland av en person nära familjen. Från fyra års ålder till arton då hon till slut lyckades ta sig bort från allt.
Hon förstod så väl att det var fel, säger hon. Redan som liten. Men, trots det:
– Jag höll tyst, jag visste att det var något jag inte fick lov att prata om. Och i det liv jag levde, med en mamma med psykisk ohälsa, blev den här personen en trygg plats. Han var snäll, gav mig pengar, saker...jag blev sedd, bekräftad, vilket varje barn behöver. Och jag kunde inte få det i hemmet.
Men också, och det här är minnen som skär i henne: Hur han tillfredsställde sig själv inför den Sandra som bara var ett barn. Hur han kommenterade, fotograferade, hur han rörde vid hennes kropp.
Hon slets sönder. Åts upp inifrån. Först kunde hon för sitt liv inte förstå varför hon mådde så dåligt, där under de sena tonåren.
Självskadebeteende, ätstörningar, panikångestattacker som slutade med ambulansfärd.
– Det var total förnekelse av det egentligen alldeles uppenbara, det insåg jag sedan.
Hon berättar, Sandra, där vi sitter. Berättar om sorgen och vreden, om hatet, avskyn, om övergivenheten, om känslan att inte duga någonting till. Om inte de närmsta älskar en, vem älskar en då?
Berättar om åren i skolan, om kraven på sig själv, om de höga poängen på proven som hon hoppades skulle göra mamma stolt...
– ...men hon såg det aldrig, hon brydde sig inte. Ingen annan såg heller hur jag mådde. Men för mig var det ändå viktigt. Att vara bra i skolan gav mig ett värde åtminstone inför mig själv.
Vid två tillfällen anmäldes övergreppen, en gång av en släkting, en gång av Sandra själv. Förundersökningen lades ner. Det smärtar. Att inte bli trodd av varken familj eller myndigheter.
Sandra har i dag ingen som helst kontakt med någon av de inblandade, vilka samtliga har andra efternamn är hon. Även sin mor har hon brutit med.
Hon försökte ta livet av sig i januari 2012, när hon var 18, men blev förekommen av en kompis mamma. Det kom att bli en slags omstart.
Vi skissar här bara, med svarta streck mot vitt papper: Hon tog studenten och flyttade till Umeå, pluggade juridik och förvaltningsrätt och fick flyt i livet.
...tills det blev vår 2014 och allt började ta emot.
– Jag gick ner mig, allt kom tillbaka och blev värre och värre. Jag reste hem, oanmäld, och ringde på hos mamma, hon visste vad som hänt och tog avstånd från personen men gav aldrig mig något stöd. Jag ville så gärna träffa henne, försöka på nytt, vi hade inte setts på ett halvår men det första hon sade var ”jag har inte tid just nu!”.
En eftermiddag i augusti 2014, bara drygt två år sedan nu. Alltings ände var kommen.
Sandra stod på en stol under kroken i taket där taklampan hängt. Badrocksskärpet hade en ögla anpassad för hennes huvuds storlek.
– Det fanns ingen mening, allt var svart, jag hade googlat självmordsmetoder hela sommaren och det enda jag var rädd för var att det skulle göra ont att dö.
Och så kastade hon sig bort från livet...
...men kände i samma sekund som snaran drogs åt: NEEEJ! JAG VILL INTE! VILL INTE!
–...och så nådde jag stolen med foten, ringde psykakuten och blev inlagd. Sedan gav de mig anmälningsplikt, varje dag tvingades jag gå dit och visa att jag var vid liv. Det var perfekt för mig, då fick jag en uppgift.
Sandra startade en blogg och fick omedelbart läsarstöd. Det ledde till förfrågningar om föreläsningar i skolor och i förlängningen till det egna företaget Sandras terapirum. Målet är ett enda: att spräcka de tabun som finns kring psykisk ohälsa och sexuella övergrepp. Igen och igen säger hon det: Det är saker vi måste tala öppet om! Kan det bara hjälpa någon enda så är det värt allt.
Jag frågar vad som kom till henne så starkt, när slutet var så ytterst nära där under kroken i taket, och hon säger ”mina vänner”:
– Jag tänkte på mina vänner, på den enorma sorg som jag skulle lägga över på andra. Och så såg jag allt jag inte skulle få vara med om. En del säger att de ser livet i repris, jag såg allt där framför mig som jag skulle missa. Det stod så klart att jag faktiskt ville och vill leva.
Hon berättar, Sandra. Om livet som en vandring med hjärtat i handen, ingen vet vad vi får, ingen vet vad vi mister.
Till synes utan känslor berättar hon, rakt och sakligt. Jag funderar på vad som rör sig inom henne.
Ett tag tänker jag att hon är stark. Så stark hon verkar, tänker jag. Men också: var finns all sorg och all vrede nu?
När tillåter du hela känslosvallet komma över dig, för jag gissar att det händer emellanåt?
– I min terapi. Och även efter intervjuer och föredrag, då händer det att jag både gråter och skrattar, men för att förmedla ett budskap är det viktigt att kunna stänga av, gjorde jag inte det skulle jag inte orka. Det finns ett lock mellan intellektet och känslan.
Många skulle säga att du är stark. Är du stark?
– Jag vet inte...vad är stark? Och vad har jag för val? Människan är fantastisk, det finns en överlevnadsinstinkt och en läkningsförmåga som är helt enorm.
Men det händer så klart att verkligheten kommer i fatt. Hon säger att hon tänker sig livet som en cirkel, det såriga onda kommer i dagen med jämna mellanrum, ofta i samband med olika slags årsdagar.
Det är då det skär, svider och är mörkt och jävligt.
Känslorna av tillit och trygghet är rubbade, det tar tid innan hon släpper in. Och känslan av övergivenhet är ibland total.
– Att bli behandlad som jag blivit av människor som borde älskat mig, det är klart att det får konsekvenser, de tog ju min barndom. Samtidigt är jag nyfiken på nya människor, men att komma nära tar tid.
Utsattheten och övergreppen varade i så många år, men det är bara fem år sedan du gick något sånär hel ur allt. Vågar du tro att du är framme på riktigt?
– Jag tror aldrig jag är framme, det här är ett livslångt arbete. I våras bröt jag med min sambo sedan ett och ett halvt år och jag vet jag tänkte ”nu dör jag!”. Men det gjorde jag inte. Det var en otrolig smärta, men samtidigt visste jag att jag inte alltid kommer att ha ont. Det läker, även om ärren finns kvar. Ljuset leder mig hem.
Känslan av skuld har plågat henne, trots att hon intellektuellt vet att hon inte har någon. Skammen är värre, den äter henne inifrån, trots att hon även där rent intellektuellt står fri. Hon var ett barn med tillit till de vuxna.
– Skammen tystar oss, får oss att inte våga prata. Men jag är förbi det där nu, det är därför jag gör det jag gör.
Är det viktigt, tycker du, med någon slags förlåtelse, åt vilket håll den nu skulle riktas?
Hon funderar ett tag, där ute är det grå oktober, snart kommer löven att falla.
– Vem skulle må bättre av ett förlåt i det här fallet? Nej, jag har inte förlåtit. Samtidigt förstår jag att det är ett beteende som inte är friskt, mamma hade inte förmågan att älska. men förlåta...nej.
Du är 23 och det finns trots allt en framtid, vad ser du i den?
– Jag tänker på barn, familj, men då kommer också en ny fas i bearbetningen, det vet jag. Men allt vi har med oss lär oss något...jag tror det jag varit med om gör mig till en bra mamma!
Då ska hon göra allt, tänker hon sig. Låta denna son eller dotter verkligen vara barn, det som hon själv aldrig fick vara fullt ut.
Och där i ligger kärnan i det hon verkligen brinner för att förmedla.
– Ett barn ska aldrig behöva bära en vuxens ansvar, ett barn ska aldrig berövas sin barndom. Och om det faktiskt sker, vilket det bevisligen gör, då är det viktigt att veta: det är aldrig någonsin barnets fel.